SD:s rekordval – en del av samhällskollapsen

Det verkar som att Sverigedemokraterna fick 17,6 procent av rösterna och 62 mandat i riksdagen.

Jag påminner om ett av temana här på bloggen: Att populismens framgång är ett led i den pågående samhällskollapsen.

I korthet:

  • Tillväxten har gradvis sjunkit de senaste årtiondena. Bäst var den under de årtionden då tillväxten i oljeproduktion var som störst, på 50- och 60-talen. Detta går att förklara med att vi helt enkelt inte kan uppfinna och reformera oss framåt på samma sätt som tidigare. Trots att vi har miljontals välnärda och välutbildade ingenjörer och forskare som jobbar på att förbättra allt möjligt: produktionsprocesser, produkter, samhällsinstitutioner, så bromsas utvecklingen upp. (se vidare komplexitetskrisen)
  • Klyftorna mellan olika grupper i samhället bara ökar, även om vi i Sverige börjar från en ganska hyffsad grundnivå. Intressant nog brukar det sägas att detta också skedde under Romarrikets nedgång och fall. De senaste tio åren har denna utveckling kraftigt drivits på av det som jag skrivit i mina senaste inlägg: Centralbankernas pengatryckspolicy, quantitative easing.
    Här räknar jag också in något som jag tycker det pratas för lite om: Har någonsin vänstern haft så svårt att prata med arbetarklassen? För mig blev Jonas Sjöstedts brännmärkningsstrategi genom att frångå kravet på EU-utträde pga SD, ett tecken på den totala klyftan mellan v och de stora delarna av delarna av arbetarklassen som sympatiserar med SD.

När hela Sveriges ekonomi ångade framåt i rekordfart på 50- och 60-talen var det lätt att engagera sig i folkhemsprojektet – klart vi skulle dela med oss och bygga det starka, goda samhället. Med Erlander som partiledare fick Socialdemokraterna 50,1 procent 1968. Jag tror att många idag på något sätt känner av att samhället inte går framåt på samma sätt idag som då. Tänker särskilt på Ulf Lundell som ofta i intervjuer pratar nostalgiskt om de drömmar och visioner som fanns under hans unga år och som han saknar idag. Jag skulle gissa att SD-väljarna någonstans känner i ryggmärgen att de får en alltmer krympande del av en kaka som inte blir större – inte så konstigt att ilska och besvikelse måste riktas åt något håll.

Det känns ändå lite tragiskt att just nu under den här epoken där vi verkligen skulle behöva en stark och kraftfull ledning, så får vi en otroligt låst parlamentarisk situation.

Försöker man lyfta blicken lite över valbaksmällan måndagen den 10 september, så kan man ändå se att det här stämmer in i ett större sammanhang, det är såklart att även de demokratiska beslutsprocesserna påverkas av att hela samhället är på väg att bromsa upp och börja gå kräftgång.

För den som vill läsa mer om detta kan jag starkt rekommendera Paul Arbairs essä: #Trump and the Autumn of Democracy

Politiskt känns läget ganska förtvivlat för Sverige denna måndag. Som tur är finns det en hel del konstruktivt att göra: Mina privata åtgärder: Gick med i omställningsrörelsen förra veckan, 2019 ska bli året jag börjar självhushålla och odla min egen mat på allvar. Och: totalstopp för flyg och bil här i familjen (intressant nog nås vi samtidigt av nyheten att jordens temperatur nu utan återvändo ökat med 1,5 grader)

Tre orsaker att vara rädd för en plötslig, snabb kollaps

Jag har tidigare beskrivit att vårt samhälle nu står inför några väldigt svåra grundproblem: Energibrist. komplexitetskrisen och accelererande miljöproblem (usch vad läskigt att skriva den här bloggen – för bara några månader sen skrev jag att vi kan få se stora problem med klimatet och missväxter och sedan kommer sommaren 2018 med rekordvärme över hela världen och svår missväxt i Sverige och många andra ställen).

Dessa faktorer tillsammans gör att det är svårt att tänka sig att vår civilisation kommer att kunna fortsätta att växa och utvecklas som den gjort hittils. Jag har funderat en hel del kring om detta kommer att leda till en snabb kollaps eller en mer långsam och utdragen. Det är egentligen helt omöjligt att sia om, eftersom det beror på så många omständigheter, politiska beslut, med mera. Men på sista tiden har jag blivit mer pessimistisk och tänker mer och mer på en snabb och smärtsam utveckling, och jag tänkte här beskriva varför i tre punkter:

1.

Industrisamhällets många inbördes beroenden. Den som myntade begreppet kollapsologi, Pablo Servigne, nämner i sin senaste bok att en Boeing 747 sätts samman av delar från 6 500 olika leverantörer i 100 olika länder, vilket nödvändiggör 360 000 finansiella transaktioner per månad. Detta superkomplexa system som vi ingår i gör att ett problem i en del av världen, vare sig det är med ekonomi, finans eller produktion, ofta sprids blixtsnabbt vidare till andra platser. En jordbävning i Asien kan få en svensk fabrik, eller ett sjukhus att snart behöva avbryta verksamheten för att det saknas reservdelar eller insatsvaror.

Just nu är det en kris under uppsegling i Turkiet, och genast kommer rapporter om att spanska banker har hög exponering mot Turkiet, vilket gör att problemen riskerar att spridas in i euro-området.

En så sammanlänkad värld i kombination med en mycket hög skuldsättningsgrad riskerar i nästa lågkonjunktur göra att stora problem med kreditförluster och liknande kan spridas över hela världen och när problemen är på den nivå som vi ser idag, kan detta leda till att hela systemet börjar svikta och hota att kollapsa.

2.

Makten har helt enkelt ingen koll. Jag hör verkligen inga som helst tecken på att människor i maktpositioner har någon som helst insikt om problemens art. Jag tänker på dem man ser uttala sig i medier och TV-soffor; politiker och tyckare; de så kallade eliterna. Miljöpartiet verkar till exempel just nu väldigt fokuserade på höghastighetståg och bidrag till elcyklar. Bra saker i och för sig, men ingenting som visar på någon större medvetenhet om de problem om jag skriver om här på bloggen.

För att vara förberedda på att det kommer svårare tider så behöver vi som samhälle börja förbereda oss på en förenkling av samhället, och på att mer av samhället i framtiden kommer att handla om småskaligt jordbruk. Som jag i tidigare inlägg diskuterat så finns inget energislag som kan mäta sig med oljan när det gäller transporter, och när transporterna blir dyrare så kommer vi att behöva odla mer själva, lokalt. Och småskaligt jordbruk, det känns som den fråga som talas minst om i det politiska samtalet. När miljö står på dagordningen är det mestadels storskaliga lösningar såsom någon ny skatt eller skattelättnad som man diskuterar.

Min slutsats här blir att vi som samhälle är helt oförberett på den utveckling som vi står inför de närmsta åren. Och att detta kommer att göra den nödvändiga omställningen oändligt mycket svårare.

Inte för att jag tror att jag har några färdiga lösningar för hur politiken borde se ut, utan det skulle jag vilja att det kom fram genom ett samtal i samhället. Men saker jag tänker på behöver diskuteras är till exempel skatt på konstgödsel och jordreform. Om vi till exempel får en utveckling som den i Grekland, där människor i städerna flyttar ut på landet för att odla sin mat själva, behövs en förberedelse för att hantera att det finns så få mindre jordbruksenheter att få tag på, samtidigt som det storskaliga jordbruket kommer att naturligt minska när dyrare olja gör detta jordbruk svårare att få att gå ihop.

3.

Den kommande finansiella härdsmältan. Enkelt uttryckt: när tillväxten började gå ner i samhället för typ 50 år sedan, så började vi ta mer och mer lån. Och detta gäller både enskilda individer, företag och länder. Vi var liksom så programmerade på att materiell tillväxt och rikedom var det man skulle satsa på att samhället inte såg någon annan väg. När allt detta kraschade 2007-8 så valde framförallt USAs centralbank, Federal Reserve att istället för att låta ekonomin gå in i en ordentlig recession, kanske en depression, när man tar hand om dåliga krediter, skapar nya lagar och tar nya tag i samhället, istället valde de att börja trycka pengar och injecera i bankvärlden. Det som jag beskrivit i de senaste posterna, den så kallade quantative easing (QE).

Nomi Prins, som lagt många år på att studera QE och som verkligen har insideskunskaper från Wall Street kommer fram till att hon inte ser något sätt för centralbankerna att ta sig ur det här läget. De kan inte fortsätta i all oändlighet att köpa tillgångar och trycka pengar, men att minska på sina tillgångar kommer att kunna trigga kriser på andra ställen i ekonomin, exempelvis genom att räntorna stiger och konkurserna ökar, då många företag befinner sig på gränsen till att kunna betala sina räkningar redan idag.

Tio år av QE innebär att vi som civilisation sitter på en bomb färdig att när som helst explodera.

Inte nog med att QE utsätter hela världen för enorma systemrisker, att QE pågått i tio år är för mig också ett starkt tecken på att vår civilisation verkligen inte förmår hantera realiteten av en avstannande tillväxt.

Det är svårt att se några positiva sidor i allt detta. Vi står inför ett antal mycket svåra år, jag kan inte se något annat. En tröst skulle kunna vara att människan har klarat sig under många tusen år genom småskaligt jordbruk, och detta kommer att finnas kvar som en väg att överleva oavsett hur krisigt det ser ut i den finansiella världen, som trots allt bara har några hundra år på nacken.