Anteckningar från finanskraschen

I det här inlägget tänkte jag löpande skriva ner lite observationer och funderingar om ekonomin och finanssektorn under denna ytterst svåra period när någon dag bubblan måste spricka.

15 jan -20

Läser på twitter att Federal Reserve överväger att börja låna ut pengar direkt till småbanker och hedgefonder. Detta är i linje med vad kritikerna av pengatryckspolicyn (QE/nollräntan) sagt länge – att paniken kommer att öka när konjunkturen går ner och centralbankerna kommer att bli alltmer desperata att undvika att bubblan spricker.

Jag påminner om att hedgefonden Long Term Capital Management kollapsade 1998 som ett förspel till krisen 2000. Hedgefonder är högriskbolag som satsar hårt och hoppas vinna stort. När det går bra kan de tjäna enorma summor, samtidigt som de också är väldigt utsatta när det går dem emot.

Repokrisen fortsätter. Federal Reserve hade från början lovat att pengatryckspolicyn skulle vara ett tillfälligt sätt att få igång ekonomin efter finanskrisen 2007-8, men sen blev den alltmer permanent. Nu verkar det som att de känner att de behöver tillföra marknaden stora mängder pengar hela tiden, men de vågar inte kalla det QE längre, för det skulle kunna urholka förtroendet på marknaden, så därför så blir det i form av repor. Men de verkar ändå oroliga att tillskotten av pengar i form av repoutlåning inte räcker.

Kan rekommendera Sebastian Sienkiewicz blog för dem som vill ha mer detaljerad information om detta, han förklarar också på lekmannaspråk vad repokrisen innebär. Tuomas Malinen är Docent i ekonomi i Helsingfors och hans twitter och blogg kan också starkt rekommenderas; han känns som pojken i kejsarens nya kläder, den enda ekonomen som säger som det är, att det håller på att gå åt skogen rejält.

17 jan 2020

Läser på Twitter att 40 % av de amerikanska företagen inte går med vinst. Detta säger något om omfattningen av krisen. Dessa 40 % skulle alltså gå med omkull om tillgången på krediter skulle strypas. Dessutom skulle många andra företag gå under eftersom dessa företag också är kunder till andra.

Dessa siffror är såklart inte exakta, men de ger ett hum om omfattningen av problemen.

Jag ska erkänna att det kan vara lite svårt att förstå hur energikrisen omvandlas till den här pengatryckspolicyn och bubbelekonomin, även för mig som läst ekonomi på högskolan. Jag håller på och jobbar på ett blogginlägg för att försöka förklara detta. En fantastiskt välskriven artikel som sammanfattar kollapsproblematiken och också förklarar sambandet mellan skuldekonomin och energiläget är Economics for the future – Beyond the superorganism av Nathan Hagens – rekommenderas starkt.

22 jan 2020

Den här grafen tycker jag väldigt bra sammanfattar mitt huvudargument om finanskrisen här på bloggen.

Den är tagen från Sebastian Sienkiewicz bloggpost om 1919 som centralbankernas år.

Det borde gå att se mönstret: I samband med varje lågkonjunktur (gråa områden) så har Federal Reserve sänkt räntan och på så vis stimulerat ekonomin. Det är bara att det blivit som en nedåtgående trappa, nu har vi slagit i botten så att det inte gått att sänka mer. Det är inte bara räntan som använts som stimulans, från 1980-talet och framåt har de finansiella marknaderna avreglerats och olika ”hämmande” regler har ändrats och tagits bort. Exempelvis har de nya reglerna om kapitaltäckning Basel II och Basel II lett till att bankernas kapitaltäckningsgrad idag är väsentligt mindre än innan.

På vanlig svenska har man gjort olika trix för att sänka räntorna och öka tillgången på kapital för både företag och privatpersoner. Detta stimulerar ekonomin på kort sikt, men leder till ökade risker på längre sikt. Framförallt går det inte att bygga en ekonomi i all oändlighet på ständigt ökande lån.

Nu har nivån på lån och risker blivit så stor att det är som sista omgången i kortspelet svarte petter – många aktörer verkar bli nervösa och centralbankerna tvingas till allt större ”injektioner” av pengar på marknaden för att inte bubblan ska spricka. Samtidigt som tillväxten sjunker och vi är på väg in i en lågkonjunktur, vilket ökar riskerna i systemet, eftersom det är tillväxten som ska betala exempelvis räntor på alla lån som finns ute.

28 jan 2020

Sedan några dagar är det uppenbart att vi står inför en pandemi. Svenska media har ännu inte detta som huvudnyhet (SVT hade igår en avliden basketstjärna som huvudnyhet på websidan). Och svenska smittskyddsexperter säger att det inte finns någon anledning till oro. Det talas om ”enstaka fall” men det finns idag starka misstankar om att viruset smittar innan en person märkt några symtom, vilket skulle göra det ytterligt svårt att hindra en global spridning.

Utifrån de bilder som kommit ut från kinesiska sjukhus finns verkligen anledning att vara orolig för hur detta kommer att drabba mänskligheten i termer av lidande och död.

I nästa steg kommer viruset att drabba världsekonomin mycket hårt och det bekymrar mig att våra högutbildade och välbetalda journalister inte har modet att se allvaret i detta. Den ekonomiska krisen har i sin tur hög risk att leda in till en krasch eller kollaps.

Skrev en bloggpost om detta: Kan Wuhanviruset leda till en samhällskollaps?

31 jan 2020

Wuhan är tydligen helt nerstängt nu, inga människor på gator eller i affärer, skolor etc. Samma med ett stort antal drabbade städer i Kina. Ändå stiger siffrorna på antalet drabbade. Igår stoppade många stora flygbolag flighterna till och från Kina. Detta kommer säkert få oss i Europa att känna oss tryggare. Är tveksam till om man ändå kommer att få viruset att stanna inom Kinas gränser.

Allt tyder alltså nu på att viruset kommer att ha enorma ekonomiska konsekvenser. Stora delar av Kina är helt nedstängda. Konsekvenser som vi inte kan överblicka men allt tyder på att det kommer att bli förödande.

1 feb 2020

En förutsägelse som jag tycker verkar trolig är att när ekonomin, finanssektorn och bankerna börjar knaka i fogarna (beroende på bland annat att Kina är nerstängt), så riskerar viruspaniken göra samhällsutvecklingen mycket mer lättantändlig. Det kommer spridas budskap i tidningar och så om att man behöver bunkar mat och förnödenheter och i värsta fall lämna städerna. Då ligger det närmre till hands att springa och ta ut alla sina pengar från banken om det uppstår osäkerhet kring bankerna. Vilket kan resultera i en s.k. bankrun, en kris där banken går omkull pga att alltför många människor samtidigt tar ut sin insättningar.

5 feb 2020

Nu börjar det krypa fram att det är sannolikt att det finns oupptäckta smittvägar utanför Kina. I Sverige gäller dock fortfarande Folkhälsoinstitutets bedömning att det är mycket osannolikt att viruset skulle komma att spridas i vårt land.

Min mardröm är att hela världsekonomin kastas in i en lågkonjunktur och samtidig finanskris på grund av att hela Kina nu är nedstängt, med stora följdverkningar i andra länder. Samtidigt som jag tror att panik kommer sprida sig när virusutbrotten kommer allt närmare. Jag tror att paniken kan komma att accelerera på ett farligt sätt om lågkonjunktur, finanskris och pandemi närmar sig samtidigt. Allmänheten, finansmarknadens aktörer och politikerna kan få svårare att fatta sansade kloka beslut, med katastrofala följder. Cypern hade exempelvis en bankrun, där alla tog ut sina pengar samtidigt, till följd av att någon politiker i Bryssel hade råkat säga att det var möjligt att alla inte skulle få ut sina pengar när bankerna gick i konkurs. Den typen av kedjeeffekter när en politiker i ett stressat läge säger något överdrivet vilket fångas upp av media och allmänhet och leder just till de panikreaktioner man inte vill ska hända blir troligare ju mer stressen i samhället ökar.

Det är sedan i sin tur den typen av panik som kan leda in i en kollapsutveckling där allmänheten förlorar förtroendet för samhället och myndigheterna. Jag ser det till exempel som mycket olyckligt att Folkhälsoinstitutet så envist håller fast vid bedömningen att risken för smitta i Sverige är ”mycket låg”, detta kommer att kunna leda till ett misstroende mot samhället och myndigheterna i ett läge där det är av avgörande vikt att vi håller ihop och samarbetar.

Jag noterar också att Kinas börser föll kraftigt i måndags men att de vände uppåt igår och idag tillsammans med den övriga världen efter kraftiga tillskott av ”likviditet” (pengatryckning). Att en av världens största ekonomier, Kina, kommer vara i princip helt nedstängd i månader och börserna ändå går uppåt, visar att börserna är inne i ett läge av total avsaknad av verklighetskontakt.

Jag går omkring i min lilla värld mellan bostaden i förorten och psykologmottagningen i Stockholms City och förundras över att världen ser ut precis som vanligt samtidigt som alla dessa tecken säger att vi lever i någon slags yttersta dagar.

13 feb 2020

Ända sedan Donald Trump kom till makten har jag gått med känslan av att leva i vår civilisations sista suck. Hans person är verkligen som en ikon för de sämsta sidorna i industrisamhället. Den totala självgodheten, grandiositeten, brist på långsiktiga värderingar, en total kortsiktigthet. Det mesta han säger känns som en papegoja som upprepar ”jag, jag, jag”. Åker runt i världen och konsumerar makt, nöjen, kändisskap och kvinnor . Allt som hotar den uppblåsta självbilden möts med hot och mobbarspråk.

Och just nu känns det som att leva i den sista sekunden av den sista timmen. Ett dödligt virus håller på att lamslå världen. En uppskattning baserad på ny forskning säger att det är 10-20 gånger dödligare än vanlig influensa. En konferens i Barcelona ställdes in pga oron för viruset. Fabriker i Kina och Korea är helt nedstängda. Jag hör ingenting som tyder på att smittspridningen skulle minska, undrar hela tiden vad folkhälsoinstitutet har för skäl för att tro att sannolikheten är ”mycket låg” för att viruset ska komma hit.

Och samtidigt trycks det pengar som aldrig förr och börserna världen över har all-time-high.

Vi är alltså i ett läge där världsekonomin inte klarar av minsta hack nedåt i BNP-utvecklingen, för ekonomin är så uppblåst med lån att det blir kris genast om något går dåligt. Och nu kommer en rejäl nedgång i Kina, det land som under ett antal år drivit världsekonomin framåt genom att köpa resor, bilar, elektronik och så vidare. För tillfället skulle jag uppskatta att BNP i Kina är mer än halverad. Och allt tyder på att smittan inte kommera att kunna hållas inne bara i Kina.

Och ändå så går börserna uppåt! Det här kan bara inte sluta väl.

Tillägg: För att vara tydlig: Kinesiska centralbanken gjorde ett stort tillskott av pengar på måndagen som gjorde att börserna inte störtdök. Även Federal Reserve fortsätter med sina stora Repo-operationer som mer och mer ser ut som desperata försök att undvika att börserna faller. Man kan se hur tunnelseendet ökar gradvis när stressen och problemen accelererar.

Gillar Chris Martensons kommentar:

 

Ekonomin och världen på avgrundens rand

There is a strong sense of denial among the vast majority of analysts and economists—not to mention the general population—that we could be heading into something catastrophic—but we are. There is simply no denying it anymore.
Tuomas Malinen: Towards the crisis

Det pratas mer och mer om en kommande finanskris eller -krasch. Exempelvis såg jag idag det här klippet, ”The developed world is on the brink of financial, economic, social and political crisis”:

Jag tycker det kan vara viktigt att se helheten och vad en eventuell kris/krasch egentligen beror på och därför tänkte jag här försöka kort sammanfatta resonemanget jag försökt föra tidigare här på bloggen:

  • Grundorsaken till att det finns problem i det finansiella systemet är att tillväxten i industriländerna sjunker årtionde för årtionde. Och en bra förklaring till detta är att det är grundläggande faktorer i vårt samhälle som gör att vi når en ”peak”, en topp och efter toppen går det utför. Jag har tidigare skrivit om två sådana faktorer: Komplexitetskrisen och energipredikamentet (predikament är ett lån från engelskan, betyder en omständighet som vi inte kan fly eller komma undan ifrån på något sätt).
  • Från åttiotalet har finansiell avreglering och ökad skuldsättning använts för att kompensera för den fallande tillväxten. Detta har lett till återkommande globala finanskriser. -92, -00, -07 brukar de benämnas. Vi borrar oss gradvis ner i ett hål som vi inte kommer upp ur. En alltmer krympande tillväxt ska användas till att betala räntor och amorteringar på en allt större börda av lån.
  • Nu är vi i ett läge när världens samlade lån (skuldsättning/BNP) ligger på samma nivå som vid den stora kraschen 1929.
  • Det är omöjligt att säga exakt när eller var kraschen kommer att börja. Men att den kommer är säkert. Rent matematiskt kan ekonomin inte fortsätta för alltid med minskande tillväxt och ökande skuldsättning. Just nu går vi in i en global lågkonjunktur och då ökar risken förstås avsevärt.
  • De senaste elva åren har vi kortsiktigt dopat ekonomin genom nollränta. Vilket har ökat på tillgångsbubblor såsom exempelvis de uppblåsta svenska fastighetspriserna, vilket i sin tur har mångdubblat riskerna i finanssektorn. Samtidigt som möjligheterna att sänka räntan i ett nedåtgående konjunkturläge är minimala. (för mer analyser kring detta, sök på nätet efter ”quantitative easing”, Nomi Prins är exempelvis en kunnig expert på detta)
  • Alla sansade bedömare jag hör om är överrens om att nollräntan är en kortsiktig politik som på längre sikt bara leder till problem. Men ändå fortsätter den och fortsätter. Detta är för mig det yttersta beviset för att något fundamentalt är fel i världsekonomin; kunde man stoppa nollräntan och återvända till sundare penningpolitik, så hade centralbankerna och världens makthavare satt sig ner och löst situationen, men ingenting tyder på att detta är på väg att hända.
  • Jag kan egentligen bara se två scenarion när krisen slår som hårdast:
  • Antingen så får vi en långvarig ekonomisk depression av det slag som var på 1930-talet. Massarbetslöshet, hungerdemonstrationer på gatorna, årtionden av ekonomisk nedgång och så vidare.
  • Eller så kollapsar hela systemet. Vad som talar för detta är att minsta del av vår ekonomi är så beroende av alla andra delar, så om en del fallerar finns stora risker att det leder till följdeffekter för andra delar, även på stort avstånd från där det började. Man brukar prata om dominoeffekter.
  • Jag brukar exemplifiera med att problem med produktionen i ett fjärran östernland, exempelvis en jordbävning i Korea, kan medföra att operationer ställs in på ett vanligt svenskt sjukhus, för all verksamhet i vårt samhälle är så beroende av snabba leveranser av material, produkter och reservdelar från hela världen.
  • Forskning om komplexa system bekräftar också att ju mer komplext ett system är, desto lättare att det kollapsar helt om en liten del får problem.
  • Hur kommer det hela att börja? Helt omöjligt att säga. Överallt i världsekonomin är det ansträngt och höga risker efter 50 år av ständigt ökande skuldsättning och 10 år av nollränta. Det kan vara ett land i ”utkanten”, t.ex. i Latinamerika eller Hong Kong där ekonomin krisar och allmänheten börjar ta ut alla sina pengar från banken, en s.k. bankrun, och sen sprider detta sig från land till land. Det kan vara att någon populistpolitiker i Europa kommer på att hoppa på ECB för att de spekulerat med medborgarnas pengar och köpt diverse riskfyllda obligationer. I nästa steg kan det hända att en grupp medborgare börjar göra sig av med Euro och i stället ordna med en lokal guldbaserad valuta. Det kan börja med en fastighetskrasch, i Sverige eller något annat land med högt värderade fastigheter.  Alla dessa scenarier sätter hela finansiella systemet på prov, och vi är idag i ett läge där systemets stresstålighet är nästan obefintlig. Någonstans på vägen när krisen sprider sig börjar allmänheten tappa förtroendet för pengarna och banksystemet, och då kan kollapsen vara ett faktum väldigt snabbt. Att nollräntan kunnat pågå i 11 år nu är bara för att industrisamhället utvecklats så otroligt effektivt under ett drygt århundrade vilket gör att alla har ett grundmurat förtroende för att samhället och politikerna fixar alla kriser. När det förtroendet börjar svaja blir det väldigt svårt att göra något för att stoppa att krisen eskalerar snabbt.
  • Och by the way: I dagarna har USA dödat den iranske generalen Qasem Soleimani. Om det blir en fortsatt upptrappning och om detta utlöser en finanskrasch, så kommer det säkert heta att det var kriget som orsakade kraschen, och detta är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget. Det är en utveckling under minst 50 år som har lett till det extremt svåra läget vi har idag, inte någon kortsiktig ”trigger”.

Det här inlägget är skrivet lite i hast, som ett sätt att sammanfatta hur man kan se finansläget ur ett kollapsperspektiv, det är i första hand en inbjudan och en uppmaning till läsaren att fortsätta sätta sig in i den här problematiken. Läs t.ex. gärna mina första inlägg här på bloggen, t.ex. Hur det här med samhällskollapsen hänger ihop.

I nästa inlägg skriver jag mer av dagsboksanteckningar från kraschen.

Recension av Nomi Prins bok Collusion

Århundradets börskrash ägde rum 1929. Efter ett årtionde av spekulation fanns en allmänt utbredd tro att aktiekurserna skulle hålla sig på en hög nivå för alltid. På några dagar tappade börsen 40 procent av sitt värde och detta ledde sedan vidare till den svåra ekonomiska depressionen på 30-talet, med över 20 procents arbetslöshet i stora delar av världen, vilket i sin tur ledde in i andra världskriget.

Nu är världsekonomin i ett liknande läge som 1929. Allt ser fint ut på ytan. Aktiemarknaderna har registrerat all-time highs i ett antal år och världsekonomin ser ut att puttra på i god fart. I Sverige, USA och på många andra ställen pratas det om högkonjunktur.

Men under ytan är det som ett korthus som väntar på att falla. I tio år har världens centralbanker samarbetat om att genomföra en nollräntepolitik. I princip alla rika länder i världen har alltså haft nollränta. Centralbankerna har genomfört detta med hjälp av en åtgärd som benämnts Quantitative Easing (QE). De har under dessa år köpt stora mängder värdepapper, mest olika typer obligationer och statsskuldväxlar. Dessa köp har gjort att räntorna har gått ner, för när en aktör gör stora köp på en marknad så går priset på tillgången upp, och när obligationspriserna går upp, så innebär detta att räntan går ned. Man har köpt värdepappren av större affärsbanker, vilka har kunnat göra rekordvinster genom att delta i dessa transaktioner med centralbankerna. Eftersom det på detta sätt kommit in stora mängder nytt kapital i finanssektorn, har detta bidragit till att driva upp aktiekurserna generellt. Och de låga räntorna och den stora tillgången på kapital har också bidragit till att driva upp fastighetspriserna i hela världen, inklusive Sverige. Centralbankernas köp är av en helt enorm skala, deras balansräkningar har under denna tid ökat i omfång fyra till fem gånger i de stora ekonomierna.

Nu verkar det helt normalt att privatpersoner både har skyhöga bostadslån och samtidigt ligger med hundratusentals kronor i aktiefonder på börsen för att ”spara” till pensionen (citattecknen för att risken för personlig konkurs samtidigt starkt ökar). Det är normalt att man går på Ikea och de gör reklam i högtalarna för att ta lån hos dem både för att köpa möbler och allt möjligt annat. Det har blivit normalt att ha så höga lån på sin bostad att man aldrig kommer att kunna betala tillbaks dem. Bankernas krav på kontantinsats, som säkerhet mot prisförändringar, verkar bara vara en kosmetisk manöver, för jag hörde om en bank som samtidigt erbjöd blancolån till samme låntagare som hade ett nytaget villalån.

Hela världen har nu haft en lång period av låga räntor och god tillgång på kapital, så den här typen av ansvarslösa lån finns överallt, i företag, för hushåll och för hela stater (som vi nu ser med Turkiet).

Jag söker på den svenska delen av internet och hittar inga tidningar som skrivit om QE. I internationella alternativmedia har åtgärden diskuterats och kritiserats sedan den kom och nu i våras kom en monografi om ämnet, Collusion av Nomi Prins. Prins har åkt runt till Mexico, Brasilien, Japan, Kina och Europa för att följa hur penningpolitiken har utvecklats under denna tid. Hon skildrar hur framförallt USA pressat centralbanker i hela världen att anpassa sig till lågräntans och penningtryckandets politik. När det gäller orsakerna till QE refererar Prins framförallt till att det fanns informella band mellan Federal Reserve, USAs centralbank, och Wall Street. De stora bankerna på Wall Street satt med en stor mängd problemkrediter efter finanskrisen 2008, av den omfattningen att de riskerade att gå under. Detta är det ständiga dilemmat i samband med finanskrascher – att låta bankerna gå i konkurs, vilket är en stor kostnad för samhället, eller att hålla dem under armarna, vilket leder till att man går miste om den självsanering som konkurser och kreditförluster kan innebära. Många av problemlånen i banksystemet döljs genom att räntan är så låg, och dessutom har Fed själva köpt upp många av problemkrediterna genom en slags bostadsobligationer.

För utecklingsländer såsom Brasilien har QE inneburit svåra avvägningar, det har funnits ett överflöd av spekulativt kapital i världen, som gärna dras till dessa ekonomier, men samtidigt kan det ödelägga ett sådant lands ekonomi när det spekulativa kapitalet drar vidare till något annat ställe i världen där det för tillfället verkar finnas högre avkastningsmöjligheter.

Boken beskriver hur QE sprids och dryftas i tal, centralbanksprotokoll och olika överläggningar över hela världen. Den är sprängfylld av fakta, men känns ofta som något av en thriller. Dessa ekonomer och bankmän spelar roulette med världsekonomin som insats.

För det som QE har lett till är den samlade skuldsättningen i världen nu ligger på samma nivå som den gjorde 1929 (mätt i skulder genom BNP). Vi vet att kapitalismen förr eller senare kommer att gå in i en lågkonjunktur, och då kommer företag och privatpersoner att få ekonomiska problem och gå i konkurs. När hela ekonomin är så enormt uppblåst av låntagande, inklusive själva centralbankernas balansräkningar, så behövs det bara små svängningar någonstans för att det ska börja knaka och krascha. Kriser brukar oftast börja på oväntade ställen, häromveckan var det Turkiet som fick problem, som just är kopplade till ansvarslös kreditexpansion. Sverige är klart utsatt i och med de enorma prisökningarna på villor och bostadsrätter. I olika sammanställningar brukar Sverige ligga i topp fem på länder som har högst risk för en fastighetskrasch tillsammans med länder som Canada, Norge och Nya Zealand.

Prins slutsats är att det här är ett läge som är helt omöjligt att ta sig ur. Om centralbankerna börjar sälja av sina enorma värdepapperstillgångar, så kommer räntorna att stiga, vilket kommer att leda till en dålig spiral som är starkt avkylande på ekonomin, och ekonomin kommer snabbt att gå in i ett läge liknande det som var i förra finanskrisen. Hushåll och företag som har mer lån än de egentligen klarar av har kunnat klara sig nu under åren med nollränta, men så fort räntorna stiger, kommer ett stort antal av dessa att få problem. Detta kommer att riskera att leda till en finanskrasch liknande den 2007-8. Om centralbankerna fortsätter att köpa tillgångar på det här sättet så kommer förr eller senare ljuskäglan riktas mot valutorna. I en lågkonjunktur kommer centralbankerna att kunna sitta med enorma mängder av problemkrediter på sina balansräkningar, vilket riskerar att allvarligt urholka deras trovärdighet. Och i länder där centralbanken ohämmat trycker pengar (vilket QE i praktiken innebär) kommer det förr eller senare att uppstå inflation, tänk på Tyskland på 1920-talet.

Ett av ekonomen John Maynard Keynes mest kända citat är: ”Det finns inget mer raffinerat och säkert sätt att helt förstöra grunden för ett samhälle än att urholka en valutas värde. Detta drar igång alla ekonomins dolda krafter på förstörelsens sida och gör det på ett sätt som en människa på miljonen kan upptäcka”.

Prins går så långt som att föreslå att se till att ha ordentligt med kontanter och liknande hemma. Hennes slutsats av allt detta är alltså att banksystemet när som helst kan totalkrascha. Och då är Prins ingen flummig konspirationsteoretiker, hon är en Einsteinsmart matematiker som varit chef på Wall Street i många år innan hon började arbeta med det här granskningsarbetet.

Mellan raderna får man i boken en känsla av USA som en nation på dekis som tvingas åka omkring med mössan i handen och be sina allierade att hjälpa till med penningtryckandet så att Wall Street ine totalhavererar. Jag läser boken samtidigt med Pablo Servigne och Raphael Stevens bok Comment tout peut s’effondrer (”Hur allt kan braka samman”). Servigne myntade för några år sedan begreppet ”collapsologie”, vetenskapen om samhällskollapsen. I början som ett slags skämt, men sedan har begreppet börjat användas seriöst i Frankrike. Författarna beskriver att alla civilisationer förr eller senare har kollapsat, och mycket tyder nu på att det är dags även för vår civilisation. Tillväxten i industrivärlden har bara sjunkit och sjunkit årtionde för årtionde under en lång tid. Många tror att det är denna allmänna ekonomiska stagnation som har lett till den dramatiska ökningen av skuldsättningen i världen. Vi är liksom tillvanda på att kunna köpa våra prylar och resor och så vidare, vi vill ha mer och mer år från år, och när det inte går så sätter vi oss i skuld. Detta ledde först till finanskrisen 2007-8 och nu har världen istället för att förbereda sig på sämre tider med ofrånkomligt högre olje- och energipriser, levt på kredit i tio år, vilket gör att fallet riskerar att bli än högre.

Går det att säga något för Sveriges del om den analysen som jag här presenterar stämmer?

För det första kan man säga att det är ytterst lite som går att göra åt huvudproblemet. Nu när de stora centralbankernas balansräkningar är såhär uppblåsta och det därför finns ”tillgångsbubblor” överallt i världen, då är det som att vi sitter på ett fartyg och en laddning är apterad vid skrovet och vi kan bara sitta och vänta på att det exploderar och se vad resultatet blir. När hela världen redan har nollräntor så har centralbankerna nämligen inte längre kvar sitt främsta vapen i krissituationer: att sänka räntan.

Jag är lite bekymrad över att det i den svenska debatten varit ganska omfattande diskussioner av problematiken med övervärderade fastigheter, men jag har inte någonstans hört att detta satts i samband med den internationella penningpolitiska utvecklingen med QE.

Jag skulle önska att både allmänheten och politikerna satte sig in i riskerna med den nuvarande situationen. Om en vanlig finanskris är som en storm, så kan det nästa gång bli orkan. Och då är det bra desto fler personer som är förberedda på att det kan bli så. När vi redan ser ökande krigsrisker efter Donald Trumps tillträde som president, så kan de här problemen tyvärr ytterligare spä på riskerna för fientligheter. Och euron framstår som svag i det här perspektivet. Flera länder uppfyller redan idag inte kraven i EU:s stabilitetspakt. Det faktum att euron är ett valutasamarbete mellan självstyrande stater kommer att kunna göra den svagare i ett krisläge, där det exempelvis kan komma spekulativa attacker mot valutor.

Det finns liksom risker överallt, eftersom hela systemet är uppblåst av billiga pengar och lån. Finns det en förberedelse inom politiken och på de finansiella marknaderna inför att både euron och dollarn kan bli utsatta och få problem i nästa lågkonjunktur? Detta skulle kunna få konsekvenser som inte går att överblicka. Vad händer till exempel om ett land väljer att helt tvärt vägra delta i euron och börjar bygga upp sin egen guldbaserade valuta? Det scenariot vore inte omöjligt i ett Europa där populistpartier sitter vid makten i flera länder. Vi är beroende av världshandeln för att få mat på våra middagsbord. Och vi ser nu hur förödande det är för Turkiet när marknaden tappar förtroendet för landet och dess valuta. Vad händer med världshandeln den dag marknaden tappar förtroendet för dollarn eller euron?

Hela den här situationen stärker de farhågor som väckts de senaste åren om farorna med att vår värld är så extremt ihopkopplad idag.

Så låt oss börja med att mentalt förbereda oss på att den nuvarande gynnsamma ekonomiska situationen kommer att kunna förändras radikalt och på att en finanskrasch av 1929 års mått är fullt möjlig att det inträffar igen.

Fler tankar om quantitative easing

Något jag inte tog upp i mitt förra inlägg om quantitative easing (QE) var att detta projekt kritiserats skarpt för att innebära en stor förmögenhetsomfördelning till de allra rikaste i samhället. När Fed (USA:s motsvarighet till Riksbanken) köper obligationer och liknande värdepapper, så gör de detta på de finansiella marknaderna, och detta gör att de som får del av de nya pengar som skapas, är finansiella institutioner. Och under den tid som QE pågått har dessa institutioner gjort rekordvinster och kunnat köpa tillbaks sina aktier och gett höga bonusar till sina toppchefer. (kolla in podcasts och böcker av Nomi Prins om du vill veta mer om detta sjuka system).

När jag skrev att QE har bidragit till att blåsa upp tillgångsbubblor, så menar jag att när tillgången på pengar ökar, och pengarna i första hand går till finansiella institutioner (banker och liknande) så kommer dessa institutioner inte precis att skänka dem till de fattiga. Utan de kommer exempelvis att investera dem på de finansiella marknaderna, i aktier och fastigheter. Vilket gör att priserna går upp på dessa marknader, för det tillkommer en massa nytt investeringskapital. Priserna stiger alltså inte på grund av det som kallas ”fundamenta”, att företagen går bättre, utan det är bara den ökade tillgången på pengar som blåser upp priserna. Detta blir som en bubbla, för när tillgången på pengar upphör, är sannolikheten stor att luften går ur marknaden och priserna återgår till sina långsiktiga nivåer (dvs nivåer som är i enlighet med långsiktiga trender och normala värderingsmodeller).

De stigande priserna kan te sig väldigt trevliga under en uppgång. Problemet är bara att sådana bubblor har en tendens att spricka. Faktiskt visar historien att bubblor alltid spricker.

Så nu har hela världen tvingats följa efter de stora centralbankerna och ha nollräntor (eller negativa räntor) och detta har bidragit till att det nu finns tillgångsbubblor över hela världen, i fastigheter och aktier. Problemet är just som jag försökte beskriva att när luften går ur bubblorna, så kommer det att bli något slags krasch, och det kan bli väldigt jobbigt i ekonomin när bubblor över hela världen kraschar samtidigt, och dessutom när centralbankerna påverkas, för att de sitter med massa värdepapper som också kan tappa i värde, detta är verkligt problematiska scenarion för världsekonomin.

För att sammanfatta det hela, skulle man kunna räkna upp ett antal områden som med stor sannolikhet kommer att drabbas nästa lågkonjunktur:

  • Fastighetskrascher och finanskriser – ni som var med på nittiotalet vet vad detta innebär, när fastighetspriserna i ett land sjunker tillräckligt mycket blir det problem i banksektorn och det kan uppstå en nedåtgående spiral där bankerna ger färre lån, vilket leder till ytterligare fallande priser och det hela kraschar, både fastighetspriserna och stora delar av banksektorn. Även andra lån till hushåll såsom kreditkort, in-blancolån och billån ligger globalt på höga, riskabla nivåer.
  • Företagslån. Under de senaste åren då vi har haft extremt låg ränta och god tillgång på kapital att låna, har det också inom företagen funnits tendenser att ha förköpt sig, vilket kan visa sig när ekonomin börjar gå sämre. Detta kan leda till stora mängder av konkurser i en nedgång.
  • Landskriser. Många stater har lånenivåer som är extremt riskfyllda. Tänk Greklandskrisen, Grekland är inte ensamma om att sitta i en sådan skuldfälla.
  • Något som tillkommer ytterligare i nästa lågkonjunktur och som kan bli verkligt dramatiskt, är att en av de verkliga grundpelarna i samhället, valutorna, kommer att beröras i krisen. Centralbankerna sitter med osäkra tillgångar, och har redan sänkt räntorna till rekordlåga nivåer, och de har tryckt upp pengar som aldrig förr. Traditionellt kan en centralbank sänka räntorna som ett stimulansmedel till ekonomin, men detta kommer inte att bli möjligt denna gång. Det är svårt att säga exakt hur detta kan se ut. När banker krisar finns ett system att centralbankerna rycker in som s.k. ”lender of last restort” men när centralbanker krisar finns det inte samma slags mekanismer. Världsbanken och BIS är två internationella organisationer som ska finnas i bakgrunden, men det är ytterst osäkert vad de kommer att kunna göra.
  • Till detta kommer alla de områden som beskrivits tidigare här på bloggen, att vi har en lägre tillväxt i grunden i ekonomin nu än under rekordåren i mitten av nittionhundratalet. Att oljepriserna kommer långsiktigt att stiga för att vi tagit upp så mycket av den billigaste oljan ur marken redan. Plus alla andra problem kopplade till miljö och naturresurser, såsom klimatproblemen och att vi tar slut på naturresurser, såsom metaller, odlingsmark och så vidare.

Jag hoppas att läsaren av den här listan kan förstå att i sitter på något av en krutdurk på väg att explodera av lån och finansiella risker, och att tyvärr är läget än mer allvarligt denna gång än 2007-8.

Jag skulle vilja lägga till en tanke apropå hur det här kommer kunna se ut i praktiken. I mitt förra inlägg målade jag upp att dollarn eller euron krisar och triggar något slags kollapsscenario. Tittar man på listan ovan över alla de områden i ekonomin där det kan uppstå, går det kanske att inse komplexiteten när det gäller att gissa hur det kan se ut. Alla punkter i listan påverkar de andra på tusen olika sätt, en kris kan börja på vilket område som helst och sprida sig på helt oväntade sätt. Det är så komplexa system fungerar, det finns till och med en vetenskap som beskriver sådana processer. Det är såklart omöjligt att säga vilken typ av kollaps som kan inträffa, jag ska senare försöka hinna skriva om kollapsologen Dmitry Orlov som försökt systematisera detta genom att föreslå fem grader av kollaps (Finansiell kollaps, det som troligen kommer först och som jag fokuserat på i de senaste inläggen. Kommersiell kollaps. Politisk kollaps. Social kollaps. Kulturell kollaps.)

Nästa lågkonjunktur – the perfect storm?

En grundtanke i den här bloggen är att vi just nu lever i en tid när samhället, vår civilisation, befinner sig i stress av ett aldrig tidigare skådat slag. Vi har liksom förbrukat våra marginaler och därför lever vi farligt och riskerar att hamna i en negativ utveckling av något slag.

Flera av de peak-oil-författare och kollapsologer som jag läst och lyssnat på, beskriver de kommande åren som en ”perfect storm”. Enkelt uttryckt kan man se det som att ett flertal trender sammanfaller och riskerar att tillsammans att leda till ett väldigt negativt utfall:

Finansvärlden. Under de senaste årtiondena har mängden skulder i världen ökat kraftigt. Det är både privatpersoner, företag och länder som satt sig mer och mer i skuld. I Sverige ser vi detta i att en stor del av dem som köpt villor och bostadsrätter de senaste åren rimligen aldrig kommer att kunna betala tillbaks sina skulder under sin livstid. Med ökande skuldsättning följer såklart ökande risker, och när hela världen är skuldsatt, ökar riskerna exponentionellt. Sedan finanskrisen 2007-8 har centralbankerna spelat en stor roll i detta, genom att köpa olika typer av skuldpapper, bland annat så kallade ”junk bonds” (skräpobligationer). Världen kan hantera om Sverige och några andra länder drabbas av en fastighetskris, men nu står vi inför en risk för en global ”tillgångsbubbla”, det vill säga att priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar är uppblåsta och kan falla samtidigt när marknaden och konjunkturen vänder. Vilket kan leda till att stora företag går omkull, såsom Lehman Brothers, eller att hela länder blir bestraffade av de finansiella marknaderna, såsom har skett när George Soros har spekulerat mot exempelvis Storbritannien och Sverige.

Energin. Jag kommer att skriva mer i detalj om detta senare, och här bara konstatera att det bara finns en begränsad mängd olja på vår planet, och sedan olja upptäcktes har vi använt en stor del av oljan, och särskilt de delar som är lätta och billiga att få upp ur jorden. Detta innebär att olja kommer att vara dyrare för all framtid. Det kommer enkelt uttryckt att vara dyrare att få fram oljan och därför kommer vi att få betala mer för den.

Planetens begränsningar. Vi befinner oss just nu i ett skede där vi på allvar börjar slå i taket för hur vi kan leva på den här planeten. När detta skrivs är det ca 410 ppm koldioxid i atmosfären. Helst skulle vi inte släppa ut något koldioxid alls som vi inte på något sätt fångar upp, den nuvarande nivån är extremt riskfylld, vi vet inte när golfströmmen påverkas, eller tundran i sibirien. Många viktiga fiskpopulationer är utfiskade. Och så vidare.

Politisk instabilitet. När tillväxten och optimismen i ekonomin minskar och förbyts i pessimism, så har vi människor en tendens att vilja hitta en syndabock. Det är invandrarnas fel, eller romernas eller judarnas. Eller EU:s, eller Mexikanarnas. Vi ser just nu att populistiska partier och strömningar ökar i hela västvärlden. Jag säger inte att alla dessa ”har fel”, tvärtom tror jag att de har många poänger. Men populismens framväxt gör för det första att vi vänder uppmärksamheten åt fel håll, vi diskuterar inte grundproblemen som mänskligheten står inför, och för det andra ökar den konfliktnivån inom och mellan länder, och demokratierna blir svagare. Igår till exempel fick vi veta på nyheterna att två månader efter det italienska valet när populistpartier fick en majoritet av rösterna, så veto:ar den italienska presidenten förslaget på finansminister, vilket gör att de står inför en svårlöslig parlamentarisk situation, vilket i sin tur riskerar att leda till nyval och politiskt kaos. En stor risk för oss här i Europa är att populistiska politiker kommer att ställa till med oreda inom EU i en tid när vi verkligen behöver samarbeta i vår del av världen.

Krigshot. Rent konkret står vi inför krigshot av de allvarligare slaget i och med president Trumps utspel mot Iran och Nordkorea. En konflikt med Nordkorea kommer förutom det humanitära lidandet att kunna föra med sig användande av kärnvapen, med förödande konsekvenser för planeten. Och blir det ett krig med Iran, vilket verkar mer och mer sannolikt, så påverkas den del av världen där en stor del av vår billiga olja kommer från.

Jag skriver det här våren 2018 när allt ser ut väldigt ”som vanligt” här i Sverige. Människor åker bil, går till sina jobb och äter på restaurang, och det finns inget som tyder på att det är någon slags kris på gång. Det tydligaste trenbrottet som man märker är att bostadsrättspriserna har sjunkit det senaste året. Jag säger inte att allt vårt välstånd kommer att förbytas i misär och olycka. Vad jag vill varna för att nästa lågkonjunktur, och det kommer garanterat att komma en, kommer att kunna bli svår. Och om vi har en finanskris, en lågkonjunktur plus höga oljepriser samtidigt, så kommer det bli väldigt svårt få till ett uppsving för konjunkturen. Vi i Sverige och västeuropa riskerar att hamna i ett liknande läge som varit de senaste åren i länder som Argentina, Grekland och Spanien, med konstant hög arbetslöshet och en ekonomi som aldrig kommer igång.

De ovannämnda riskerna kan kombineras på en mängd olika sätt. Till exempel: Oljepriserna stiger och då stiger även priserna på konstgödsel. Vilket gör det svårare att få fram mat till alla på planeten. Om detta sammanfaller med någon typ av extremt väder, såsom El Nino eller förändringar i golfströmmen eller andra havsströmmar, kan resultatet i värsta fall bli helt katastrofalt, så att stora mängder människor svälter ihjäl eller drivs på flykt.