Lyssnar på podden Kapitalet där ekonomijournalisten Andreas Cervenka intervjuas om Riksbankens stödköp av bostadsobligationer. Och Vice Riksbankschef Martin Flodén intervjuas också. Denne säger rakt på sak att ”om fastighetspriserna i Sverige skulle falla så skulle hela ekonomin kollapsa”. Det känns väldigt rakt på sak. Hur blev det så, undrar man.
Riksbanken har alltså sedan början av coronakrisen köpt s.k. bostadsobligationer, det vill säga Riksbanken äger nu massa bostadslån. Och som det ser ut nu har de för avsikt att totalt köpa för 700 miljarder kronor fram till nyår (2021). Denna summa, som dock också innefattar lån till företag, företagsobligationer, motsvarar ofattbara 70 tusen kronor per svensk medborgare.
Poddens rubrik är ”monstret vi måste mata” och man får bilden av att Riksbanken är helt inmålad i ett hörn, eftersom det betraktas som otänkbart att fastighetspriserna skulle sjunka, så måste det tryckas pengar och stödjas utav bara helvete så att det otänkbara inte inträffar.
All heder åt redaktionen som tar upp dessa knepiga frågor på ett kritiskt sätt, det behövs. Men tyvärr saknade jag de allra svåraste frågorna som borde ha ställts, så jag skriver lite om dem här.
Hur får du som högutbildad ekonom ihop det att ha som en av dina arbetsuppgifter att att montera ned en marknad?
Är det något som genomsyrar utbildningen i ekonomi så är det tron att genom välfungerande marknader så skapar ekonomin effektivitet, innovation och välstånd. Det är inte för inte som vårt samhällssystem kallas marknadsekonomi. På en välfungerande marknad möts köpare och säljare och priset reglerar bland annat hur mycket som kommer att handlas av varan (priset på obligationsmarknaderna är proportionellt till räntan). Priset behöver alltså kunna röra sig både uppåt och nedåt för att det ska vara en välfungerande marknad. Jag vet faktiskt inte om ekonomin skulle definiera situationen på bostadsobligationsmarknaden som en marknad när Riksbanken bestämt sig för att endast låta priset röra sig åt ett håll.
Är ni på Riksbanken säkra på att detta aldrig kommer att krascha?
Hur svenska fastighetsmarknaden utvecklar sig beror på tusentals små och stora saker. Världsekonomin, arbetslösheten, flyttning inom landet, räntan, befolkningsutvecklingen och så vidare. 1992 och 2007-8 till exempel, såg vi större krascher då priserna sjönk, vilket fick svåra följder såsom bankkriser etc. Hur har Riksbanken kommit fram till att vi ska skjuta upp risken för en krasch på framtiden, och den dagen ha ännu mer uppblåsta fastighetspriser och en Riksbank som äger en betydande del av bostadslånen? Går det att veta att det aldrig kommer att komma någon ny krasch? Och vad grundar de i så fall denna bedömning på?
Hur ser ni på det moraliska dilemmat att många svenskar har hela sina livs besparingar i svenska kronor, i kontanter och banksparande, och nu agerar Riskbanken på ett spekulativt sätt med denna gemensamma tillgång, en stark och pålitlig valuta?
Jag tror att de flesta svenskar helt enkelt utgår från att kronorna i våra plånböcker och på våra bankkonton är skyddade av experter som gör allt de kan för att pengarna ska behålla sitt värde. Det är det vi avlönar riskbanksekonomerna för att göra, typ. Men nu är Riksbanken inne i en helt annan härad. Man använder mandatet att skapa pengar till att gå in och stödja en specifik marknad. Borde inte detta kommuniceras på något sätt till alla de människor som godtroget ser pengar som något som alltid kommer att behålla sitt värde?
Cervenka liknade situationen med att hela Sverige har blivit som en hedgefond som lånar stora summor pengar och investerar i fastigheter. Ingen kan veta när det någon gång kraschar, men utifrån hur historien sett ut hittills så framstår det som ytterst osannolikt att priserna skulle kunna fortsätta gå upp. Förtjänar inte alla innehavare av svenska kronor få informationen att de framledes är investerare i Hedgefonden Sverige som tar stora och riskfyllda positioner i fastigheter?