SD:s rekordval – en del av samhällskollapsen

Det verkar som att Sverigedemokraterna fick 17,6 procent av rösterna och 62 mandat i riksdagen.

Jag påminner om ett av temana här på bloggen: Att populismens framgång är ett led i den pågående samhällskollapsen.

I korthet:

  • Tillväxten har gradvis sjunkit de senaste årtiondena. Bäst var den under de årtionden då tillväxten i oljeproduktion var som störst, på 50- och 60-talen. Detta går att förklara med att vi helt enkelt inte kan uppfinna och reformera oss framåt på samma sätt som tidigare. Trots att vi har miljontals välnärda och välutbildade ingenjörer och forskare som jobbar på att förbättra allt möjligt: produktionsprocesser, produkter, samhällsinstitutioner, så bromsas utvecklingen upp. (se vidare komplexitetskrisen)
  • Klyftorna mellan olika grupper i samhället bara ökar, även om vi i Sverige börjar från en ganska hyffsad grundnivå. Intressant nog brukar det sägas att detta också skedde under Romarrikets nedgång och fall. De senaste tio åren har denna utveckling kraftigt drivits på av det som jag skrivit i mina senaste inlägg: Centralbankernas pengatryckspolicy, quantitative easing.
    Här räknar jag också in något som jag tycker det pratas för lite om: Har någonsin vänstern haft så svårt att prata med arbetarklassen? För mig blev Jonas Sjöstedts brännmärkningsstrategi genom att frångå kravet på EU-utträde pga SD, ett tecken på den totala klyftan mellan v och de stora delarna av delarna av arbetarklassen som sympatiserar med SD.

När hela Sveriges ekonomi ångade framåt i rekordfart på 50- och 60-talen var det lätt att engagera sig i folkhemsprojektet – klart vi skulle dela med oss och bygga det starka, goda samhället. Med Erlander som partiledare fick Socialdemokraterna 50,1 procent 1968. Jag tror att många idag på något sätt känner av att samhället inte går framåt på samma sätt idag som då. Tänker särskilt på Ulf Lundell som ofta i intervjuer pratar nostalgiskt om de drömmar och visioner som fanns under hans unga år och som han saknar idag. Jag skulle gissa att SD-väljarna någonstans känner i ryggmärgen att de får en alltmer krympande del av en kaka som inte blir större – inte så konstigt att ilska och besvikelse måste riktas åt något håll.

Det känns ändå lite tragiskt att just nu under den här epoken där vi verkligen skulle behöva en stark och kraftfull ledning, så får vi en otroligt låst parlamentarisk situation.

Försöker man lyfta blicken lite över valbaksmällan måndagen den 10 september, så kan man ändå se att det här stämmer in i ett större sammanhang, det är såklart att även de demokratiska beslutsprocesserna påverkas av att hela samhället är på väg att bromsa upp och börja gå kräftgång.

För den som vill läsa mer om detta kan jag starkt rekommendera Paul Arbairs essä: #Trump and the Autumn of Democracy

Politiskt känns läget ganska förtvivlat för Sverige denna måndag. Som tur är finns det en hel del konstruktivt att göra: Mina privata åtgärder: Gick med i omställningsrörelsen förra veckan, 2019 ska bli året jag börjar självhushålla och odla min egen mat på allvar. Och: totalstopp för flyg och bil här i familjen (intressant nog nås vi samtidigt av nyheten att jordens temperatur nu utan återvändo ökat med 1,5 grader)