peak oil

Därför kommer sol, vind och uran aldrig kunna ersätta oljan

Energimyndigheten hävdar nu att ”Det är fullt möjligt att få ett fungerande 100 procent förnybart elsystem till 2040-talet” (från rapporten 100 procent förnybar el – Scenarier, vägval och utmaningar ).

Samtidigt publicerade energiexperten Gail Tverberg nyligen artikeln The true feasibility of moving away from fossil fuels. där hon väver in frågan om alternativa energikällor i ett större perspektiv av att vi redan befinner oss i en kollapsutveckling, och vad innebär detta för möjligheterna till ett fossilfritt industrisamhälle?

En förenklad sammanfattning av hennes argument är att vårt samhälle redan går på knäna på grund av att tillgången på olja är begränsad. Detta har gjort att vi har lånat för mycket och för närvarande hålls ekonomin bara uppe av centralbankernas nollräntepolitik och när denna inte går att uppräthålla längre så kommer kollapsen bli tydlig för alla. Situationen i de rika industriländerna kommer alltmer likna den i kollapsande länder såsom Venezuela för vart år som går, en verklig materiell nedgång kommer att börja. I det läget blir det snarare fossilenergin som lämnar oss än vi som lämnar den. Detta på grund av att en stor del av oljeutvinningen idag är subventionerad av billiga lån.

Man brukar rita tillgången på olja som en klockformad kurva. I början är tillgången låg, sedan stiger den, och sedan faller den tillbaks igen.

Det brukar se ut som i det här diagrammet ovan. Och kurvan ritas oftast symmetrisk, tillgången på olja ökar lika snabbt som den avtar. Så om vi just nu på 10-talet befinner oss mitt uppe på toppen, så skulle man kunna tänka att vi har ungefär hundra år kvar, för vi har använt olja i stor skala i drygt hundra år.

Det finns tyvärr några problem med det här resonemanget. Antalet människor på planeten har flerdubblats sedan början av 1900-talet. Vilket gör också oljeanvändningen har gått upp. Och stora delar av mänskligheten har också vant sig vid en hög levnadsstandard, vilket även det gör att vi kommer att ta slut på oljetillgångarna i ett högre tempo än i början av kurvan.

Dessutom tillkommer ytterligare ett problem, som antyds i illustrationen ovan. I början av oljans historia formligen sprutade det olja ur marken, oljan var otroligt billig. I dag tar vi upp olja från långt under havsbottnen och på andra krångligare sätt, vilket gör att oljan helt enkelt snabbt blir dyrare när vi rör oss åt höger i diagrammet. Den billigaste oljan utvanns i början, sedan fick vi övergå till dyrare och dyrare utvinning. (läs gärna mer om begreppet EROI, som är det vetenskapliga sättet att studera energiinnehållet i olika energikällor). Och när oljan blir dyrare, så kommer vår civilisation att behöva lägga en allt större del av vårt kapital på att överhuvudtaget få fram den olja vi behöver.

Konsekvensen av de här omständigheterna är att vi vår oljeanvändning kommer att behöva minska mycket snabbare än den symmetriska klockkurvan ovan antyder. Två experter inom området; Tverberg och Nicole Foss, nämner siffror såsom att vi har 10 eller 20 år kvar av olja. Ingen kan såklart veta exakt i dessa frågor, men detta antyder hur allvarlig frågan är, vi behöver ersätta oljan snart om vår civilisation ska kunna överleva.

Tverberg har kommit fram till följande scenario

Världsekonomin under de kommande åren

Om man fick drömma skulle det idag finna stora mängder sparat kapital och resurser som bara gick att sätta i arbete på att bygga alternativa energikällor, sol- och vindkraftverk. Tyvärr så verkar det tvärtom vara så att de kommande åren blir ekonomiskt tuffare än på länge, av flera orsaker:

Sedan 1980-talet har skuldsättningen i världsekonomin konstant stigit. Vi befinner oss idag på en nivå där världens skulder motsvarar samma nivå som den stora kraschen 1929, som föregick andra världskriget. Som jag tidigare skrivit så finns nu mycket som tyder på att vi står inför en liknade krasch, där hela världsekonom kommer att drabbas av baksmällan efter årtionden av överdriven skuldexpansion. Vi kan förvänta oss låg tillväxt, troligen krympande ekonomier, hög arbetslöshet och stora problem inom industri, finansvärlden och statlig sektor.
Mycket tyder också på att vi under de närmsta åren för första gången kommer att se att klimatproblemen och ekosystemkollapser börjar påverka BNP negativt. Tänk på torkan i Sverige 2018 som gjorde att vår jordbruksproduktion blev ungefär hälften av det normala.
Skulle vi mot förmodan lyckas upprätthålla en oförändrad nivå i ekonomin, så kommer vi så småningom, inom några år, drabbas av oljetoppen; priserna på olja kommer att stiga på grund av minskande tillgång.

Under flera årtionden har vi haft ovanligt bra tillgång till kapital i världsekonomin genom att skuldsättningen ständigt ökat. De senaste tio åren har varit extrema i detta avseende i och med att stora delar av världen haft nollränta, i praktiken nästan gratis pengar (för dem som haft tillgång till att kunna låna).

Detta kommer inte att hålla i sig för alltid, utan en dag kommer en rejäl lågkonjunktur och det banksektorn får problem, och då övergår den goda tillgången på kapital i sin motsats, brist på kapital.

När ekonomin går dåligt och är i kris, så behöver en procentuellt större andel av våra resurser användas till det allra nödvändigaste, såsom mat, uppvärmning, skola och sjukvård. Det blir svårare att skaka fram pengar och resurser till långsiktiga investeringar.

Jag kan verkligen inte se hur vi under denna period ska mäkta med att genomföra en enormt snabb och stor omställning av hela vårt energisystem, på det sätt som kommer att behövas för att ersätta den oljan som vi inte längre har när t.ex. Saudiarabiens oljekällor sinar.

Ett konkret exempel skulle kunna vara såhär: Ny Teknik påstår alltså att det finns vindkraftel som är lika billig som el från gaskraftverk. Men ett företag som bygger ett vindkraftverk betalar idag säg två procent i ränta till banken. Om vi tänker oss att samma företag om fem år betalar tio procent ränta till banken, då kommer detta avsevärt att fördyra den el som produceras. Företaget måste ta ut den femfaldiga ökningen i räntekostnader från slutkunderna, annars går företaget i konkurs.

Den högre räntorna kommer alltså både att göra att det finns mindre uttrymme att bygga ny kapacitet för ”förnybar el” och det kommer också att göra den el vi får fram dyrare. Och de höga energipriserna kommer att utgöra en broms på ekonomin.

Observera att det här resonemanget gäller lika mycket för investeringar i kärnkraft som investeringar i vind- och solenergi. Alla dessa energiformer kräver stora investeringar i början, innan man kan få ut någon energi.

Vad kan rädda industricivilisationen?

Nicole Foss lägger fram en variant på ovanstående argument som går ungefär såhär:

När oljan blev dyrare på 70-talet och vi på 80-talet avreglerade finansmarknaderna vilket ledde till en explosion i kreditgivningen, då kan man se det som att vi var vana från 50- och 60-talen vid en hög EROI på oljan (cirka 20-30). När vi på 80-talet började låna i stor skala, så intecknade vi framtiden på att en gång hitta en annan energikälla som kunde dra igång vårt samhälle på samma sätt som oljan. Jag har skrivit om detta förut: Energin är en så fundamental input i vår ekonomi, att hela ekonomin avgörs av energisituationen. Att alla befintliga lån i världen idag skulle betalas tillbaka och vi samtidigt skulle ha en oförändrad levnadsstandard skulle kräva att vi hittar något slags superenergi, som kan föra våra ekonomier tillbaks till samma tillväxtnivåer som rådde på 50- och 60-talen.

Det vore såklart trevligt om vi kunde lösa det så, genom innovation, men tyvärr så sitter tiotusentals forskare redan och arbetar med att ta fram nya energikällor och vad jag kan se är något sådant genombrott inte i sikte, men man ska aldrig säga aldrig.

– Ytterligare ett tips om detta ämne är artikeln These ’missing charts’ may change the way you think about fossil fuel addiction.

Save

SD:s rekordval – en del av samhällskollapsen

Det verkar som att Sverigedemokraterna fick 17,6 procent av rösterna och 62 mandat i riksdagen.

Jag påminner om ett av temana här på bloggen: Att populismens framgång är ett led i den pågående samhällskollapsen.

I korthet:

Tillväxten har gradvis sjunkit de senaste årtiondena. Bäst var den under de årtionden då tillväxten i oljeproduktion var som störst, på 50- och 60-talen. Detta går att förklara med att vi helt enkelt inte kan uppfinna och reformera oss framåt på samma sätt som tidigare. Trots att vi har miljontals välnärda och välutbildade ingenjörer och forskare som jobbar på att förbättra allt möjligt: produktionsprocesser, produkter, samhällsinstitutioner, så bromsas utvecklingen upp. (se vidare komplexitetskrisen)
Klyftorna mellan olika grupper i samhället bara ökar, även om vi i Sverige börjar från en ganska hyffsad grundnivå. Intressant nog brukar det sägas att detta också skedde under Romarrikets nedgång och fall. De senaste tio åren har denna utveckling kraftigt drivits på av det som jag skrivit i mina senaste inlägg: Centralbankernas pengatryckspolicy, quantitative easing.
Här räknar jag också in något som jag tycker det pratas för lite om: Har någonsin vänstern haft så svårt att prata med arbetarklassen? För mig blev Jonas Sjöstedts brännmärkningsstrategi genom att frångå kravet på EU-utträde pga SD, ett tecken på den totala klyftan mellan v och de stora delarna av delarna av arbetarklassen som sympatiserar med SD.

När hela Sveriges ekonomi ångade framåt i rekordfart på 50- och 60-talen var det lätt att engagera sig i folkhemsprojektet – klart vi skulle dela med oss och bygga det starka, goda samhället. Med Erlander som partiledare fick Socialdemokraterna 50,1 procent 1968. Jag tror att många idag på något sätt känner av att samhället inte går framåt på samma sätt idag som då. Tänker särskilt på Ulf Lundell som ofta i intervjuer pratar nostalgiskt om de drömmar och visioner som fanns under hans unga år och som han saknar idag. Jag skulle gissa att SD-väljarna någonstans känner i ryggmärgen att de får en alltmer krympande del av en kaka som inte blir större – inte så konstigt att ilska och besvikelse måste riktas åt något håll.

Det känns ändå lite tragiskt att just nu under den här epoken där vi verkligen skulle behöva en stark och kraftfull ledning, så får vi en otroligt låst parlamentarisk situation.

Försöker man lyfta blicken lite över valbaksmällan måndagen den 10 september, så kan man ändå se att det här stämmer in i ett större sammanhang, det är såklart att även de demokratiska beslutsprocesserna påverkas av att hela samhället är på väg att bromsa upp och börja gå kräftgång.

För den som vill läsa mer om detta kan jag starkt rekommendera Paul Arbairs essä: #Trump and the Autumn of Democracy

Politiskt känns läget ganska förtvivlat för Sverige denna måndag. Som tur är finns det en hel del konstruktivt att göra: Mina privata åtgärder: Gick med i omställningsrörelsen förra veckan, 2019 ska bli året jag börjar självhushålla och odla min egen mat på allvar. Och: totalstopp för flyg och bil här i familjen (intressant nog nås vi samtidigt av nyheten att jordens temperatur nu utan återvändo ökat med 1,5 grader)

Världen befinner sig i en pågående kollaps

2018 är ett väldigt intressant år att leva. Tar man på sig kollapsglasögonen ser man kollapsen överallt. Här är några punkter:

Miljön

Den vanligaste orsaken till att civilisationer har kollapsat har varit att de har varit så skickliga på att utnyttja det ekosystem de lever i, att ekosystemet så småningom kollapsar. Tänk på tvåflodslandet, Mayacivilisationen eller Påskön. Vi människor är lite för smarta för vårt eget bästa skulle någon säga.

Denna sommar hade hela världen haft rekordvärme. I Sverige hade vi kraftiga skogsbränder och svår torka, vilket ledde till kraftigt minskad jordbruksproduktion och nödslakter.

Östersjön har inte haft normala torskbestånd på årtionden och i hela världen kollapsar fiskbestånden, fiskfångsterna är på nedgång. Fisk har alltid varit en viktig proteinkälla för människan, det finns till och med teorier om att det var fisk och skaldjur som under evolutionen hjälpte människans hjärna att växa sig så stor jämfört med våra förfäder.

Och det finns hundratals och åter hundratals andra indikatorer på att vi nu rör oss in i en era när vår påverkan på ekosystemen är så stor att den hotar vår överlevnad.

Ekonomin

Jag är otroligt undrande över att man inte hör något i svenska media om detta men ett tydligt tecken på ekonomisk kollaps är pengatryckspolicyn (quantitative easing, QE) som de senaste tio åren har gällt över hela världen. Det är en värld där tillväxten och mycket annat är på väg åt ett dåligt håll och så försöker man på detta sätt krama ut de sista dropparna av vällevnad innan allt går åt skogen. Jag ska inte upprepa det jag skrivit tidigare om detta, bara kort påminna om att världen idag har en skuldsättningsnivå som är lika hög som den var före den stora finanskraschen 1929.

Och euron befinner sig på ett plan redan i en faktisk kollaps, för de kriterier som ställts upp för att euron ska fungera uppfylls inte. Just nu, så länge pengatryckspolicyn ”fungerar” så ser allt fint ut på ytan. Men jag har studerat ekonomi på högskola och jag vet att ekonomerna inte ställt upp dessa kriterier bara för att jävlas, utan det är högst verkliga risker man har velat styra undan ifrån. Euro-projektet med 19 länder som ska samarbeta och få en valuta att fungera gemensamt är ett högriskprojekt i sig, och jag skulle säga att det kräver som ett minimum att stabilitetskriterierna uppfylls, för att det ska hålla ihop.

Oljan

Som jag tidigare skrivit om är energin liksom den viktigaste faktorn i att bygga upp vårt välstånd. Det var när vi kunde börja använda fossil energi som vår civilisation tog fart, och ju mer fossil energi vi har kunnat ta ut, desto mer har ekonomin vuxit.

Nu befinner vi oss mitt på oljetoppen, vi har kunnat ta ut ökande mängder olja under en lång tid, och nu vänder det om, oljetillgången är för närvarande ganska oföränderlig, och kommer snart att börja falla. Man ser att vi är på toppen genom att priserna på olja fluktuerar så kraftigt. Ena året kostar oljan 45 $ per fat, andra 70 $ per fat. Det är typiskt så priserna på en vara beter sig när tillgången är begränsad. När vi har högkonjunktur och världen efterfrågar mycket olja så sticker priserna uppåt och när konjunkturen går nedåt och efterfrågan viker lite så går priserna kraftigt nedåt (såklart en förenklad beskrivning, men i stort sett fungerar det så).

Så fort världens oljeproduktion börjar vända nedåt kommer det att gå som chockvågor genom hela världsekonomin. Det kommer typ att påverka allt. För allt vi handlar med; mat, kläder, industrivaror, elektronik och så vidare, produceras och fraktas med hjälp av energi. Och cirka 33 % av världens energi kommer från olja, och när det gäller transporter är oljan helt dominerande som energikälla.

Politiken

Allt fler länder i världen är påverkade av den populistiska strömningen. Egentligen skulle det väl behövas en särskild analys av detta för det vi kallar populism är nog mer mångfacetterat än det ibland beskrivs. Här, när vi ser det ur ett kollapsperspektiv, så kan vi konstatera att inrikes- och internationella konflikter verkar öka. Jag tänker på Trumps krigshot mot Nordkorea och Iran. Och på Brexit och Kataloniens självständighetsförklaring.

Och i allt fler länder försvåras det politiska beslutsfattandet av att populismen kommit in som en tredje kraft i parlamenten, se på situationen i Sverige med decemberöverenskommelsen och så vidare.

Jag tror att en viktig anledning till att politiken tar den här inriktningen är att människor på något sätt ser eller förnimmer att världen inte är på väg åt ett bra håll och känner rädsla och då upplever man att ”något måste göras”, vilket är populisternas specialitet att fånga upp.

Sammanfattning

Att allt det här sammanfaller kan verka som ett egendomligt sammanträffande, men det är ganska logiskt. Många av de här aspekterna är sammankopplade. Det är när vi under en lång tid vuxit exponentiellt som vi nu når en punkt när tillväxten slår i taket på många olika sätt. Att både antalet invånare på planeten och vår tillväxt och energianvändning samtidigt vuxit exponentiellt leder till att den här slå-i-taket-effekten kommer plötsligt och starkt på en gång.

Det är också så att ovanstående punkter är intimt sammankopplade. När möjligheterna att ta ut mer olja minskar så går ekonomin in i ett svagare läge med lägre tillväxt, och då påverkas också politiken av att det finns mindre överflöd att fördela (förenklat uttryckt, såklart).

Jag har nu skrivit några månader här på bloggen och jag beklagar att jag varit så mörk och pessimistisk. Det är eftersom jag ser så lite om de här sakerna i mainstreammedia som jag känt att jag behövt få ur mig de här tankegångarna och erbjuda som läsning för den som är intresserad.

Det finns också mycket som är positivt och optimistiskt i allt detta. Jag tror verkligen inte att all vår konsumtion gör oss lyckligare. Det finns statistik som visar att mycket blir bättre när det gäller lycka och hälsa när ett land blir rikare, men ungefär på en tredjedel av vår svenska nivå, så avtar dessa effekter. En stor del av vårt överflöd är ur detta hänseende ”onödigt” och vi skulle vara ungefär lika lyckliga om vi levde på en väsentligt lägre nivå av konsumtion.

Vi kan ha det bra även efter kollapsen, livet kan till med få nya kvaliteter som vi saknar nu, såsom att verkligen känna tacksamhet och uppskattning för det man har och får uppleva, vilket jag tycker vi ofta glömmer i vårt stressade sökande efter nya kickar.

[Jag antar att mycket i detta inlägg är en repetition av det jag redan skrivit. Ju mer jag läser om detta, desto mer ser jag att kollapsen är något som pågår, så jag tyckte det var intressant att vinkla det ur den synvinkeln idag]

Vad innebär peak oil?

Vill du förstå vad peak-oil-perspektivet innebär på ett enkelt sätt, skulle jag föreslå att vi fokuserar på en siffra, som gör det ganska tydligt. 11 % – så mycket olja upptäckte vi 2017, räknat i procent av det vi hämtade upp ur jorden och använder. 11 %. Man tar alltså siffran för nyupptäckta oljetillgångar och dividerar med konsumtionen. Det vill säga, man hade önskat att siffran skulle vara minst 100 %, då hade vi varit på den säkra sidan, då hade vi haft lika stora reserver i jorden i slutet av året som i början. Men den här siffran 11 % säger att vi använder ungefär 9 gånger så mycket olja som vi upptäcker.

På 1950-talet började forskare försöka räkna ut hur tillgången på olja skulle utveckla sig i framtiden, och den mest kända kanske är geologen M. King Hubbert, som förutsåg att världens olja skulle se ut ungefär som en klockform:

By Hankwang at English Wikipedia, CC BY 2.5, Link

Den här kurvan säger alltså att någonstans i början av 2000-talet börjar tillgången på olja sjunka, vi kan helt enkelt inte få upp så mycket olja ur jorden som vi behöver.

I början av oljeutvinningens historia ägnade man sig åt de fyndigheter som var enklast att hitta och exploatera. I början sprutade det till och med upp olja ur många av de fyndigheter man hittade i USA. Siffran 11 % beror på att det helt enkelt inte finns några stora oljefält kvar att upptäcka. Man hittar en del nya oljetillgångar, men de är relativt små. Vi har de bästa metoder för att hitta olja, och ett stort antal geologer som arbetar med detta, och ändå så blir utfallet så dåligt.

Man brukar på engelska prata om ”low-hanging fruit”, det vill säga att man började med de oljefyndigheter som var enkla och billiga att exploatera, och sedan har vi fortsatt röra oss till allt mer svårtillgänglig olja. Ett dramatiskt exempel är oljeolyckan i mexikanska golfen 2010, då man höll på och borrade på 1500 meters djup under havsytan. Det säger sig själv att sådan oljeutvinning är både dyr och full av risker.

Kommer oljan att ta slut?

Nej, ingen tror att oljan kommer att ta slut. Detta är ett vanligt nonsens-argument mot peak oil, att man pekar på att det finns ju fortfarande olja och bensin i mängder. Peak-oil-perspektivet handlar om att när vi får upp mindre olja ur jorden, så kommer priserna att gradvis stiga, beroende på att olja är en så enormt viktig energikälla för ekonomin som är svår att ersätta på kort sikt.

De nya oljefyndigheterna

När man mer och mer förbrukar de oljekällor som är enkla och billiga att använda, så rör sig industrin mot att exploatera allt dyrare olja. Detta innebär

Att oljan är svårare att få tag på rent geografiskt, den ligger längre bort från de platser där den raffineras och konsumeras. Exempelvis i arktiska områden eller ute i havet.
De oljekällor som upptäcks idag är väsentligt mycket mindre än de som tidigare upptäcktes, vilket gör att investeringen att bygga infrastruktur, pumpar och så vidare, blir dyrare jämfört med avkastningen.
Den är svårare att få upp. Exempelvis som nyss nämndes att man nu tar upp olja som ligger en och en halv kilometer under havsytan i Mexikanska golfen. Det säger sig självt att denna oljeutvinning kräver enorma investeringar.
Man rör sig också i riktning mot olja som är alltmer svår att föräldla. Ett tydligt exempel på detta är den s.k. oljesanden. Där ligger oljan blandad i ett lager av sand, och man måste alltså använda metoder för att först tvätta ur oljan ur sanden, och sedan får man fram en olja som kallas bitumen, som dessutom inte tillhör till de mest värdefulla oljesorterna, för den måste processas vidare i flera steg för att kunna komma till nytta i ekonomin.

Dessa faktorer tillsammans gör att när vi rör oss från mer lättillgänglig olja, såsom de gigantiska fälten på Arabiska halvön, till alltmer svårtillgänglig olja, så kommer priset på oljan att gradvis stiga.

Alternativa energislag, då?

Det kommer mycket nyheter i media om alternativa eller förnyelsbara energikällor. Jag tycker man hör mycket mer om detta än om riskerna att mänskligheten får brist på energi.

Ett exempel är att det rapporteras att Tyskland, som ligger långt framme med att bygga ut vind- och solenergi, flera gånger har kunnat klara sig med enbart så kallad förnyelsebar energi i sitt elnät. Det är såklart väldigt goda nyheter, och detta ger hopp om att vi kommer att kunna ha en hel del bekvämligheter i våra liv framöver trots att oljan inte kommer att vara med oss för evigt.

Tyvärr finns det också problem med att lyfta fram alternativa energislag som lösningen på oljeproblematiken:

När man lyfter fram exempelvis den ”förnyelsbara elen” i Tyskland, tenderar man att glömma att elen, om än viktig, bara står för en del av mänsklighetens förbrukning av energi. En viktigt del i att vi kan leva i sådant materiellt överflöd i vårt del av världen är att vi har tillgång till produkter från hela världen. I vår tid skeppas produkter över planeten på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och när det gäller transporter, både med båt, bil, flyg och långtradare, är oljan oslagbar. Den har ett högt energiinnehåll per volymenhet och den är enkel att ta med, bara att fylla i en tank och köra iväg. Dessutom används energi från olja i många industriprocesser.
Oljan har också fördelen att den kan lagras och sen förbrännas precis när man behöver den. El och sol finns det mer av vissa tider, vilket inte alltid sammanfaller med behovet av energi. Detta leder till ett stort behov av batterier, och skulle vi ge oss på att ersätta hela vår oljeförbrukning med el från sol och vind, skulle det behöva byggas helt orimligt stora batterier (podden Greening the Apocalypse diskuterar här Elon Musks projekt att bygga världens största lithiumbatteri i Australien).
Även om det görs fantastiska framsteg när det gäller utbyggnaden av vind- och solel så är de fortfarande jämförelsevis ganska små, om man jämför med de mängder olja som världen konsumerar, och det finns idag få tecken på att vårt behov av energi och olja skulle vara på väg att minska.
Dessutom kan man fundera över att det används en hel del olja och fossila bränslen för att få fram sol- och vindkraftverk. Samma sak med biodiesel.
I slutändan handlar detta mycket om hur sol- och vindenergin kommer att utveckla sig i termer av effektivitet. Man vill titta på hur mycket energi som behöver investeras i förhållande till det som kommer ut (detta benämns ofta energy return of energy invested ERoEI). I början av oljeutvinningens historia gav oljan helt fantastiska resultat här, man kunde få ut 100 gånger så mycket energi som investerades, och detta kan delvis förklara varför industrisamhället kunde växa fram med en sådan kraft under första halvan av 1900-talet. Det fanns helt enkelt gott om billig energi. Nu när vi måste använda mer svårtillgänglig olja, ligger siffrorna på att man kan få ut ungefär 15 gånger så mycket energi som man sätter in. Det är idag osäkert på hur effektiva de alternativa energislagen kommer att kunna bli, ett stort frågetecken helt enkelt. Helt klart är att vi idag inte känner till något energislag som kan komma i närheten av den tillgång till billig energi som oljan gav oss under 1900-talet.

Sammanfattning

Peak oil-perspektivet handlar inte om att oljan kommer att ta slut, utan om att det finns en begränsad mängd olja på vår planet, vilket gör att så småningom avtar möjligheterna att hela tiden öka vår konsumtion av olja. När tiden går och vi pumpar upp olja ur jorden, så börjar jordens oljekällor ge ifrån sig mindre och mindre olja, och den nya olja vi börjar exploatera är dyrare än den vi hittills använt. Minskande tillgång på olja kommer att leda till högre priser, det finns ännu inga tecken på minskande efterfrågan.

Eftersom hela vårt industrisamhälle bygger på tillgång till billig energi, så kommer förändringar i priset och tillgången på olja få avgörande konsekvenser för hur samhället kommer att kunna utvecklas framöver.

Vi behöver verkligen ta det här problemet på allvar, och jag skriver detta när valrörelsen 2018 håller på och dra igång på allvar, och jag hör överhuvudtaget ingen politiker som ens nämner de utmaningar vi står inför de närmsta åren.

Save

Nästa lågkonjunktur – the perfect storm?

En grundtanke i den här bloggen är att vi just nu lever i en tid när samhället, vår civilisation, befinner sig i stress av ett aldrig tidigare skådat slag. Vi har liksom förbrukat våra marginaler och därför lever vi farligt och riskerar att hamna i en negativ utveckling av något slag.

Flera av de peak-oil-författare och kollapsologer som jag läst och lyssnat på, beskriver de kommande åren som en ”perfect storm”. Enkelt uttryckt kan man se det som att ett flertal trender sammanfaller och riskerar att tillsammans att leda till ett väldigt negativt utfall:

Finansvärlden. Under de senaste årtiondena har mängden skulder i världen ökat kraftigt. Det är både privatpersoner, företag och länder som satt sig mer och mer i skuld. I Sverige ser vi detta i att en stor del av dem som köpt villor och bostadsrätter de senaste åren rimligen aldrig kommer att kunna betala tillbaks sina skulder under sin livstid. Med ökande skuldsättning följer såklart ökande risker, och när hela världen är skuldsatt, ökar riskerna exponentionellt. Sedan finanskrisen 2007-8 har centralbankerna spelat en stor roll i detta, genom att köpa olika typer av skuldpapper, bland annat så kallade ”junk bonds” (skräpobligationer). Världen kan hantera om Sverige och några andra länder drabbas av en fastighetskris, men nu står vi inför en risk för en global ”tillgångsbubbla”, det vill säga att priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar är uppblåsta och kan falla samtidigt när marknaden och konjunkturen vänder. Vilket kan leda till att stora företag går omkull, såsom Lehman Brothers, eller att hela länder blir bestraffade av de finansiella marknaderna, såsom har skett när George Soros har spekulerat mot exempelvis Storbritannien och Sverige.

Energin. Jag kommer att skriva mer i detalj om detta senare, och här bara konstatera att det bara finns en begränsad mängd olja på vår planet, och sedan olja upptäcktes har vi använt en stor del av oljan, och särskilt de delar som är lätta och billiga att få upp ur jorden. Detta innebär att olja kommer att vara dyrare för all framtid. Det kommer enkelt uttryckt att vara dyrare att få fram oljan och därför kommer vi att få betala mer för den.

Planetens begränsningar. Vi befinner oss just nu i ett skede där vi på allvar börjar slå i taket för hur vi kan leva på den här planeten. När detta skrivs är det ca 410 ppm koldioxid i atmosfären. Helst skulle vi inte släppa ut något koldioxid alls som vi inte på något sätt fångar upp, den nuvarande nivån är extremt riskfylld, vi vet inte när golfströmmen påverkas, eller tundran i sibirien. Många viktiga fiskpopulationer är utfiskade. Och så vidare.

Politisk instabilitet. När tillväxten och optimismen i ekonomin minskar och förbyts i pessimism, så har vi människor en tendens att vilja hitta en syndabock. Det är invandrarnas fel, eller romernas eller judarnas. Eller EU:s, eller Mexikanarnas. Vi ser just nu att populistiska partier och strömningar ökar i hela västvärlden. Jag säger inte att alla dessa ”har fel”, tvärtom tror jag att de har många poänger. Men populismens framväxt gör för det första att vi vänder uppmärksamheten åt fel håll, vi diskuterar inte grundproblemen som mänskligheten står inför, och för det andra ökar den konfliktnivån inom och mellan länder, och demokratierna blir svagare. Igår till exempel fick vi veta på nyheterna att två månader efter det italienska valet när populistpartier fick en majoritet av rösterna, så veto:ar den italienska presidenten förslaget på finansminister, vilket gör att de står inför en svårlöslig parlamentarisk situation, vilket i sin tur riskerar att leda till nyval och politiskt kaos. En stor risk för oss här i Europa är att populistiska politiker kommer att ställa till med oreda inom EU i en tid när vi verkligen behöver samarbeta i vår del av världen.

Krigshot. Rent konkret står vi inför krigshot av de allvarligare slaget i och med president Trumps utspel mot Iran och Nordkorea. En konflikt med Nordkorea kommer förutom det humanitära lidandet att kunna föra med sig användande av kärnvapen, med förödande konsekvenser för planeten. Och blir det ett krig med Iran, vilket verkar mer och mer sannolikt, så påverkas den del av världen där en stor del av vår billiga olja kommer från.

Jag skriver det här våren 2018 när allt ser ut väldigt ”som vanligt” här i Sverige. Människor åker bil, går till sina jobb och äter på restaurang, och det finns inget som tyder på att det är någon slags kris på gång. Det tydligaste trenbrottet som man märker är att bostadsrättspriserna har sjunkit det senaste året. Jag säger inte att allt vårt välstånd kommer att förbytas i misär och olycka. Vad jag vill varna för att nästa lågkonjunktur, och det kommer garanterat att komma en, kommer att kunna bli svår. Och om vi har en finanskris, en lågkonjunktur plus höga oljepriser samtidigt, så kommer det bli väldigt svårt få till ett uppsving för konjunkturen. Vi i Sverige och västeuropa riskerar att hamna i ett liknande läge som varit de senaste åren i länder som Argentina, Grekland och Spanien, med konstant hög arbetslöshet och en ekonomi som aldrig kommer igång.

De ovannämnda riskerna kan kombineras på en mängd olika sätt. Till exempel: Oljepriserna stiger och då stiger även priserna på konstgödsel. Vilket gör det svårare att få fram mat till alla på planeten. Om detta sammanfaller med någon typ av extremt väder, såsom El Nino eller förändringar i golfströmmen eller andra havsströmmar, kan resultatet i värsta fall bli helt katastrofalt, så att stora mängder människor svälter ihjäl eller drivs på flykt.