Nya Karolinska – kollapsen i ett nötskal

Vi tror att vi är så himla speciella i vår civilisation. Att vi är skapelsens krona. Men egentligen följer civilisationers uppgång och fall väldigt förutsägbara mönster.

I början är det en furste eller en klan eller en grupp eller liknande som börjar ”skapa ordning”, konkurrerande stammar kväses och en statsapparat byggs upp. En effektiv skatteindrivning gör att man kan bygga upp en massa saker som ger trygghet och välstånd till folket. Det kan vara vägar, en arme, marknadsplatser, universitet, poliser och domstolar och så vidare. Myten om den gode fursten som skapar välstånd för sitt folk blomstrar i uppbyggnadsskedet. Vi kallar det för ”den demokratiska välfärdsstaten”, men grundbetydelsen är snarlik.

Ett viktigt inslag i uppbyggnaden av en civilisation är erövrandet. För genom erövrandet av grannländer eller liknande så får civilisationen ett extra momentum, genom att guld eller slavar eller andra tillgångar tillförs ekonomin. Blomstrandet blir tydligare – det skapas en myt om en gyllene era, att vi lever i den bästa av världar och så vidare. För vår civilisation började det kanske i kolonialepoken, när vi europeer kunde hämta hem rikedomar från jordens alla hörn. Vi hade också ”the frontier” där Nordamerika steg för steg västerut inlemmandes i vår ekonomi.

Men vår största erövring har ändå varit när vi började använda fossila bränslen. Detta skapade en fullkomlig revolution av möjligheter; transporter, fabriker, högavkastande industrijordbruk, plastrevolutionen, och så vidare.

Och nästa steg i civilisationens historia är liksom ofrånkomplig. Allt detta som byggts upp i början blir sedan en börda, en barlast, något som gör det svårare att fortsätta, det som gröper ur samhällskroppen och så småningom leder in i kollapsen.

När vi inte kan erövra längre och tillföra ny energi/resurser, så blir hela statsapparaten problematisk, för vi har egentligen inte råd. När befolkningen vant sig vid nya framsteg varje år, räcker det så småningom inte med att allt är som vanligt; status quo skapar missnöje och splittring.

Och då börjar staten försöka uppräthålla framstegsmyten och hålla befolkningen lugn genom olika åtgärder som skyndar på kollapsen. Gemensamt för roms nedgång och vår nedgång som vi är mitt uppe i, är att man späder ut valutan till orimlighet. Romarna blandade guldet och silvret med oädla metaller. Vi skapar miljarder och biljoner i elektroniska pengar i centralbanksdatorerna (se artiklarna om quantitative easing).

Det är precis detta vi ser i fallet med nya Karolinska.

  • Krav och förväntningar på ständiga framsteg, vi ”måste bara” ha det allra senaste inom högteknologisk spjutspetsvård, till alla medborgare, kosta vad det kosta vill.
  • Projekten blir alltmer komplexa, så till slut blir det så svårt att bygga och driva att det framstår som ett attraktivt alternativ att lägga ut helheten på en extern aktör.
  • Men det viktigaste: Staten (i form av landstinget) har helt enkelt inte råd. Det blir till att låna, och i det här fallet bakades finansieringen ihop med bygge och drift till ett monstruöst kontrakt som kommer suga otroliga resurser ur landstingsbudgeten i årtionden. De västerländska staternas kreditbörda ökar årtionde för årtionde. Vi tar lån som framtida generationer kommer att bli stående med. Och det säger sig själv att det inte går att låna och låna pengar i all oändlighet, det leder förr eller senare till något slags konkurs.

Och också väldigt typiskt för kollapsen: När det här kommer fram så hamnar fokus på vilka politiker och aktörer som man ska lägga skulden på, istället för att se att grundorsaken är att vi är ett samhälle som befinner sig i en nedgångsfas, och då är det ett typiskt inslag att alla aktörer; hushåll, företag och stater, förköper sig på kredit.

– Tankarna i den här artikeln om civilisationers framväxt och nedgång bygger på antropologen Joseph Tainters forskning som sammanfattas i boken The Collapse of Complex Societies (Bokus, Youtube)