Nya Karolinska – kollapsen i ett nötskal

Vi tror att vi är så himla speciella i vår civilisation. Att vi är skapelsens krona. Men egentligen följer civilisationers uppgång och fall väldigt förutsägbara mönster.

I början är det en furste eller en klan eller en grupp eller liknande som börjar ”skapa ordning”, konkurrerande stammar kväses och en statsapparat byggs upp. En effektiv skatteindrivning gör att man kan bygga upp en massa saker som ger trygghet och välstånd till folket. Det kan vara vägar, en arme, marknadsplatser, universitet, poliser och domstolar och så vidare. Myten om den gode fursten som skapar välstånd för sitt folk blomstrar i uppbyggnadsskedet. Vi kallar det för ”den demokratiska välfärdsstaten”, men grundbetydelsen är snarlik.

Ett viktigt inslag i uppbyggnaden av en civilisation är erövrandet. För genom erövrandet av grannländer eller liknande så får civilisationen ett extra momentum, genom att guld eller slavar eller andra tillgångar tillförs ekonomin. Blomstrandet blir tydligare – det skapas en myt om en gyllene era, att vi lever i den bästa av världar och så vidare. För vår civilisation började det kanske i kolonialepoken, när vi europeer kunde hämta hem rikedomar från jordens alla hörn. Vi hade också ”the frontier” där Nordamerika steg för steg västerut inlemmandes i vår ekonomi.

Men vår största erövring har ändå varit när vi började använda fossila bränslen. Detta skapade en fullkomlig revolution av möjligheter; transporter, fabriker, högavkastande industrijordbruk, plastrevolutionen, och så vidare.

Och nästa steg i civilisationens historia är liksom ofrånkomplig. Allt detta som byggts upp i början blir sedan en börda, en barlast, något som gör det svårare att fortsätta, det som gröper ur samhällskroppen och så småningom leder in i kollapsen.

När vi inte kan erövra längre och tillföra ny energi/resurser, så blir hela statsapparaten problematisk, för vi har egentligen inte råd. När befolkningen vant sig vid nya framsteg varje år, räcker det så småningom inte med att allt är som vanligt; status quo skapar missnöje och splittring.

Och då börjar staten försöka uppräthålla framstegsmyten och hålla befolkningen lugn genom olika åtgärder som skyndar på kollapsen. Gemensamt för roms nedgång och vår nedgång som vi är mitt uppe i, är att man späder ut valutan till orimlighet. Romarna blandade guldet och silvret med oädla metaller. Vi skapar miljarder och biljoner i elektroniska pengar i centralbanksdatorerna (se artiklarna om quantitative easing).

Det är precis detta vi ser i fallet med nya Karolinska.

  • Krav och förväntningar på ständiga framsteg, vi ”måste bara” ha det allra senaste inom högteknologisk spjutspetsvård, till alla medborgare, kosta vad det kosta vill.
  • Projekten blir alltmer komplexa, så till slut blir det så svårt att bygga och driva att det framstår som ett attraktivt alternativ att lägga ut helheten på en extern aktör.
  • Men det viktigaste: Staten (i form av landstinget) har helt enkelt inte råd. Det blir till att låna, och i det här fallet bakades finansieringen ihop med bygge och drift till ett monstruöst kontrakt som kommer suga otroliga resurser ur landstingsbudgeten i årtionden. De västerländska staternas kreditbörda ökar årtionde för årtionde. Vi tar lån som framtida generationer kommer att bli stående med. Och det säger sig själv att det inte går att låna och låna pengar i all oändlighet, det leder förr eller senare till något slags konkurs.

Och också väldigt typiskt för kollapsen: När det här kommer fram så hamnar fokus på vilka politiker och aktörer som man ska lägga skulden på, istället för att se att grundorsaken är att vi är ett samhälle som befinner sig i en nedgångsfas, och då är det ett typiskt inslag att alla aktörer; hushåll, företag och stater, förköper sig på kredit.

– Tankarna i den här artikeln om civilisationers framväxt och nedgång bygger på antropologen Joseph Tainters forskning som sammanfattas i boken The Collapse of Complex Societies (Bokus, Youtube)

Recension av Nomi Prins bok Collusion

Århundradets börskrash ägde rum 1929. Efter ett årtionde av spekulation fanns en allmänt utbredd tro att aktiekurserna skulle hålla sig på en hög nivå för alltid. På några dagar tappade börsen 40 procent av sitt värde och detta ledde sedan vidare till den svåra ekonomiska depressionen på 30-talet, med över 20 procents arbetslöshet i stora delar av världen, vilket i sin tur ledde in i andra världskriget.

Nu är världsekonomin i ett liknande läge som 1929. Allt ser fint ut på ytan. Aktiemarknaderna har registrerat all-time highs i ett antal år och världsekonomin ser ut att puttra på i god fart. I Sverige, USA och på många andra ställen pratas det om högkonjunktur.

Men under ytan är det som ett korthus som väntar på att falla. I tio år har världens centralbanker samarbetat om att genomföra en nollräntepolitik. I princip alla rika länder i världen har alltså haft nollränta. Centralbankerna har genomfört detta med hjälp av en åtgärd som benämnts Quantitative Easing (QE). De har under dessa år köpt stora mängder värdepapper, mest olika typer obligationer och statsskuldväxlar. Dessa köp har gjort att räntorna har gått ner, för när en aktör gör stora köp på en marknad så går priset på tillgången upp, och när obligationspriserna går upp, så innebär detta att räntan går ned. Man har köpt värdepappren av större affärsbanker, vilka har kunnat göra rekordvinster genom att delta i dessa transaktioner med centralbankerna. Eftersom det på detta sätt kommit in stora mängder nytt kapital i finanssektorn, har detta bidragit till att driva upp aktiekurserna generellt. Och de låga räntorna och den stora tillgången på kapital har också bidragit till att driva upp fastighetspriserna i hela världen, inklusive Sverige. Centralbankernas köp är av en helt enorm skala, deras balansräkningar har under denna tid ökat i omfång fyra till fem gånger i de stora ekonomierna.

Nu verkar det helt normalt att privatpersoner både har skyhöga bostadslån och samtidigt ligger med hundratusentals kronor i aktiefonder på börsen för att ”spara” till pensionen (citattecknen för att risken för personlig konkurs samtidigt starkt ökar). Det är normalt att man går på Ikea och de gör reklam i högtalarna för att ta lån hos dem både för att köpa möbler och allt möjligt annat. Det har blivit normalt att ha så höga lån på sin bostad att man aldrig kommer att kunna betala tillbaks dem. Bankernas krav på kontantinsats, som säkerhet mot prisförändringar, verkar bara vara en kosmetisk manöver, för jag hörde om en bank som samtidigt erbjöd blancolån till samme låntagare som hade ett nytaget villalån.

Hela världen har nu haft en lång period av låga räntor och god tillgång på kapital, så den här typen av ansvarslösa lån finns överallt, i företag, för hushåll och för hela stater (som vi nu ser med Turkiet).

Jag söker på den svenska delen av internet och hittar inga tidningar som skrivit om QE. I internationella alternativmedia har åtgärden diskuterats och kritiserats sedan den kom och nu i våras kom en monografi om ämnet, Collusion av Nomi Prins. Prins har åkt runt till Mexico, Brasilien, Japan, Kina och Europa för att följa hur penningpolitiken har utvecklats under denna tid. Hon skildrar hur framförallt USA pressat centralbanker i hela världen att anpassa sig till lågräntans och penningtryckandets politik. När det gäller orsakerna till QE refererar Prins framförallt till att det fanns informella band mellan Federal Reserve, USAs centralbank, och Wall Street. De stora bankerna på Wall Street satt med en stor mängd problemkrediter efter finanskrisen 2008, av den omfattningen att de riskerade att gå under. Detta är det ständiga dilemmat i samband med finanskrascher – att låta bankerna gå i konkurs, vilket är en stor kostnad för samhället, eller att hålla dem under armarna, vilket leder till att man går miste om den självsanering som konkurser och kreditförluster kan innebära. Många av problemlånen i banksystemet döljs genom att räntan är så låg, och dessutom har Fed själva köpt upp många av problemkrediterna genom en slags bostadsobligationer.

För utecklingsländer såsom Brasilien har QE inneburit svåra avvägningar, det har funnits ett överflöd av spekulativt kapital i världen, som gärna dras till dessa ekonomier, men samtidigt kan det ödelägga ett sådant lands ekonomi när det spekulativa kapitalet drar vidare till något annat ställe i världen där det för tillfället verkar finnas högre avkastningsmöjligheter.

Boken beskriver hur QE sprids och dryftas i tal, centralbanksprotokoll och olika överläggningar över hela världen. Den är sprängfylld av fakta, men känns ofta som något av en thriller. Dessa ekonomer och bankmän spelar roulette med världsekonomin som insats.

För det som QE har lett till är den samlade skuldsättningen i världen nu ligger på samma nivå som den gjorde 1929 (mätt i skulder genom BNP). Vi vet att kapitalismen förr eller senare kommer att gå in i en lågkonjunktur, och då kommer företag och privatpersoner att få ekonomiska problem och gå i konkurs. När hela ekonomin är så enormt uppblåst av låntagande, inklusive själva centralbankernas balansräkningar, så behövs det bara små svängningar någonstans för att det ska börja knaka och krascha. Kriser brukar oftast börja på oväntade ställen, häromveckan var det Turkiet som fick problem, som just är kopplade till ansvarslös kreditexpansion. Sverige är klart utsatt i och med de enorma prisökningarna på villor och bostadsrätter. I olika sammanställningar brukar Sverige ligga i topp fem på länder som har högst risk för en fastighetskrasch tillsammans med länder som Canada, Norge och Nya Zealand.

Prins slutsats är att det här är ett läge som är helt omöjligt att ta sig ur. Om centralbankerna börjar sälja av sina enorma värdepapperstillgångar, så kommer räntorna att stiga, vilket kommer att leda till en dålig spiral som är starkt avkylande på ekonomin, och ekonomin kommer snabbt att gå in i ett läge liknande det som var i förra finanskrisen. Hushåll och företag som har mer lån än de egentligen klarar av har kunnat klara sig nu under åren med nollränta, men så fort räntorna stiger, kommer ett stort antal av dessa att få problem. Detta kommer att riskera att leda till en finanskrasch liknande den 2007-8. Om centralbankerna fortsätter att köpa tillgångar på det här sättet så kommer förr eller senare ljuskäglan riktas mot valutorna. I en lågkonjunktur kommer centralbankerna att kunna sitta med enorma mängder av problemkrediter på sina balansräkningar, vilket riskerar att allvarligt urholka deras trovärdighet. Och i länder där centralbanken ohämmat trycker pengar (vilket QE i praktiken innebär) kommer det förr eller senare att uppstå inflation, tänk på Tyskland på 1920-talet.

Ett av ekonomen John Maynard Keynes mest kända citat är: ”Det finns inget mer raffinerat och säkert sätt att helt förstöra grunden för ett samhälle än att urholka en valutas värde. Detta drar igång alla ekonomins dolda krafter på förstörelsens sida och gör det på ett sätt som en människa på miljonen kan upptäcka”.

Prins går så långt som att föreslå att se till att ha ordentligt med kontanter och liknande hemma. Hennes slutsats av allt detta är alltså att banksystemet när som helst kan totalkrascha. Och då är Prins ingen flummig konspirationsteoretiker, hon är en Einsteinsmart matematiker som varit chef på Wall Street i många år innan hon började arbeta med det här granskningsarbetet.

Mellan raderna får man i boken en känsla av USA som en nation på dekis som tvingas åka omkring med mössan i handen och be sina allierade att hjälpa till med penningtryckandet så att Wall Street ine totalhavererar. Jag läser boken samtidigt med Pablo Servigne och Raphael Stevens bok Comment tout peut s’effondrer (”Hur allt kan braka samman”). Servigne myntade för några år sedan begreppet ”collapsologie”, vetenskapen om samhällskollapsen. I början som ett slags skämt, men sedan har begreppet börjat användas seriöst i Frankrike. Författarna beskriver att alla civilisationer förr eller senare har kollapsat, och mycket tyder nu på att det är dags även för vår civilisation. Tillväxten i industrivärlden har bara sjunkit och sjunkit årtionde för årtionde under en lång tid. Många tror att det är denna allmänna ekonomiska stagnation som har lett till den dramatiska ökningen av skuldsättningen i världen. Vi är liksom tillvanda på att kunna köpa våra prylar och resor och så vidare, vi vill ha mer och mer år från år, och när det inte går så sätter vi oss i skuld. Detta ledde först till finanskrisen 2007-8 och nu har världen istället för att förbereda sig på sämre tider med ofrånkomligt högre olje- och energipriser, levt på kredit i tio år, vilket gör att fallet riskerar att bli än högre.

Går det att säga något för Sveriges del om den analysen som jag här presenterar stämmer?

För det första kan man säga att det är ytterst lite som går att göra åt huvudproblemet. Nu när de stora centralbankernas balansräkningar är såhär uppblåsta och det därför finns ”tillgångsbubblor” överallt i världen, då är det som att vi sitter på ett fartyg och en laddning är apterad vid skrovet och vi kan bara sitta och vänta på att det exploderar och se vad resultatet blir. När hela världen redan har nollräntor så har centralbankerna nämligen inte längre kvar sitt främsta vapen i krissituationer: att sänka räntan.

Jag är lite bekymrad över att det i den svenska debatten varit ganska omfattande diskussioner av problematiken med övervärderade fastigheter, men jag har inte någonstans hört att detta satts i samband med den internationella penningpolitiska utvecklingen med QE.

Jag skulle önska att både allmänheten och politikerna satte sig in i riskerna med den nuvarande situationen. Om en vanlig finanskris är som en storm, så kan det nästa gång bli orkan. Och då är det bra desto fler personer som är förberedda på att det kan bli så. När vi redan ser ökande krigsrisker efter Donald Trumps tillträde som president, så kan de här problemen tyvärr ytterligare spä på riskerna för fientligheter. Och euron framstår som svag i det här perspektivet. Flera länder uppfyller redan idag inte kraven i EU:s stabilitetspakt. Det faktum att euron är ett valutasamarbete mellan självstyrande stater kommer att kunna göra den svagare i ett krisläge, där det exempelvis kan komma spekulativa attacker mot valutor.

Det finns liksom risker överallt, eftersom hela systemet är uppblåst av billiga pengar och lån. Finns det en förberedelse inom politiken och på de finansiella marknaderna inför att både euron och dollarn kan bli utsatta och få problem i nästa lågkonjunktur? Detta skulle kunna få konsekvenser som inte går att överblicka. Vad händer till exempel om ett land väljer att helt tvärt vägra delta i euron och börjar bygga upp sin egen guldbaserade valuta? Det scenariot vore inte omöjligt i ett Europa där populistpartier sitter vid makten i flera länder. Vi är beroende av världshandeln för att få mat på våra middagsbord. Och vi ser nu hur förödande det är för Turkiet när marknaden tappar förtroendet för landet och dess valuta. Vad händer med världshandeln den dag marknaden tappar förtroendet för dollarn eller euron?

Hela den här situationen stärker de farhågor som väckts de senaste åren om farorna med att vår värld är så extremt ihopkopplad idag.

Så låt oss börja med att mentalt förbereda oss på att den nuvarande gynnsamma ekonomiska situationen kommer att kunna förändras radikalt och på att en finanskrasch av 1929 års mått är fullt möjlig att det inträffar igen.

SvD rapporterar om den stundande finanskraschen

Jag ser att Svenska Dagbladet har skrivit flera artiklar på temat att vi kan ha en annalkande finanskrasch.

De skräder inte orden:

Finansiell härdsmälta på väg och

Alla krisers moder – här är kraschen som hotar

Jag håller helt med, vad jag kan se så finns alla förutsättningar för en mycket svår svacka i ekonomin, eller ännu värre någon slags kollapsartad utveckling.

Vill bara lägga till detta: Jag skulle önska att man i det här sammhanget pratade mer om att Quantitative easing (QE) är det som ligger bakom att vi idag sitter i en än värre situation än 2007-8. Istället för att sanera banksystemet som det brukar ske efter en finanskris, så valde Fed att börja trycka pengar, och eftersom man inte löste grundproblemen, så har detta fortsatt ända tills idag. Fed har i och för sig pausat just nu, och har lovat att i oktober börja vända om åtgärden och sälja av tillgångar. Men ECB är fortfarande igång och nu är deras balansräkning uppe i 41 procent av BNP – en helt enkelt vansinnig siffra.

Läs gärna mer om detta i mina tidigare inlägg om QE.

En snabbsammanfattning:

  • Quantitative easing har gjort att banker och finansbolag som suttit kvar med problemkrediter inte sanerats, utan världen har fler potentiella områden än någonsin där det framöver kan uppstå kreditförluster. Turkiet är bara toppen av ett isberg, nu i skrivande stund straffas andra utvecklingsländer av de finansiella marknaderna. Tydliga fastighetsbubblor finns i Sverige och på många andra platser. Billån är bara ett annat område som ofta nämns i detta sammanhang, SvD nämner företagslån.
  • Quantitative easing har också inneburit att skicka in pengar rakt in i kassakistorna hos banker och storföretag, vilket bland annat lett till rekordbonusar för deras chefer, trots att ekonomin egentligen inte gått särskilt bra. Det är detta som ligger bakom att skillnaderna mellan samhällets rikaste, ”de 0,1 procenten” eller vad man kallar dem, och resten av befolkningen accelererat och nått rekordnivåer de senaste åren.
  • Quantitative easing har framför allt lett till att världsekonomin idag står med en extremt hög risknivå. Vad kommer hända när konjunkturen vänder och centralbankerna sitter med stora mängder ”problemkrediter” på sina balansräkningar och de dessutom inte har något räntevapen, de kan inte sänka räntan, för den är redan nere på en väldigt låg nivå? Kommer vi att få se Soros spekulera mot euron? Kommer vi att få se så kallade bank-runs, att människor i panik tar ut sina pengar från en bank? Ursäkta om jag låter alarmistisk men världens skuldnivå är som sagt idag på samma nivå som den var 1929 och i det här sammanhanget betyder hög skuldsättning hög risk helt enkelt.

Ett av John Maynard Keynes mest kända citat lyder:

Det finns inget mer raffinerat och säkert sätt att helt förstöra grunden för ett samhälle än att urholka en valutas värde. Detta drar igång alla ekonomins dolda krafter på förstörelsens sida och gör det på ett sätt som en människa på miljonen kan upptäcka

Jag rekommenderar alla som är intresserade av detta ämne att läsa Nomi Prins bok Collusion, How the Central Bankers Rigged the World.

Anmärkning: Jag skriver ”problemkrediter” med citattecken för att jag tycker det är lite intressant att för ekonomer och bankmän är det en ”problemkredit” när någon låntagare inte kan betala sina månadsbetalningar, men för personen ifråga, och för familjen, är det en djup, tragisk kris som hen kanske aldrig hämtar sig ifrån. Ordet problemkredit känns väldigt tekniskt och kallt i sammanhanget, egentligen.

Mina andra inlägg om ämnet:
Håller centralbankerna på att trigga en systemkollaps?
Fler tankar om quantitative easing

Tre orsaker att vara rädd för en plötslig, snabb kollaps

Jag har tidigare beskrivit att vårt samhälle nu står inför några väldigt svåra grundproblem: Energibrist. komplexitetskrisen och accelererande miljöproblem (usch vad läskigt att skriva den här bloggen – för bara några månader sen skrev jag att vi kan få se stora problem med klimatet och missväxter och sedan kommer sommaren 2018 med rekordvärme över hela världen och svår missväxt i Sverige och många andra ställen).

Dessa faktorer tillsammans gör att det är svårt att tänka sig att vår civilisation kommer att kunna fortsätta att växa och utvecklas som den gjort hittils. Jag har funderat en hel del kring om detta kommer att leda till en snabb kollaps eller en mer långsam och utdragen. Det är egentligen helt omöjligt att sia om, eftersom det beror på så många omständigheter, politiska beslut, med mera. Men på sista tiden har jag blivit mer pessimistisk och tänker mer och mer på en snabb och smärtsam utveckling, och jag tänkte här beskriva varför i tre punkter:

1.

Industrisamhällets många inbördes beroenden. Den som myntade begreppet kollapsologi, Pablo Servigne, nämner i sin senaste bok att en Boeing 747 sätts samman av delar från 6 500 olika leverantörer i 100 olika länder, vilket nödvändiggör 360 000 finansiella transaktioner per månad. Detta superkomplexa system som vi ingår i gör att ett problem i en del av världen, vare sig det är med ekonomi, finans eller produktion, ofta sprids blixtsnabbt vidare till andra platser. En jordbävning i Asien kan få en svensk fabrik, eller ett sjukhus att snart behöva avbryta verksamheten för att det saknas reservdelar eller insatsvaror.

Just nu är det en kris under uppsegling i Turkiet, och genast kommer rapporter om att spanska banker har hög exponering mot Turkiet, vilket gör att problemen riskerar att spridas in i euro-området.

En så sammanlänkad värld i kombination med en mycket hög skuldsättningsgrad riskerar i nästa lågkonjunktur göra att stora problem med kreditförluster och liknande kan spridas över hela världen och när problemen är på den nivå som vi ser idag, kan detta leda till att hela systemet börjar svikta och hota att kollapsa.

2.

Makten har helt enkelt ingen koll. Jag hör verkligen inga som helst tecken på att människor i maktpositioner har någon som helst insikt om problemens art. Jag tänker på dem man ser uttala sig i medier och TV-soffor; politiker och tyckare; de så kallade eliterna. Miljöpartiet verkar till exempel just nu väldigt fokuserade på höghastighetståg och bidrag till elcyklar. Bra saker i och för sig, men ingenting som visar på någon större medvetenhet om de problem om jag skriver om här på bloggen.

För att vara förberedda på att det kommer svårare tider så behöver vi som samhälle börja förbereda oss på en förenkling av samhället, och på att mer av samhället i framtiden kommer att handla om småskaligt jordbruk. Som jag i tidigare inlägg diskuterat så finns inget energislag som kan mäta sig med oljan när det gäller transporter, och när transporterna blir dyrare så kommer vi att behöva odla mer själva, lokalt. Och småskaligt jordbruk, det känns som den fråga som talas minst om i det politiska samtalet. När miljö står på dagordningen är det mestadels storskaliga lösningar såsom någon ny skatt eller skattelättnad som man diskuterar.

Min slutsats här blir att vi som samhälle är helt oförberett på den utveckling som vi står inför de närmsta åren. Och att detta kommer att göra den nödvändiga omställningen oändligt mycket svårare.

Inte för att jag tror att jag har några färdiga lösningar för hur politiken borde se ut, utan det skulle jag vilja att det kom fram genom ett samtal i samhället. Men saker jag tänker på behöver diskuteras är till exempel skatt på konstgödsel och jordreform. Om vi till exempel får en utveckling som den i Grekland, där människor i städerna flyttar ut på landet för att odla sin mat själva, behövs en förberedelse för att hantera att det finns så få mindre jordbruksenheter att få tag på, samtidigt som det storskaliga jordbruket kommer att naturligt minska när dyrare olja gör detta jordbruk svårare att få att gå ihop.

3.

Den kommande finansiella härdsmältan. Enkelt uttryckt: när tillväxten började gå ner i samhället för typ 50 år sedan, så började vi ta mer och mer lån. Och detta gäller både enskilda individer, företag och länder. Vi var liksom så programmerade på att materiell tillväxt och rikedom var det man skulle satsa på att samhället inte såg någon annan väg. När allt detta kraschade 2007-8 så valde framförallt USAs centralbank, Federal Reserve att istället för att låta ekonomin gå in i en ordentlig recession, kanske en depression, när man tar hand om dåliga krediter, skapar nya lagar och tar nya tag i samhället, istället valde de att börja trycka pengar och injecera i bankvärlden. Det som jag beskrivit i de senaste posterna, den så kallade quantative easing (QE).

Nomi Prins, som lagt många år på att studera QE och som verkligen har insideskunskaper från Wall Street kommer fram till att hon inte ser något sätt för centralbankerna att ta sig ur det här läget. De kan inte fortsätta i all oändlighet att köpa tillgångar och trycka pengar, men att minska på sina tillgångar kommer att kunna trigga kriser på andra ställen i ekonomin, exempelvis genom att räntorna stiger och konkurserna ökar, då många företag befinner sig på gränsen till att kunna betala sina räkningar redan idag.

Tio år av QE innebär att vi som civilisation sitter på en bomb färdig att när som helst explodera.

Inte nog med att QE utsätter hela världen för enorma systemrisker, att QE pågått i tio år är för mig också ett starkt tecken på att vår civilisation verkligen inte förmår hantera realiteten av en avstannande tillväxt.

Det är svårt att se några positiva sidor i allt detta. Vi står inför ett antal mycket svåra år, jag kan inte se något annat. En tröst skulle kunna vara att människan har klarat sig under många tusen år genom småskaligt jordbruk, och detta kommer att finnas kvar som en väg att överleva oavsett hur krisigt det ser ut i den finansiella världen, som trots allt bara har några hundra år på nacken.

Fler tankar om quantitative easing

Något jag inte tog upp i mitt förra inlägg om quantitative easing (QE) var att detta projekt kritiserats skarpt för att innebära en stor förmögenhetsomfördelning till de allra rikaste i samhället. När Fed (USA:s motsvarighet till Riksbanken) köper obligationer och liknande värdepapper, så gör de detta på de finansiella marknaderna, och detta gör att de som får del av de nya pengar som skapas, är finansiella institutioner. Och under den tid som QE pågått har dessa institutioner gjort rekordvinster och kunnat köpa tillbaks sina aktier och gett höga bonusar till sina toppchefer. (kolla in podcasts och böcker av Nomi Prins om du vill veta mer om detta sjuka system).

När jag skrev att QE har bidragit till att blåsa upp tillgångsbubblor, så menar jag att när tillgången på pengar ökar, och pengarna i första hand går till finansiella institutioner (banker och liknande) så kommer dessa institutioner inte precis att skänka dem till de fattiga. Utan de kommer exempelvis att investera dem på de finansiella marknaderna, i aktier och fastigheter. Vilket gör att priserna går upp på dessa marknader, för det tillkommer en massa nytt investeringskapital. Priserna stiger alltså inte på grund av det som kallas ”fundamenta”, att företagen går bättre, utan det är bara den ökade tillgången på pengar som blåser upp priserna. Detta blir som en bubbla, för när tillgången på pengar upphör, är sannolikheten stor att luften går ur marknaden och priserna återgår till sina långsiktiga nivåer (dvs nivåer som är i enlighet med långsiktiga trender och normala värderingsmodeller).

De stigande priserna kan te sig väldigt trevliga under en uppgång. Problemet är bara att sådana bubblor har en tendens att spricka. Faktiskt visar historien att bubblor alltid spricker.

Så nu har hela världen tvingats följa efter de stora centralbankerna och ha nollräntor (eller negativa räntor) och detta har bidragit till att det nu finns tillgångsbubblor över hela världen, i fastigheter och aktier. Problemet är just som jag försökte beskriva att när luften går ur bubblorna, så kommer det att bli något slags krasch, och det kan bli väldigt jobbigt i ekonomin när bubblor över hela världen kraschar samtidigt, och dessutom när centralbankerna påverkas, för att de sitter med massa värdepapper som också kan tappa i värde, detta är verkligt problematiska scenarion för världsekonomin.

För att sammanfatta det hela, skulle man kunna räkna upp ett antal områden som med stor sannolikhet kommer att drabbas nästa lågkonjunktur:

  • Fastighetskrascher och finanskriser – ni som var med på nittiotalet vet vad detta innebär, när fastighetspriserna i ett land sjunker tillräckligt mycket blir det problem i banksektorn och det kan uppstå en nedåtgående spiral där bankerna ger färre lån, vilket leder till ytterligare fallande priser och det hela kraschar, både fastighetspriserna och stora delar av banksektorn. Även andra lån till hushåll såsom kreditkort, in-blancolån och billån ligger globalt på höga, riskabla nivåer.
  • Företagslån. Under de senaste åren då vi har haft extremt låg ränta och god tillgång på kapital att låna, har det också inom företagen funnits tendenser att ha förköpt sig, vilket kan visa sig när ekonomin börjar gå sämre. Detta kan leda till stora mängder av konkurser i en nedgång.
  • Landskriser. Många stater har lånenivåer som är extremt riskfyllda. Tänk Greklandskrisen, Grekland är inte ensamma om att sitta i en sådan skuldfälla.
  • Något som tillkommer ytterligare i nästa lågkonjunktur och som kan bli verkligt dramatiskt, är att en av de verkliga grundpelarna i samhället, valutorna, kommer att beröras i krisen. Centralbankerna sitter med osäkra tillgångar, och har redan sänkt räntorna till rekordlåga nivåer, och de har tryckt upp pengar som aldrig förr. Traditionellt kan en centralbank sänka räntorna som ett stimulansmedel till ekonomin, men detta kommer inte att bli möjligt denna gång. Det är svårt att säga exakt hur detta kan se ut. När banker krisar finns ett system att centralbankerna rycker in som s.k. ”lender of last restort” men när centralbanker krisar finns det inte samma slags mekanismer. Världsbanken och BIS är två internationella organisationer som ska finnas i bakgrunden, men det är ytterst osäkert vad de kommer att kunna göra.
  • Till detta kommer alla de områden som beskrivits tidigare här på bloggen, att vi har en lägre tillväxt i grunden i ekonomin nu än under rekordåren i mitten av nittionhundratalet. Att oljepriserna kommer långsiktigt att stiga för att vi tagit upp så mycket av den billigaste oljan ur marken redan. Plus alla andra problem kopplade till miljö och naturresurser, såsom klimatproblemen och att vi tar slut på naturresurser, såsom metaller, odlingsmark och så vidare.

Jag hoppas att läsaren av den här listan kan förstå att i sitter på något av en krutdurk på väg att explodera av lån och finansiella risker, och att tyvärr är läget än mer allvarligt denna gång än 2007-8.

Jag skulle vilja lägga till en tanke apropå hur det här kommer kunna se ut i praktiken. I mitt förra inlägg målade jag upp att dollarn eller euron krisar och triggar något slags kollapsscenario. Tittar man på listan ovan över alla de områden i ekonomin där det kan uppstå, går det kanske att inse komplexiteten när det gäller att gissa hur det kan se ut. Alla punkter i listan påverkar de andra på tusen olika sätt, en kris kan börja på vilket område som helst och sprida sig på helt oväntade sätt. Det är så komplexa system fungerar, det finns till och med en vetenskap som beskriver sådana processer. Det är såklart omöjligt att säga vilken typ av kollaps som kan inträffa, jag ska senare försöka hinna skriva om kollapsologen Dmitry Orlov som försökt systematisera detta genom att föreslå fem grader av kollaps (Finansiell kollaps, det som troligen kommer först och som jag fokuserat på i de senaste inläggen. Kommersiell kollaps. Politisk kollaps. Social kollaps. Kulturell kollaps.)