Håller centralbankerna på att trigga en systemkollaps?

Det finns ett begrepp som är väldigt viktigt för att förstå utvecklingen i ekonomin efter den senaste finanskrisen 2007-8, men som man nästan aldrig hör någonting om i svenska media. På engelska kallas det quantitative easing, eller på svenska kvantitativ lättnad.

Innebörden av detta, låt oss kalla det QE, är att centralbankerna trycker pengar och för dem köper obligationer och andra värdepapper på marknaden. Detta är ett nytt grepp som tillkom för att försöka stimulera ekonomin efter finanskrisen, men som sedan fortsatt. Det leder till en situation med konstgjort låga räntor och stigande priser på aktier och fastigheter (konstgjort eftersom ökningen beror låga räntor och tillskott av nytryckta pengar). Meningen var att det skulle stimulera tillväxten tillfälligt, men sedan så kom man tydligen aldrig upp i en så bra tillväxt att man kunde sluta, och programmet fortsatte över tid, (eftersom bloggen är tänkt att försöka förklara de här sakerna för människor med varierande grad av förkunskaper, har jag skrivit lite extra om centralbanksekonomi längst ner i artikeln för den som tycker att det här känns svårgripbart)

Den amerikanska centralbanken (Fed) har på tio år mer än fyrdubblat sina tillgångar:

US Federal Reserve balance sheet total

(från Wikipedia)

Det normala vore att Fed ökade sina tillgångar och tryckte upp pengar i ungefär samma takt som tillväxten i ekonomin, det vill säga någon procent per år. När ekonomin växer så behövs också mer pengar, och en av centralbankens uppgifter är att trycka upp så mycket som behövs. Så ökningen som syns i diagrammet ovan är helt klart av det extrema slaget.

Det kan tilläggas att under denna tid har den amerikanska börsen stigit till historiskt sett ovanligt höga värderingar i ett läge där tillväxten är ganska svag. Så vad jag kan se så verkar det finnas fog för kritikernas påståenden att QE bidrar till att blåsa upp aktiepriserna. Dessa kritiker säger att centralbankerna gör sina obligationsköp (som alltså kallas QE) av olika finansiella institutioner, affärsbanker, investmentbanker och liknande. Och dessa banker får då möjlighet att investera mer pengar än de annars hade gjort, och då är ett utlopp för bankernas extra köpkraft att de kan köpa aktier, och så verkar också ha skett.

Om detta stämmer sitter centralbankerna nu i en mycket svår situation, de har gång på gång gått ut med föresatsen att avveckla QE, det vill säga sälja bort de okonventionella tillgångarna (obligationer etc), men den dagen de gör det så är risken stor att priserna på aktier och obligationer faller starkt, på ett sätt som leder fram till en ny finanskris. Det är bara det att denna gång är centralbankerna själva också exponerade i och med sina höga innehav av dessa värdepapper. Om priserna faller dramatiskt så finns en risk att en eller flera centralbanker i världen blir obeståndsmässiga, det vill säga att skulderna överstiger tillgångarna, ett läge där normala företag skulle behövt gå i konkurs. Det är kanske ingen slump att de s.k. ”mortgage-backed securities” i diagrammet ovan är markerade i rött, för detta är en väldigt riskfylld sorts värdepapper. Mortgage-based securities är värdepapper som innehåller en massa bostadslån. Man ”förpackar” en större mängd bostadslån och säljer skulden vidare på de finansiella marknaderna. Så länge bostadspriserna stiger och låntagarna betalar av är detta en helt okay investering, men problemet är om priserna faller och det blir problem för låntagarna att betala på lånen, så kan dessa värdepapper bli värdelösa.

Nu ska det nog mycket till innan en centralbank går i konkurs. Men det finns en stor risk att en en eller flera konkursmässiga centralbanker leder till enorma problem inom finanssektorn och faktiskt för hela världens handel.

Ett tänkbart scenario

Bara för att göra det mer konkret skulle man kunna måla upp följande scenario. Just nu, sommaren 2018 är det bra konjunktur i världsekonomin. Men det kommer såklart att komma en lågkonjuktur efter detta, och tecknen finns redan på en avmattning. Eftersom både stater, företag och privatpersoner är historiskt sett väldigt högt skuldsatta, finns en massa sårbarhet och risker i världsekonomin. Många utvecklingsländer och även Italien har redan idag stora svårigheter med att betala sina skulder. Ett stort antal länder har haft kraftigt stigande fastighetspriser och står därmed inför risken av fallande priser när konjunkturen vänder. Exempel är Sverige, Norge, Canada, Nya Zeeland. Även Kina är numera högt belånat och har risk för en fastighetskrasch. Om bara en del av dessa länder får problem, så finns risken att det sprider sig till USA. Även USA har fastighetspriser som ligger långt över vad som borde ses som normalt enligt traditionella värderingsmetoder. Låt oss alltså säga att fastighetspriserna börjar falla i USA, samtidigt som konjunkturen försämras, arbetslösheten ökar, vilket gör att en del av dem som tagit lån för att köpa fastigheter kommer att få problem med att betala på sina lån.

Låt oss säga att det sedan kommer rapporter att Federal Reserve har gjort stora förluster på sina mortgage-backed securities. Tänk om sedan någon aktör, kanske Kina, kanske Ryssland, kanske Georg Soros Quantum-fond, kanske någon annan, börjar sälja dollar i stora mängder, och säger sig sakna förtroende för valutan. Om sedan andra aktörer följer efter och säljer dollar, skulle detta lätt kunna utlösa ett läge där både företag, stater och privatpersoner världen över paniksäljer dollar och amerikanska aktier och värdeppaper. Det skulle kunna sluta i en fullständig krasch, en bankrutt för hela amerikanska ekonomin. Ju fler som säljer dollar och amerikanska tillgångar, ju sämre kommer den amerikanska ekonomin se ut, på kort och lång sikt, och ju mer förluster kommer att synas i Federal reserves finanser, vilket kommer göra det svårare att återfå förtroendet för dollarn. Samma process skulle kunna hända för euron. Här i Europa har vi dessutom ett komplext och svårjobbat politiskt projekt bakom valutan, där den här sortens utveckling kommer att sätta samarbetet på prov ordentligt (samarbetet är faktiskt redan på väg att krascha i och med att kraven i stabilitetspakten inte följs av ett flertal av medlemmarna i valutaunionen).

Här kan det vara intressant att tänka på att dollarn används som extravaluta i hela världen. Inte minst i Latinamerika där det finns en tradition av politisk och ekonomisk instabilitet, har dollarn en roll av att stå för ett stabilt säkert värde. Människor växlar alltså sina besparingar till dollares och spar i madrassen eller på konton någonstans i världen. Vad kommer att hända när det kommer rykten om att dollarn inte längre är så säker som man trott? Jag har svårt att tro att inte dessa människor, som är vana att hantera plötsliga, oförutsedda förändringar, kommer att springa snabbaste vägen till växlingskontoret och växla sina dollar till vadhelst de kan få tag på, guld, schweizerfranc, bitcoin, och så vidare.

Om det skulle uppstå en sådan situation där världen tappar förtroendet för dollarn som valuta, så är det svårt att tänka sig att detta inte skulle påverka världsekonomin. En stor del av de leveranser av varor som sker världen över hela tiden, bygger ju på kontrakt som är uppgjorda i någon stor valuta, oftast dollar. Så problem med dollarn skulle kunna leda till att världshandeln går ner eller helt stannar. Oljetankers, containerfartyg och långtradare skulle kunna sluta fara över världen. Om ett sådant läge skulle vara säg en månad, skulle det bli svårt att liksom bara starta om världsekonomin. Människor skulle ha tappat förtroende för att pengar har ett beständigt värde och för att det ekonomiska systemet kan ge dem mat och uppehälle. Och ett stort antal företag skulle ha gått i konkurs. Vi är så sammanbundna med varandra i ekonomin att sådana här systemrisker kan ha en helt förödande inverkan om det värsta inträffar.

Vad har QE med samhällskollapsen att göra?

Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva hur vi lever i ett samhälle där tillväxten, själva motorn i den kapitalistiska ekonomin, håller på och saktar in. När en civilisation håller på och stagnerar är det inte ovanligt att man väljer att devalvera valutan. I romarriket minskade successivt mängden silver i mynten, särskilt på tvåhundratalet e.kr. Devalvering är liksom ett sätt för staten att krama ur sista droppen av rikedom, när det inte finns några andra sätt kvar.

Effekten av QE liknar den vid devalvering, pengarna blir mindre värda, dels genom att det trycks upp så mycket nya pengar, och dels genom att centralbankens tillgångar blir mer riskfyllda. Risken ökar att dollarn i ett läge helt eller delvis tappar sitt värde, för att Fed gjort stora förluster.

Egentligen var redan finanskrisen 2007-8 ett tecken på att industriländernas ekonomi inte var riktigt frisk. Men genom QE kunde centralbankerna blåsa upp olika bubblor i ekonomin. Räntorna blev låga, efterfrågan på aktier och fastigheter ökade vilket spädde på övervärderingen av dessa tillgångar. Allt detta gav ett sken av att allt var som vanligt, och nu har ekonomin fortsatt att se ganska normal ut i tio år sedan dess. Det är lite som någon som fryser och har slut på ved och får för sig att börja elda upp husets väggar. Funkar på kort sikt, men gör en dålig situation tio gånger värre.

Vad som egentligen hade behövts efter finanskrisen var att ekonomierna gick igenom ett rejält stålbad där företag gick i konkurs, och privatpersoner började spara mer och betala av sina lån, och att alla tillgängliga extra resurser investerades i att utveckla alternativa energikällor. I stället har vi sett en fortsatt konsumtionsyra i tio år, som drivits på av ökande fastighetspriser och lånade pengar.

Man skulle kunna säga att vår alltmer komplexa ekonomi- och finansvärld har försett oss med otaliga möjligheter att leva över våra tillgångar genom att låna upp pengar på olika sätt. QE är den senaste twisten på detta, man liksom gömmer undan massa kreditrisk i centralbankernas balansräkning. Det riskerar att bli den sista finansiella uppfinningen för vår civilisation.

Jag vill betona att jag såklart hoppas att vi ska kunna lösa det här och fortsätta med våra liv och våra demokratier som vi gjort ett tag nu. Tyvärr är det just nu lättare att se framför sig en systemkollaps än att se hur situationen ska kunna lösa sig till allas bästa. Jag vill också betona att det scenario jag angav ovan bara är ett försök till illustrativt exempel; när hela världsekonomin är uppblåst med risker överallt inom alla sektorer och länder, så kan en nedgång börja i princip var som helst, för att sen få en dominoeffekt och i förlängningen utlösa en kollaps av hela systemet.

– Läs mer om problemen med QE i Nomi Prins bok Collusion (Adlibris, Bokus). Hon finns också i ett antal videor på Youtube. Det kan kanske nämnas hon tidigare arbetat på höga positioner i finansvärlden, bland annat på investmentbanken Goldman Sachs.

– Kan också rekommendera ett avsnitt i Peak Prosperitys Crash course (om samhällskollapsen) där Quantitative easing gås igenom mer i detalj.

– Tanken att kreditgivning kan stimulera ekonomin ingår inte i den traditionella ekonomiska teorin, trots att det är ganska självklart för en lekman. Detta kan vara en orsak till att politiken är ganska naiv och passiv med att reglera och sätta tak för kreditgivning. Jag rekommenderar därför professor Steve Keen som blivit en förgrundsfigur för alternativ nationalekonomi, där exempelvis sådana här tankar får plats; om krediter och pengars inverkan på ekonomin.

Minikurs i centralbanksekonomi för nybörjare:

I början av centralbankernas historia fanns möjligheten att lösa in sedlarna till guld. Man ägde alltså något av beständigt värde; guld, när man ägde pengar. Centralbankernas balansräkning såg ut så att de deras tillgångar bestod av guld och i vissa fall andra ädla metaller såsom silver. Och på skulderna bestod av utestående sedlar. När vi vanliga människor äger sedlar/pengar ser vi det som tillgångar, men för centralbankerna, utgivarna av pengar, betraktas det som en skuld. Så är det fortfarande. Trots att numera äger centralbankerna endast en liten del guld, resten av deras tillgångar är olika statspapper, dvs sånt som stater ger ut för att låna pengar. Och numera, efter QE, också andra typer av obligationer. När centralbankerna köper obligationer på marknaden, så betalar de med pengar, vilket gör att penningmängden ökar i ekonomin.

En viktig uppgift för en centralbank är att förse landet med ”lagom” med pengar för att ekonomin ska fungera optimalt. Om centralbanken ger ut för mycket pengar så blir det ”överskott” och inflation, prisökningar. Ger centralbanken ut för lite pengar i förhållande till ekonomins tillväxt så leder det normalt sett till deflation, minskning av prisnivån.

Nu verkar det som att centralbankerna hittills genom att köpa värdepapper på marknaden lyckats undvika en prisinflation, men man kan vara orolig att det har gjort att priser på obligationer och aktier har hållits konstgjort höga.

Det kan vara viktigt att förtydliga att när centralbankerna köper obligationer, så stiger priserna på dessa, och när priset på en obligation stiger så innebär detta att räntan sjunker. Detta eftersom räntan är baserad på förhållandet mellan obligationens pris idag och vad den utdelar i framtiden. Detta är optionernas matematik.

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save