Ekonomin och världen på avgrundens rand

There is a strong sense of denial among the vast majority of analysts and economists—not to mention the general population—that we could be heading into something catastrophic—but we are. There is simply no denying it anymore.
Tuomas Malinen: Towards the crisis

Det pratas mer och mer om en kommande finanskris eller -krasch. Exempelvis såg jag idag det här klippet, ”The developed world is on the brink of financial, economic, social and political crisis”:

Jag tycker det kan vara viktigt att se helheten och vad en eventuell kris/krasch egentligen beror på och därför tänkte jag här försöka kort sammanfatta resonemanget jag försökt föra tidigare här på bloggen:

  • Grundorsaken till att det finns problem i det finansiella systemet är att tillväxten i industriländerna sjunker årtionde för årtionde. Och en bra förklaring till detta är att det är grundläggande faktorer i vårt samhälle som gör att vi når en ”peak”, en topp och efter toppen går det utför. Jag har tidigare skrivit om två sådana faktorer: Komplexitetskrisen och energipredikamentet (predikament är ett lån från engelskan, betyder en omständighet som vi inte kan fly eller komma undan ifrån på något sätt).
  • Från åttiotalet har finansiell avreglering och ökad skuldsättning använts för att kompensera för den fallande tillväxten. Detta har lett till återkommande globala finanskriser. -92, -00, -07 brukar de benämnas. Vi borrar oss gradvis ner i ett hål som vi inte kommer upp ur. En alltmer krympande tillväxt ska användas till att betala räntor och amorteringar på en allt större börda av lån.
  • Nu är vi i ett läge när världens samlade lån (skuldsättning/BNP) ligger på samma nivå som vid den stora kraschen 1929.
  • Det är omöjligt att säga exakt när eller var kraschen kommer att börja. Men att den kommer är säkert. Rent matematiskt kan ekonomin inte fortsätta för alltid med minskande tillväxt och ökande skuldsättning. Just nu går vi in i en global lågkonjunktur och då ökar risken förstås avsevärt.
  • De senaste elva åren har vi kortsiktigt dopat ekonomin genom nollränta. Vilket har ökat på tillgångsbubblor såsom exempelvis de uppblåsta svenska fastighetspriserna, vilket i sin tur har mångdubblat riskerna i finanssektorn. Samtidigt som möjligheterna att sänka räntan i ett nedåtgående konjunkturläge är minimala. (för mer analyser kring detta, sök på nätet efter ”quantitative easing”, Nomi Prins är exempelvis en kunnig expert på detta)
  • Alla sansade bedömare jag hör om är överrens om att nollräntan är en kortsiktig politik som på längre sikt bara leder till problem. Men ändå fortsätter den och fortsätter. Detta är för mig det yttersta beviset för att något fundamentalt är fel i världsekonomin; kunde man stoppa nollräntan och återvända till sundare penningpolitik, så hade centralbankerna och världens makthavare satt sig ner och löst situationen, men ingenting tyder på att detta är på väg att hända.
  • Jag kan egentligen bara se två scenarion när krisen slår som hårdast:
  • Antingen så får vi en långvarig ekonomisk depression av det slag som var på 1930-talet. Massarbetslöshet, hungerdemonstrationer på gatorna, årtionden av ekonomisk nedgång och så vidare.
  • Eller så kollapsar hela systemet. Vad som talar för detta är att minsta del av vår ekonomi är så beroende av alla andra delar, så om en del fallerar finns stora risker att det leder till följdeffekter för andra delar, även på stort avstånd från där det började. Man brukar prata om dominoeffekter.
  • Jag brukar exemplifiera med att problem med produktionen i ett fjärran östernland, exempelvis en jordbävning i Korea, kan medföra att operationer ställs in på ett vanligt svenskt sjukhus, för all verksamhet i vårt samhälle är så beroende av snabba leveranser av material, produkter och reservdelar från hela världen.
  • Forskning om komplexa system bekräftar också att ju mer komplext ett system är, desto lättare att det kollapsar helt om en liten del får problem.
  • Hur kommer det hela att börja? Helt omöjligt att säga. Överallt i världsekonomin är det ansträngt och höga risker efter 50 år av ständigt ökande skuldsättning och 10 år av nollränta. Det kan vara ett land i ”utkanten”, t.ex. i Latinamerika eller Hong Kong där ekonomin krisar och allmänheten börjar ta ut alla sina pengar från banken, en s.k. bankrun, och sen sprider detta sig från land till land. Det kan vara att någon populistpolitiker i Europa kommer på att hoppa på ECB för att de spekulerat med medborgarnas pengar och köpt diverse riskfyllda obligationer. I nästa steg kan det hända att en grupp medborgare börjar göra sig av med Euro och i stället ordna med en lokal guldbaserad valuta. Det kan börja med en fastighetskrasch, i Sverige eller något annat land med högt värderade fastigheter.  Alla dessa scenarier sätter hela finansiella systemet på prov, och vi är idag i ett läge där systemets stresstålighet är nästan obefintlig. Någonstans på vägen när krisen sprider sig börjar allmänheten tappa förtroendet för pengarna och banksystemet, och då kan kollapsen vara ett faktum väldigt snabbt. Att nollräntan kunnat pågå i 11 år nu är bara för att industrisamhället utvecklats så otroligt effektivt under ett drygt århundrade vilket gör att alla har ett grundmurat förtroende för att samhället och politikerna fixar alla kriser. När det förtroendet börjar svaja blir det väldigt svårt att göra något för att stoppa att krisen eskalerar snabbt.
  • Och by the way: I dagarna har USA dödat den iranske generalen Qasem Soleimani. Om det blir en fortsatt upptrappning och om detta utlöser en finanskrasch, så kommer det säkert heta att det var kriget som orsakade kraschen, och detta är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget. Det är en utveckling under minst 50 år som har lett till det extremt svåra läget vi har idag, inte någon kortsiktig ”trigger”.

Det här inlägget är skrivet lite i hast, som ett sätt att sammanfatta hur man kan se finansläget ur ett kollapsperspektiv, det är i första hand en inbjudan och en uppmaning till läsaren att fortsätta sätta sig in i den här problematiken. Läs t.ex. gärna mina första inlägg här på bloggen, t.ex. Hur det här med samhällskollapsen hänger ihop.

I nästa inlägg skriver jag mer av dagsboksanteckningar från kraschen.

Tre orsaker att vara rädd för en plötslig, snabb kollaps

Jag har tidigare beskrivit att vårt samhälle nu står inför några väldigt svåra grundproblem: Energibrist. komplexitetskrisen och accelererande miljöproblem (usch vad läskigt att skriva den här bloggen – för bara några månader sen skrev jag att vi kan få se stora problem med klimatet och missväxter och sedan kommer sommaren 2018 med rekordvärme över hela världen och svår missväxt i Sverige och många andra ställen).

Dessa faktorer tillsammans gör att det är svårt att tänka sig att vår civilisation kommer att kunna fortsätta att växa och utvecklas som den gjort hittils. Jag har funderat en hel del kring om detta kommer att leda till en snabb kollaps eller en mer långsam och utdragen. Det är egentligen helt omöjligt att sia om, eftersom det beror på så många omständigheter, politiska beslut, med mera. Men på sista tiden har jag blivit mer pessimistisk och tänker mer och mer på en snabb och smärtsam utveckling, och jag tänkte här beskriva varför i tre punkter:

1.

Industrisamhällets många inbördes beroenden. Den som myntade begreppet kollapsologi, Pablo Servigne, nämner i sin senaste bok att en Boeing 747 sätts samman av delar från 6 500 olika leverantörer i 100 olika länder, vilket nödvändiggör 360 000 finansiella transaktioner per månad. Detta superkomplexa system som vi ingår i gör att ett problem i en del av världen, vare sig det är med ekonomi, finans eller produktion, ofta sprids blixtsnabbt vidare till andra platser. En jordbävning i Asien kan få en svensk fabrik, eller ett sjukhus att snart behöva avbryta verksamheten för att det saknas reservdelar eller insatsvaror.

Just nu är det en kris under uppsegling i Turkiet, och genast kommer rapporter om att spanska banker har hög exponering mot Turkiet, vilket gör att problemen riskerar att spridas in i euro-området.

En så sammanlänkad värld i kombination med en mycket hög skuldsättningsgrad riskerar i nästa lågkonjunktur göra att stora problem med kreditförluster och liknande kan spridas över hela världen och när problemen är på den nivå som vi ser idag, kan detta leda till att hela systemet börjar svikta och hota att kollapsa.

2.

Makten har helt enkelt ingen koll. Jag hör verkligen inga som helst tecken på att människor i maktpositioner har någon som helst insikt om problemens art. Jag tänker på dem man ser uttala sig i medier och TV-soffor; politiker och tyckare; de så kallade eliterna. Miljöpartiet verkar till exempel just nu väldigt fokuserade på höghastighetståg och bidrag till elcyklar. Bra saker i och för sig, men ingenting som visar på någon större medvetenhet om de problem om jag skriver om här på bloggen.

För att vara förberedda på att det kommer svårare tider så behöver vi som samhälle börja förbereda oss på en förenkling av samhället, och på att mer av samhället i framtiden kommer att handla om småskaligt jordbruk. Som jag i tidigare inlägg diskuterat så finns inget energislag som kan mäta sig med oljan när det gäller transporter, och när transporterna blir dyrare så kommer vi att behöva odla mer själva, lokalt. Och småskaligt jordbruk, det känns som den fråga som talas minst om i det politiska samtalet. När miljö står på dagordningen är det mestadels storskaliga lösningar såsom någon ny skatt eller skattelättnad som man diskuterar.

Min slutsats här blir att vi som samhälle är helt oförberett på den utveckling som vi står inför de närmsta åren. Och att detta kommer att göra den nödvändiga omställningen oändligt mycket svårare.

Inte för att jag tror att jag har några färdiga lösningar för hur politiken borde se ut, utan det skulle jag vilja att det kom fram genom ett samtal i samhället. Men saker jag tänker på behöver diskuteras är till exempel skatt på konstgödsel och jordreform. Om vi till exempel får en utveckling som den i Grekland, där människor i städerna flyttar ut på landet för att odla sin mat själva, behövs en förberedelse för att hantera att det finns så få mindre jordbruksenheter att få tag på, samtidigt som det storskaliga jordbruket kommer att naturligt minska när dyrare olja gör detta jordbruk svårare att få att gå ihop.

3.

Den kommande finansiella härdsmältan. Enkelt uttryckt: när tillväxten började gå ner i samhället för typ 50 år sedan, så började vi ta mer och mer lån. Och detta gäller både enskilda individer, företag och länder. Vi var liksom så programmerade på att materiell tillväxt och rikedom var det man skulle satsa på att samhället inte såg någon annan väg. När allt detta kraschade 2007-8 så valde framförallt USAs centralbank, Federal Reserve att istället för att låta ekonomin gå in i en ordentlig recession, kanske en depression, när man tar hand om dåliga krediter, skapar nya lagar och tar nya tag i samhället, istället valde de att börja trycka pengar och injecera i bankvärlden. Det som jag beskrivit i de senaste posterna, den så kallade quantative easing (QE).

Nomi Prins, som lagt många år på att studera QE och som verkligen har insideskunskaper från Wall Street kommer fram till att hon inte ser något sätt för centralbankerna att ta sig ur det här läget. De kan inte fortsätta i all oändlighet att köpa tillgångar och trycka pengar, men att minska på sina tillgångar kommer att kunna trigga kriser på andra ställen i ekonomin, exempelvis genom att räntorna stiger och konkurserna ökar, då många företag befinner sig på gränsen till att kunna betala sina räkningar redan idag.

Tio år av QE innebär att vi som civilisation sitter på en bomb färdig att när som helst explodera.

Inte nog med att QE utsätter hela världen för enorma systemrisker, att QE pågått i tio år är för mig också ett starkt tecken på att vår civilisation verkligen inte förmår hantera realiteten av en avstannande tillväxt.

Det är svårt att se några positiva sidor i allt detta. Vi står inför ett antal mycket svåra år, jag kan inte se något annat. En tröst skulle kunna vara att människan har klarat sig under många tusen år genom småskaligt jordbruk, och detta kommer att finnas kvar som en väg att överleva oavsett hur krisigt det ser ut i den finansiella världen, som trots allt bara har några hundra år på nacken.