Ekonomin och världen på avgrundens rand

There is a strong sense of denial among the vast majority of analysts and economists—not to mention the general population—that we could be heading into something catastrophic—but we are. There is simply no denying it anymore.
Tuomas Malinen: Towards the crisis

Det pratas mer och mer om en kommande finanskris eller -krasch. Exempelvis såg jag idag det här klippet, ”The developed world is on the brink of financial, economic, social and political crisis”:

Jag tycker det kan vara viktigt att se helheten och vad en eventuell kris/krasch egentligen beror på och därför tänkte jag här försöka kort sammanfatta resonemanget jag försökt föra tidigare här på bloggen:

  • Grundorsaken till att det finns problem i det finansiella systemet är att tillväxten i industriländerna sjunker årtionde för årtionde. Och en bra förklaring till detta är att det är grundläggande faktorer i vårt samhälle som gör att vi når en ”peak”, en topp och efter toppen går det utför. Jag har tidigare skrivit om två sådana faktorer: Komplexitetskrisen och energipredikamentet (predikament är ett lån från engelskan, betyder en omständighet som vi inte kan fly eller komma undan ifrån på något sätt).
  • Från åttiotalet har finansiell avreglering och ökad skuldsättning använts för att kompensera för den fallande tillväxten. Detta har lett till återkommande globala finanskriser. -92, -00, -07 brukar de benämnas. Vi borrar oss gradvis ner i ett hål som vi inte kommer upp ur. En alltmer krympande tillväxt ska användas till att betala räntor och amorteringar på en allt större börda av lån.
  • Nu är vi i ett läge när världens samlade lån (skuldsättning/BNP) ligger på samma nivå som vid den stora kraschen 1929.
  • Det är omöjligt att säga exakt när eller var kraschen kommer att börja. Men att den kommer är säkert. Rent matematiskt kan ekonomin inte fortsätta för alltid med minskande tillväxt och ökande skuldsättning. Just nu går vi in i en global lågkonjunktur och då ökar risken förstås avsevärt.
  • De senaste elva åren har vi kortsiktigt dopat ekonomin genom nollränta. Vilket har ökat på tillgångsbubblor såsom exempelvis de uppblåsta svenska fastighetspriserna, vilket i sin tur har mångdubblat riskerna i finanssektorn. Samtidigt som möjligheterna att sänka räntan i ett nedåtgående konjunkturläge är minimala. (för mer analyser kring detta, sök på nätet efter ”quantitative easing”, Nomi Prins är exempelvis en kunnig expert på detta)
  • Alla sansade bedömare jag hör om är överrens om att nollräntan är en kortsiktig politik som på längre sikt bara leder till problem. Men ändå fortsätter den och fortsätter. Detta är för mig det yttersta beviset för att något fundamentalt är fel i världsekonomin; kunde man stoppa nollräntan och återvända till sundare penningpolitik, så hade centralbankerna och världens makthavare satt sig ner och löst situationen, men ingenting tyder på att detta är på väg att hända.
  • Jag kan egentligen bara se två scenarion när krisen slår som hårdast:
  • Antingen så får vi en långvarig ekonomisk depression av det slag som var på 1930-talet. Massarbetslöshet, hungerdemonstrationer på gatorna, årtionden av ekonomisk nedgång och så vidare.
  • Eller så kollapsar hela systemet. Vad som talar för detta är att minsta del av vår ekonomi är så beroende av alla andra delar, så om en del fallerar finns stora risker att det leder till följdeffekter för andra delar, även på stort avstånd från där det började. Man brukar prata om dominoeffekter.
  • Jag brukar exemplifiera med att problem med produktionen i ett fjärran östernland, exempelvis en jordbävning i Korea, kan medföra att operationer ställs in på ett vanligt svenskt sjukhus, för all verksamhet i vårt samhälle är så beroende av snabba leveranser av material, produkter och reservdelar från hela världen.
  • Forskning om komplexa system bekräftar också att ju mer komplext ett system är, desto lättare att det kollapsar helt om en liten del får problem.
  • Hur kommer det hela att börja? Helt omöjligt att säga. Överallt i världsekonomin är det ansträngt och höga risker efter 50 år av ständigt ökande skuldsättning och 10 år av nollränta. Det kan vara ett land i ”utkanten”, t.ex. i Latinamerika eller Hong Kong där ekonomin krisar och allmänheten börjar ta ut alla sina pengar från banken, en s.k. bankrun, och sen sprider detta sig från land till land. Det kan vara att någon populistpolitiker i Europa kommer på att hoppa på ECB för att de spekulerat med medborgarnas pengar och köpt diverse riskfyllda obligationer. I nästa steg kan det hända att en grupp medborgare börjar göra sig av med Euro och i stället ordna med en lokal guldbaserad valuta. Det kan börja med en fastighetskrasch, i Sverige eller något annat land med högt värderade fastigheter.  Alla dessa scenarier sätter hela finansiella systemet på prov, och vi är idag i ett läge där systemets stresstålighet är nästan obefintlig. Någonstans på vägen när krisen sprider sig börjar allmänheten tappa förtroendet för pengarna och banksystemet, och då kan kollapsen vara ett faktum väldigt snabbt. Att nollräntan kunnat pågå i 11 år nu är bara för att industrisamhället utvecklats så otroligt effektivt under ett drygt århundrade vilket gör att alla har ett grundmurat förtroende för att samhället och politikerna fixar alla kriser. När det förtroendet börjar svaja blir det väldigt svårt att göra något för att stoppa att krisen eskalerar snabbt.
  • Och by the way: I dagarna har USA dödat den iranske generalen Qasem Soleimani. Om det blir en fortsatt upptrappning och om detta utlöser en finanskrasch, så kommer det säkert heta att det var kriget som orsakade kraschen, och detta är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget. Det är en utveckling under minst 50 år som har lett till det extremt svåra läget vi har idag, inte någon kortsiktig ”trigger”.

Det här inlägget är skrivet lite i hast, som ett sätt att sammanfatta hur man kan se finansläget ur ett kollapsperspektiv, det är i första hand en inbjudan och en uppmaning till läsaren att fortsätta sätta sig in i den här problematiken. Läs t.ex. gärna mina första inlägg här på bloggen, t.ex. Hur det här med samhällskollapsen hänger ihop.

I nästa inlägg skriver jag mer av dagsboksanteckningar från kraschen.

Fler tankar om quantitative easing

Något jag inte tog upp i mitt förra inlägg om quantitative easing (QE) var att detta projekt kritiserats skarpt för att innebära en stor förmögenhetsomfördelning till de allra rikaste i samhället. När Fed (USA:s motsvarighet till Riksbanken) köper obligationer och liknande värdepapper, så gör de detta på de finansiella marknaderna, och detta gör att de som får del av de nya pengar som skapas, är finansiella institutioner. Och under den tid som QE pågått har dessa institutioner gjort rekordvinster och kunnat köpa tillbaks sina aktier och gett höga bonusar till sina toppchefer. (kolla in podcasts och böcker av Nomi Prins om du vill veta mer om detta sjuka system).

När jag skrev att QE har bidragit till att blåsa upp tillgångsbubblor, så menar jag att när tillgången på pengar ökar, och pengarna i första hand går till finansiella institutioner (banker och liknande) så kommer dessa institutioner inte precis att skänka dem till de fattiga. Utan de kommer exempelvis att investera dem på de finansiella marknaderna, i aktier och fastigheter. Vilket gör att priserna går upp på dessa marknader, för det tillkommer en massa nytt investeringskapital. Priserna stiger alltså inte på grund av det som kallas ”fundamenta”, att företagen går bättre, utan det är bara den ökade tillgången på pengar som blåser upp priserna. Detta blir som en bubbla, för när tillgången på pengar upphör, är sannolikheten stor att luften går ur marknaden och priserna återgår till sina långsiktiga nivåer (dvs nivåer som är i enlighet med långsiktiga trender och normala värderingsmodeller).

De stigande priserna kan te sig väldigt trevliga under en uppgång. Problemet är bara att sådana bubblor har en tendens att spricka. Faktiskt visar historien att bubblor alltid spricker.

Så nu har hela världen tvingats följa efter de stora centralbankerna och ha nollräntor (eller negativa räntor) och detta har bidragit till att det nu finns tillgångsbubblor över hela världen, i fastigheter och aktier. Problemet är just som jag försökte beskriva att när luften går ur bubblorna, så kommer det att bli något slags krasch, och det kan bli väldigt jobbigt i ekonomin när bubblor över hela världen kraschar samtidigt, och dessutom när centralbankerna påverkas, för att de sitter med massa värdepapper som också kan tappa i värde, detta är verkligt problematiska scenarion för världsekonomin.

För att sammanfatta det hela, skulle man kunna räkna upp ett antal områden som med stor sannolikhet kommer att drabbas nästa lågkonjunktur:

  • Fastighetskrascher och finanskriser – ni som var med på nittiotalet vet vad detta innebär, när fastighetspriserna i ett land sjunker tillräckligt mycket blir det problem i banksektorn och det kan uppstå en nedåtgående spiral där bankerna ger färre lån, vilket leder till ytterligare fallande priser och det hela kraschar, både fastighetspriserna och stora delar av banksektorn. Även andra lån till hushåll såsom kreditkort, in-blancolån och billån ligger globalt på höga, riskabla nivåer.
  • Företagslån. Under de senaste åren då vi har haft extremt låg ränta och god tillgång på kapital att låna, har det också inom företagen funnits tendenser att ha förköpt sig, vilket kan visa sig när ekonomin börjar gå sämre. Detta kan leda till stora mängder av konkurser i en nedgång.
  • Landskriser. Många stater har lånenivåer som är extremt riskfyllda. Tänk Greklandskrisen, Grekland är inte ensamma om att sitta i en sådan skuldfälla.
  • Något som tillkommer ytterligare i nästa lågkonjunktur och som kan bli verkligt dramatiskt, är att en av de verkliga grundpelarna i samhället, valutorna, kommer att beröras i krisen. Centralbankerna sitter med osäkra tillgångar, och har redan sänkt räntorna till rekordlåga nivåer, och de har tryckt upp pengar som aldrig förr. Traditionellt kan en centralbank sänka räntorna som ett stimulansmedel till ekonomin, men detta kommer inte att bli möjligt denna gång. Det är svårt att säga exakt hur detta kan se ut. När banker krisar finns ett system att centralbankerna rycker in som s.k. ”lender of last restort” men när centralbanker krisar finns det inte samma slags mekanismer. Världsbanken och BIS är två internationella organisationer som ska finnas i bakgrunden, men det är ytterst osäkert vad de kommer att kunna göra.
  • Till detta kommer alla de områden som beskrivits tidigare här på bloggen, att vi har en lägre tillväxt i grunden i ekonomin nu än under rekordåren i mitten av nittionhundratalet. Att oljepriserna kommer långsiktigt att stiga för att vi tagit upp så mycket av den billigaste oljan ur marken redan. Plus alla andra problem kopplade till miljö och naturresurser, såsom klimatproblemen och att vi tar slut på naturresurser, såsom metaller, odlingsmark och så vidare.

Jag hoppas att läsaren av den här listan kan förstå att i sitter på något av en krutdurk på väg att explodera av lån och finansiella risker, och att tyvärr är läget än mer allvarligt denna gång än 2007-8.

Jag skulle vilja lägga till en tanke apropå hur det här kommer kunna se ut i praktiken. I mitt förra inlägg målade jag upp att dollarn eller euron krisar och triggar något slags kollapsscenario. Tittar man på listan ovan över alla de områden i ekonomin där det kan uppstå, går det kanske att inse komplexiteten när det gäller att gissa hur det kan se ut. Alla punkter i listan påverkar de andra på tusen olika sätt, en kris kan börja på vilket område som helst och sprida sig på helt oväntade sätt. Det är så komplexa system fungerar, det finns till och med en vetenskap som beskriver sådana processer. Det är såklart omöjligt att säga vilken typ av kollaps som kan inträffa, jag ska senare försöka hinna skriva om kollapsologen Dmitry Orlov som försökt systematisera detta genom att föreslå fem grader av kollaps (Finansiell kollaps, det som troligen kommer först och som jag fokuserat på i de senaste inläggen. Kommersiell kollaps. Politisk kollaps. Social kollaps. Kulturell kollaps.)