Kollapsexperterna: Covid-19 kan att få korthuset att falla

Paul Arbair var den som fick mig att få upp ögonen för att kollapsutvecklingen kan förklara inte bara det här med oljan och växthuseffekten, utan också populismen, Donald Trumps seger i presidentvalet m.m.

En annan framstående person som nu flaggar för att coronaviruset kan det som sänker skutan är statsvetaren och journalisten Nafeez Ahmed: Coronavirus, Synchronous Failure and the Global Phase-Shift.

Frankrikes mest namnkunniga kollapsolog, som faktiskt myntade begreppet kollapsologi (collapsologie), Pablo Servigne, är inne på samma tankegångar i två nyutkomna artiklar – i kollapsmagasinet Yggdrasil och på sin Facebook-sida (tyvärr bara på franska).

En av de tidigaste med att blogga på svenska om kollapsen, Flute-tankar, även han verkar i sin twitter-ström vara inne på detta, att Covid-19 kan bli det som triggar att systemet brakar samma.

Charles Hugh Smith skrev i förra veckan om The Economic Cataclysm Ahead. Han är lite extra intressant för många kollapsologer är tydligt till vänster, men Smith är mer till höger, vilket visar att det här inte handlar om någon slags allmän vänster-dystopism.

Om du kommit till den här postningen utan att ha läst så mycket annat på bloggen så vill jag bara upplysa om att det är absolut inte så att Covid-19 orsakar kollapsen, det är bara en utlösande faktor som kombineras med allt det andra jag skrivit om här.

Tre orsaker att vara rädd för en plötslig, snabb kollaps

Jag har tidigare beskrivit att vårt samhälle nu står inför några väldigt svåra grundproblem: Energibrist. komplexitetskrisen och accelererande miljöproblem (usch vad läskigt att skriva den här bloggen – för bara några månader sen skrev jag att vi kan få se stora problem med klimatet och missväxter och sedan kommer sommaren 2018 med rekordvärme över hela världen och svår missväxt i Sverige och många andra ställen).

Dessa faktorer tillsammans gör att det är svårt att tänka sig att vår civilisation kommer att kunna fortsätta att växa och utvecklas som den gjort hittils. Jag har funderat en hel del kring om detta kommer att leda till en snabb kollaps eller en mer långsam och utdragen. Det är egentligen helt omöjligt att sia om, eftersom det beror på så många omständigheter, politiska beslut, med mera. Men på sista tiden har jag blivit mer pessimistisk och tänker mer och mer på en snabb och smärtsam utveckling, och jag tänkte här beskriva varför i tre punkter:

1.

Industrisamhällets många inbördes beroenden. Den som myntade begreppet kollapsologi, Pablo Servigne, nämner i sin senaste bok att en Boeing 747 sätts samman av delar från 6 500 olika leverantörer i 100 olika länder, vilket nödvändiggör 360 000 finansiella transaktioner per månad. Detta superkomplexa system som vi ingår i gör att ett problem i en del av världen, vare sig det är med ekonomi, finans eller produktion, ofta sprids blixtsnabbt vidare till andra platser. En jordbävning i Asien kan få en svensk fabrik, eller ett sjukhus att snart behöva avbryta verksamheten för att det saknas reservdelar eller insatsvaror.

Just nu är det en kris under uppsegling i Turkiet, och genast kommer rapporter om att spanska banker har hög exponering mot Turkiet, vilket gör att problemen riskerar att spridas in i euro-området.

En så sammanlänkad värld i kombination med en mycket hög skuldsättningsgrad riskerar i nästa lågkonjunktur göra att stora problem med kreditförluster och liknande kan spridas över hela världen och när problemen är på den nivå som vi ser idag, kan detta leda till att hela systemet börjar svikta och hota att kollapsa.

2.

Makten har helt enkelt ingen koll. Jag hör verkligen inga som helst tecken på att människor i maktpositioner har någon som helst insikt om problemens art. Jag tänker på dem man ser uttala sig i medier och TV-soffor; politiker och tyckare; de så kallade eliterna. Miljöpartiet verkar till exempel just nu väldigt fokuserade på höghastighetståg och bidrag till elcyklar. Bra saker i och för sig, men ingenting som visar på någon större medvetenhet om de problem om jag skriver om här på bloggen.

För att vara förberedda på att det kommer svårare tider så behöver vi som samhälle börja förbereda oss på en förenkling av samhället, och på att mer av samhället i framtiden kommer att handla om småskaligt jordbruk. Som jag i tidigare inlägg diskuterat så finns inget energislag som kan mäta sig med oljan när det gäller transporter, och när transporterna blir dyrare så kommer vi att behöva odla mer själva, lokalt. Och småskaligt jordbruk, det känns som den fråga som talas minst om i det politiska samtalet. När miljö står på dagordningen är det mestadels storskaliga lösningar såsom någon ny skatt eller skattelättnad som man diskuterar.

Min slutsats här blir att vi som samhälle är helt oförberett på den utveckling som vi står inför de närmsta åren. Och att detta kommer att göra den nödvändiga omställningen oändligt mycket svårare.

Inte för att jag tror att jag har några färdiga lösningar för hur politiken borde se ut, utan det skulle jag vilja att det kom fram genom ett samtal i samhället. Men saker jag tänker på behöver diskuteras är till exempel skatt på konstgödsel och jordreform. Om vi till exempel får en utveckling som den i Grekland, där människor i städerna flyttar ut på landet för att odla sin mat själva, behövs en förberedelse för att hantera att det finns så få mindre jordbruksenheter att få tag på, samtidigt som det storskaliga jordbruket kommer att naturligt minska när dyrare olja gör detta jordbruk svårare att få att gå ihop.

3.

Den kommande finansiella härdsmältan. Enkelt uttryckt: när tillväxten började gå ner i samhället för typ 50 år sedan, så började vi ta mer och mer lån. Och detta gäller både enskilda individer, företag och länder. Vi var liksom så programmerade på att materiell tillväxt och rikedom var det man skulle satsa på att samhället inte såg någon annan väg. När allt detta kraschade 2007-8 så valde framförallt USAs centralbank, Federal Reserve att istället för att låta ekonomin gå in i en ordentlig recession, kanske en depression, när man tar hand om dåliga krediter, skapar nya lagar och tar nya tag i samhället, istället valde de att börja trycka pengar och injecera i bankvärlden. Det som jag beskrivit i de senaste posterna, den så kallade quantative easing (QE).

Nomi Prins, som lagt många år på att studera QE och som verkligen har insideskunskaper från Wall Street kommer fram till att hon inte ser något sätt för centralbankerna att ta sig ur det här läget. De kan inte fortsätta i all oändlighet att köpa tillgångar och trycka pengar, men att minska på sina tillgångar kommer att kunna trigga kriser på andra ställen i ekonomin, exempelvis genom att räntorna stiger och konkurserna ökar, då många företag befinner sig på gränsen till att kunna betala sina räkningar redan idag.

Tio år av QE innebär att vi som civilisation sitter på en bomb färdig att när som helst explodera.

Inte nog med att QE utsätter hela världen för enorma systemrisker, att QE pågått i tio år är för mig också ett starkt tecken på att vår civilisation verkligen inte förmår hantera realiteten av en avstannande tillväxt.

Det är svårt att se några positiva sidor i allt detta. Vi står inför ett antal mycket svåra år, jag kan inte se något annat. En tröst skulle kunna vara att människan har klarat sig under många tusen år genom småskaligt jordbruk, och detta kommer att finnas kvar som en väg att överleva oavsett hur krisigt det ser ut i den finansiella världen, som trots allt bara har några hundra år på nacken.

Forskaren Joe Brewer ger upp

Jag hade förmånen för några år sen att lyssna på forskaren Joe Brewer på en konferens. I nästan två decennier har han jobbat på att försöka identifiera vad för slags samhällslösningar som skulle kunna gagna ett långsiktigt förhållande till planetens miljö. Han använder begreppet cultural evolution. Med det menar han att även kulturer utvecklas, och människan kan välja vilken sorts kultur och samhälle som gagnar oss mest i det långa perspektivet.

Det var oerhört uppriskande att höra honom, för han brann verkligen av en energi att göra något åt de problem som så många människor grubblar och finner så svåra att lösa. Hur ska vi både kunna leva lyckliga tillsammans och vårda vår planet? Går det att använda vetenskapliga, kloka metoder för att skapa ett hållbart samhälle?

Förra veckan sände han ut en tweet som sade att han helt enkelt ger upp.

Han publicerade också en essä där han förklarade hur han tänker. Kan starkt rekommendera den. På hans twitter finns också svar där andra ger sina tankar om essän, Brewer formulerade det som en utmaning till sina kollegor bland forskare och aktivister för att höra om andra hittade brister i hans resonemang.

Han har kommit fram till att det finns mekanismer både i den fysiska miljön och i samhället som helt enkelt omöjliggör en positiv utveckling, och att det därför helt enkelt är för sent för att undvika en stor systemkollaps.

Det känns otroligt ledsamt att höra en så varm och klok person som verkligen utforskat både problem och möjligheter ge upp om vår planet. Som tur är har han också gjort den här filmen, som har ett lite mer optimistiskt budskap (vilket i och för sig var innan han kom till den här dystra slutsatsen):

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Nästa lågkonjunktur – the perfect storm?

En grundtanke i den här bloggen är att vi just nu lever i en tid när samhället, vår civilisation, befinner sig i stress av ett aldrig tidigare skådat slag. Vi har liksom förbrukat våra marginaler och därför lever vi farligt och riskerar att hamna i en negativ utveckling av något slag.

Flera av de peak-oil-författare och kollapsologer som jag läst och lyssnat på, beskriver de kommande åren som en ”perfect storm”. Enkelt uttryckt kan man se det som att ett flertal trender sammanfaller och riskerar att tillsammans att leda till ett väldigt negativt utfall:

Finansvärlden. Under de senaste årtiondena har mängden skulder i världen ökat kraftigt. Det är både privatpersoner, företag och länder som satt sig mer och mer i skuld. I Sverige ser vi detta i att en stor del av dem som köpt villor och bostadsrätter de senaste åren rimligen aldrig kommer att kunna betala tillbaks sina skulder under sin livstid. Med ökande skuldsättning följer såklart ökande risker, och när hela världen är skuldsatt, ökar riskerna exponentionellt. Sedan finanskrisen 2007-8 har centralbankerna spelat en stor roll i detta, genom att köpa olika typer av skuldpapper, bland annat så kallade ”junk bonds” (skräpobligationer). Världen kan hantera om Sverige och några andra länder drabbas av en fastighetskris, men nu står vi inför en risk för en global ”tillgångsbubbla”, det vill säga att priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar är uppblåsta och kan falla samtidigt när marknaden och konjunkturen vänder. Vilket kan leda till att stora företag går omkull, såsom Lehman Brothers, eller att hela länder blir bestraffade av de finansiella marknaderna, såsom har skett när George Soros har spekulerat mot exempelvis Storbritannien och Sverige.

Energin. Jag kommer att skriva mer i detalj om detta senare, och här bara konstatera att det bara finns en begränsad mängd olja på vår planet, och sedan olja upptäcktes har vi använt en stor del av oljan, och särskilt de delar som är lätta och billiga att få upp ur jorden. Detta innebär att olja kommer att vara dyrare för all framtid. Det kommer enkelt uttryckt att vara dyrare att få fram oljan och därför kommer vi att få betala mer för den.

Planetens begränsningar. Vi befinner oss just nu i ett skede där vi på allvar börjar slå i taket för hur vi kan leva på den här planeten. När detta skrivs är det ca 410 ppm koldioxid i atmosfären. Helst skulle vi inte släppa ut något koldioxid alls som vi inte på något sätt fångar upp, den nuvarande nivån är extremt riskfylld, vi vet inte när golfströmmen påverkas, eller tundran i sibirien. Många viktiga fiskpopulationer är utfiskade. Och så vidare.

Politisk instabilitet. När tillväxten och optimismen i ekonomin minskar och förbyts i pessimism, så har vi människor en tendens att vilja hitta en syndabock. Det är invandrarnas fel, eller romernas eller judarnas. Eller EU:s, eller Mexikanarnas. Vi ser just nu att populistiska partier och strömningar ökar i hela västvärlden. Jag säger inte att alla dessa ”har fel”, tvärtom tror jag att de har många poänger. Men populismens framväxt gör för det första att vi vänder uppmärksamheten åt fel håll, vi diskuterar inte grundproblemen som mänskligheten står inför, och för det andra ökar den konfliktnivån inom och mellan länder, och demokratierna blir svagare. Igår till exempel fick vi veta på nyheterna att två månader efter det italienska valet när populistpartier fick en majoritet av rösterna, så veto:ar den italienska presidenten förslaget på finansminister, vilket gör att de står inför en svårlöslig parlamentarisk situation, vilket i sin tur riskerar att leda till nyval och politiskt kaos. En stor risk för oss här i Europa är att populistiska politiker kommer att ställa till med oreda inom EU i en tid när vi verkligen behöver samarbeta i vår del av världen.

Krigshot. Rent konkret står vi inför krigshot av de allvarligare slaget i och med president Trumps utspel mot Iran och Nordkorea. En konflikt med Nordkorea kommer förutom det humanitära lidandet att kunna föra med sig användande av kärnvapen, med förödande konsekvenser för planeten. Och blir det ett krig med Iran, vilket verkar mer och mer sannolikt, så påverkas den del av världen där en stor del av vår billiga olja kommer från.

Jag skriver det här våren 2018 när allt ser ut väldigt ”som vanligt” här i Sverige. Människor åker bil, går till sina jobb och äter på restaurang, och det finns inget som tyder på att det är någon slags kris på gång. Det tydligaste trenbrottet som man märker är att bostadsrättspriserna har sjunkit det senaste året. Jag säger inte att allt vårt välstånd kommer att förbytas i misär och olycka. Vad jag vill varna för att nästa lågkonjunktur, och det kommer garanterat att komma en, kommer att kunna bli svår. Och om vi har en finanskris, en lågkonjunktur plus höga oljepriser samtidigt, så kommer det bli väldigt svårt få till ett uppsving för konjunkturen. Vi i Sverige och västeuropa riskerar att hamna i ett liknande läge som varit de senaste åren i länder som Argentina, Grekland och Spanien, med konstant hög arbetslöshet och en ekonomi som aldrig kommer igång.

De ovannämnda riskerna kan kombineras på en mängd olika sätt. Till exempel: Oljepriserna stiger och då stiger även priserna på konstgödsel. Vilket gör det svårare att få fram mat till alla på planeten. Om detta sammanfaller med någon typ av extremt väder, såsom El Nino eller förändringar i golfströmmen eller andra havsströmmar, kan resultatet i värsta fall bli helt katastrofalt, så att stora mängder människor svälter ihjäl eller drivs på flykt.

Peak mat

I det här första inlägget (efter sammanfattningen i det förra) vill jag börja med det som kanske är allra allra mest oroande i bilden om man tittar på människan i världen i ett större perspektiv och tar med energitillgången i beräkningen: Att vi är på väg mot en situation där vi inte kommer att kunna få tillräckligt med mat för att överleva.

Innan vi hade tillgång till fossila bränslen, det vill säga fram till 1800-talet, begränsades mänsklighetens tillväxt av möjligheterna att odla på den odlingsbara jord som vi hade, och väder, missväxter och liknande såg till att befolkningsmängden var relativt konstant under en lång tid. Sedan när vårt moderna industrisamhälle växte fram, så började vi bruka jorden industriellt och snabbt kunde vi få fram mycket större mängder mat ur samma areal jord, och med mindre antal människotimmar. Vi tillverkade konstgödsel och bekämpningsmedel som ökade avkastningen. Vi började bruka med maskiner; traktorer, skördetröskor och så vidare. Och vi slog ihop mindre åkerlappar för att göra detta maskinella bruk ännu effektivare.

En siffra som ofta nämns i detta sammanhang är att för att få fram en kalori mat till slutkonsumenten, så används idag tio kalorier i produktionen och distributionen. (Denna siffra är från USA, men jag tror inte att den är lägre i Sverige, vi använder lika mycket jordbrukskemikalier och fraktar vår mat minst lika långa sträckor som amerikanerna).

Vi tar alltså energi i form av fossila bränslen (kol och olja) och använder energin till att tillverka gödningsmedel och bekämpningsmedel, och till att bruka jorden med maskiner. Och vi fraktar mat långa sträckor för att dra nytta av olika regioners fördelar att odla mat.

Problemet är att vi inte har hur mycket fossila bränslen som helst. Det är en tillgång som kommer att ta slut och innan den tar slut så kommer det att bli mer och mer brist på den. Vi står alltså inför ett läge där vi kommer att få allt svårare att få fram den mat vi behöver för att föda de 7,6 miljarder människorna på planeten.

Tyvärr är dessutom Sverige i ett utsatt läge. Vi har ingen egen, inhemsk produktion av olja, som vi skulle kunna utnyttja i ett krisläge (tänk storkrig i Mellanöstern) och vi importerar över 50 procent av vår mat från omvärlden. Importen är naturligtvis beroende av att ha nuvarande tillgång på fossila bränslen. Och den här siffran på cirka 50 procent av maten som kommer från Sverige, det är inte ens säkert att vi kan få fram så mycket mat i ett krisläge, eftersom produktionen idag är helt inställd på att ha dagens tillgång på olja, konstgödsel och andra insatsvaror från industrisamhället.