Tre orsaker att vara rädd för en plötslig, snabb kollaps

Jag har tidigare beskrivit att vårt samhälle nu står inför några väldigt svåra grundproblem: Energibrist. komplexitetskrisen och accelererande miljöproblem (usch vad läskigt att skriva den här bloggen – för bara några månader sen skrev jag att vi kan få se stora problem med klimatet och missväxter och sedan kommer sommaren 2018 med rekordvärme över hela världen och svår missväxt i Sverige och många andra ställen).

Dessa faktorer tillsammans gör att det är svårt att tänka sig att vår civilisation kommer att kunna fortsätta att växa och utvecklas som den gjort hittils. Jag har funderat en hel del kring om detta kommer att leda till en snabb kollaps eller en mer långsam och utdragen. Det är egentligen helt omöjligt att sia om, eftersom det beror på så många omständigheter, politiska beslut, med mera. Men på sista tiden har jag blivit mer pessimistisk och tänker mer och mer på en snabb och smärtsam utveckling, och jag tänkte här beskriva varför i tre punkter:

1.

Industrisamhällets många inbördes beroenden. Den som myntade begreppet kollapsologi, Pablo Servigne, nämner i sin senaste bok att en Boeing 747 sätts samman av delar från 6 500 olika leverantörer i 100 olika länder, vilket nödvändiggör 360 000 finansiella transaktioner per månad. Detta superkomplexa system som vi ingår i gör att ett problem i en del av världen, vare sig det är med ekonomi, finans eller produktion, ofta sprids blixtsnabbt vidare till andra platser. En jordbävning i Asien kan få en svensk fabrik, eller ett sjukhus att snart behöva avbryta verksamheten för att det saknas reservdelar eller insatsvaror.

Just nu är det en kris under uppsegling i Turkiet, och genast kommer rapporter om att spanska banker har hög exponering mot Turkiet, vilket gör att problemen riskerar att spridas in i euro-området.

En så sammanlänkad värld i kombination med en mycket hög skuldsättningsgrad riskerar i nästa lågkonjunktur göra att stora problem med kreditförluster och liknande kan spridas över hela världen och när problemen är på den nivå som vi ser idag, kan detta leda till att hela systemet börjar svikta och hota att kollapsa.

2.

Makten har helt enkelt ingen koll. Jag hör verkligen inga som helst tecken på att människor i maktpositioner har någon som helst insikt om problemens art. Jag tänker på dem man ser uttala sig i medier och TV-soffor; politiker och tyckare; de så kallade eliterna. Miljöpartiet verkar till exempel just nu väldigt fokuserade på höghastighetståg och bidrag till elcyklar. Bra saker i och för sig, men ingenting som visar på någon större medvetenhet om de problem om jag skriver om här på bloggen.

För att vara förberedda på att det kommer svårare tider så behöver vi som samhälle börja förbereda oss på en förenkling av samhället, och på att mer av samhället i framtiden kommer att handla om småskaligt jordbruk. Som jag i tidigare inlägg diskuterat så finns inget energislag som kan mäta sig med oljan när det gäller transporter, och när transporterna blir dyrare så kommer vi att behöva odla mer själva, lokalt. Och småskaligt jordbruk, det känns som den fråga som talas minst om i det politiska samtalet. När miljö står på dagordningen är det mestadels storskaliga lösningar såsom någon ny skatt eller skattelättnad som man diskuterar.

Min slutsats här blir att vi som samhälle är helt oförberett på den utveckling som vi står inför de närmsta åren. Och att detta kommer att göra den nödvändiga omställningen oändligt mycket svårare.

Inte för att jag tror att jag har några färdiga lösningar för hur politiken borde se ut, utan det skulle jag vilja att det kom fram genom ett samtal i samhället. Men saker jag tänker på behöver diskuteras är till exempel skatt på konstgödsel och jordreform. Om vi till exempel får en utveckling som den i Grekland, där människor i städerna flyttar ut på landet för att odla sin mat själva, behövs en förberedelse för att hantera att det finns så få mindre jordbruksenheter att få tag på, samtidigt som det storskaliga jordbruket kommer att naturligt minska när dyrare olja gör detta jordbruk svårare att få att gå ihop.

3.

Den kommande finansiella härdsmältan. Enkelt uttryckt: när tillväxten började gå ner i samhället för typ 50 år sedan, så började vi ta mer och mer lån. Och detta gäller både enskilda individer, företag och länder. Vi var liksom så programmerade på att materiell tillväxt och rikedom var det man skulle satsa på att samhället inte såg någon annan väg. När allt detta kraschade 2007-8 så valde framförallt USAs centralbank, Federal Reserve att istället för att låta ekonomin gå in i en ordentlig recession, kanske en depression, när man tar hand om dåliga krediter, skapar nya lagar och tar nya tag i samhället, istället valde de att börja trycka pengar och injecera i bankvärlden. Det som jag beskrivit i de senaste posterna, den så kallade quantative easing (QE).

Nomi Prins, som lagt många år på att studera QE och som verkligen har insideskunskaper från Wall Street kommer fram till att hon inte ser något sätt för centralbankerna att ta sig ur det här läget. De kan inte fortsätta i all oändlighet att köpa tillgångar och trycka pengar, men att minska på sina tillgångar kommer att kunna trigga kriser på andra ställen i ekonomin, exempelvis genom att räntorna stiger och konkurserna ökar, då många företag befinner sig på gränsen till att kunna betala sina räkningar redan idag.

Tio år av QE innebär att vi som civilisation sitter på en bomb färdig att när som helst explodera.

Inte nog med att QE utsätter hela världen för enorma systemrisker, att QE pågått i tio år är för mig också ett starkt tecken på att vår civilisation verkligen inte förmår hantera realiteten av en avstannande tillväxt.

Det är svårt att se några positiva sidor i allt detta. Vi står inför ett antal mycket svåra år, jag kan inte se något annat. En tröst skulle kunna vara att människan har klarat sig under många tusen år genom småskaligt jordbruk, och detta kommer att finnas kvar som en väg att överleva oavsett hur krisigt det ser ut i den finansiella världen, som trots allt bara har några hundra år på nacken.

Fler tankar om quantitative easing

Något jag inte tog upp i mitt förra inlägg om quantitative easing (QE) var att detta projekt kritiserats skarpt för att innebära en stor förmögenhetsomfördelning till de allra rikaste i samhället. När Fed (USA:s motsvarighet till Riksbanken) köper obligationer och liknande värdepapper, så gör de detta på de finansiella marknaderna, och detta gör att de som får del av de nya pengar som skapas, är finansiella institutioner. Och under den tid som QE pågått har dessa institutioner gjort rekordvinster och kunnat köpa tillbaks sina aktier och gett höga bonusar till sina toppchefer. (kolla in podcasts och böcker av Nomi Prins om du vill veta mer om detta sjuka system).

När jag skrev att QE har bidragit till att blåsa upp tillgångsbubblor, så menar jag att när tillgången på pengar ökar, och pengarna i första hand går till finansiella institutioner (banker och liknande) så kommer dessa institutioner inte precis att skänka dem till de fattiga. Utan de kommer exempelvis att investera dem på de finansiella marknaderna, i aktier och fastigheter. Vilket gör att priserna går upp på dessa marknader, för det tillkommer en massa nytt investeringskapital. Priserna stiger alltså inte på grund av det som kallas ”fundamenta”, att företagen går bättre, utan det är bara den ökade tillgången på pengar som blåser upp priserna. Detta blir som en bubbla, för när tillgången på pengar upphör, är sannolikheten stor att luften går ur marknaden och priserna återgår till sina långsiktiga nivåer (dvs nivåer som är i enlighet med långsiktiga trender och normala värderingsmodeller).

De stigande priserna kan te sig väldigt trevliga under en uppgång. Problemet är bara att sådana bubblor har en tendens att spricka. Faktiskt visar historien att bubblor alltid spricker.

Så nu har hela världen tvingats följa efter de stora centralbankerna och ha nollräntor (eller negativa räntor) och detta har bidragit till att det nu finns tillgångsbubblor över hela världen, i fastigheter och aktier. Problemet är just som jag försökte beskriva att när luften går ur bubblorna, så kommer det att bli något slags krasch, och det kan bli väldigt jobbigt i ekonomin när bubblor över hela världen kraschar samtidigt, och dessutom när centralbankerna påverkas, för att de sitter med massa värdepapper som också kan tappa i värde, detta är verkligt problematiska scenarion för världsekonomin.

För att sammanfatta det hela, skulle man kunna räkna upp ett antal områden som med stor sannolikhet kommer att drabbas nästa lågkonjunktur:

  • Fastighetskrascher och finanskriser – ni som var med på nittiotalet vet vad detta innebär, när fastighetspriserna i ett land sjunker tillräckligt mycket blir det problem i banksektorn och det kan uppstå en nedåtgående spiral där bankerna ger färre lån, vilket leder till ytterligare fallande priser och det hela kraschar, både fastighetspriserna och stora delar av banksektorn. Även andra lån till hushåll såsom kreditkort, in-blancolån och billån ligger globalt på höga, riskabla nivåer.
  • Företagslån. Under de senaste åren då vi har haft extremt låg ränta och god tillgång på kapital att låna, har det också inom företagen funnits tendenser att ha förköpt sig, vilket kan visa sig när ekonomin börjar gå sämre. Detta kan leda till stora mängder av konkurser i en nedgång.
  • Landskriser. Många stater har lånenivåer som är extremt riskfyllda. Tänk Greklandskrisen, Grekland är inte ensamma om att sitta i en sådan skuldfälla.
  • Något som tillkommer ytterligare i nästa lågkonjunktur och som kan bli verkligt dramatiskt, är att en av de verkliga grundpelarna i samhället, valutorna, kommer att beröras i krisen. Centralbankerna sitter med osäkra tillgångar, och har redan sänkt räntorna till rekordlåga nivåer, och de har tryckt upp pengar som aldrig förr. Traditionellt kan en centralbank sänka räntorna som ett stimulansmedel till ekonomin, men detta kommer inte att bli möjligt denna gång. Det är svårt att säga exakt hur detta kan se ut. När banker krisar finns ett system att centralbankerna rycker in som s.k. ”lender of last restort” men när centralbanker krisar finns det inte samma slags mekanismer. Världsbanken och BIS är två internationella organisationer som ska finnas i bakgrunden, men det är ytterst osäkert vad de kommer att kunna göra.
  • Till detta kommer alla de områden som beskrivits tidigare här på bloggen, att vi har en lägre tillväxt i grunden i ekonomin nu än under rekordåren i mitten av nittionhundratalet. Att oljepriserna kommer långsiktigt att stiga för att vi tagit upp så mycket av den billigaste oljan ur marken redan. Plus alla andra problem kopplade till miljö och naturresurser, såsom klimatproblemen och att vi tar slut på naturresurser, såsom metaller, odlingsmark och så vidare.

Jag hoppas att läsaren av den här listan kan förstå att i sitter på något av en krutdurk på väg att explodera av lån och finansiella risker, och att tyvärr är läget än mer allvarligt denna gång än 2007-8.

Jag skulle vilja lägga till en tanke apropå hur det här kommer kunna se ut i praktiken. I mitt förra inlägg målade jag upp att dollarn eller euron krisar och triggar något slags kollapsscenario. Tittar man på listan ovan över alla de områden i ekonomin där det kan uppstå, går det kanske att inse komplexiteten när det gäller att gissa hur det kan se ut. Alla punkter i listan påverkar de andra på tusen olika sätt, en kris kan börja på vilket område som helst och sprida sig på helt oväntade sätt. Det är så komplexa system fungerar, det finns till och med en vetenskap som beskriver sådana processer. Det är såklart omöjligt att säga vilken typ av kollaps som kan inträffa, jag ska senare försöka hinna skriva om kollapsologen Dmitry Orlov som försökt systematisera detta genom att föreslå fem grader av kollaps (Finansiell kollaps, det som troligen kommer först och som jag fokuserat på i de senaste inläggen. Kommersiell kollaps. Politisk kollaps. Social kollaps. Kulturell kollaps.)

Forskaren Joe Brewer ger upp

Jag hade förmånen för några år sen att lyssna på forskaren Joe Brewer på en konferens. I nästan två decennier har han jobbat på att försöka identifiera vad för slags samhällslösningar som skulle kunna gagna ett långsiktigt förhållande till planetens miljö. Han använder begreppet cultural evolution. Med det menar han att även kulturer utvecklas, och människan kan välja vilken sorts kultur och samhälle som gagnar oss mest i det långa perspektivet.

Det var oerhört uppriskande att höra honom, för han brann verkligen av en energi att göra något åt de problem som så många människor grubblar och finner så svåra att lösa. Hur ska vi både kunna leva lyckliga tillsammans och vårda vår planet? Går det att använda vetenskapliga, kloka metoder för att skapa ett hållbart samhälle?

Förra veckan sände han ut en tweet som sade att han helt enkelt ger upp.

Han publicerade också en essä där han förklarade hur han tänker. Kan starkt rekommendera den. På hans twitter finns också svar där andra ger sina tankar om essän, Brewer formulerade det som en utmaning till sina kollegor bland forskare och aktivister för att höra om andra hittade brister i hans resonemang.

Han har kommit fram till att det finns mekanismer både i den fysiska miljön och i samhället som helt enkelt omöjliggör en positiv utveckling, och att det därför helt enkelt är för sent för att undvika en stor systemkollaps.

Det känns otroligt ledsamt att höra en så varm och klok person som verkligen utforskat både problem och möjligheter ge upp om vår planet. Som tur är har han också gjort den här filmen, som har ett lite mer optimistiskt budskap (vilket i och för sig var innan han kom till den här dystra slutsatsen):

Save

Save

Save

Save

Save

Save