Nybörjarens guide till samhällskollapsen – Sida 8 – Peak oil, fastighetskrascher, populism m.m.

Forskaren Joe Brewer ger upp

Jag hade förmånen för några år sen att lyssna på forskaren Joe Brewer på en konferens. I nästan två decennier har han jobbat på att försöka identifiera vad för slags samhällslösningar som skulle kunna gagna ett långsiktigt förhållande till planetens miljö. Han använder begreppet cultural evolution. Med det menar han att även kulturer utvecklas, och människan kan välja vilken sorts kultur och samhälle som gagnar oss mest i det långa perspektivet.

Det var oerhört uppriskande att höra honom, för han brann verkligen av en energi att göra något åt de problem som så många människor grubblar och finner så svåra att lösa. Hur ska vi både kunna leva lyckliga tillsammans och vårda vår planet? Går det att använda vetenskapliga, kloka metoder för att skapa ett hållbart samhälle?

Förra veckan sände han ut en tweet som sade att han helt enkelt ger upp.

Han publicerade också en essä där han förklarade hur han tänker. Kan starkt rekommendera den. På hans twitter finns också svar där andra ger sina tankar om essän, Brewer formulerade det som en utmaning till sina kollegor bland forskare och aktivister för att höra om andra hittade brister i hans resonemang.

Han har kommit fram till att det finns mekanismer både i den fysiska miljön och i samhället som helt enkelt omöjliggör en positiv utveckling, och att det därför helt enkelt är för sent för att undvika en stor systemkollaps.

Det känns otroligt ledsamt att höra en så varm och klok person som verkligen utforskat både problem och möjligheter ge upp om vår planet. Som tur är har han också gjort den här filmen, som har ett lite mer optimistiskt budskap (vilket i och för sig var innan han kom till den här dystra slutsatsen):

Save

Vad innebär peak oil?

Vill du förstå vad peak-oil-perspektivet innebär på ett enkelt sätt, skulle jag föreslå att vi fokuserar på en siffra, som gör det ganska tydligt. 11 % – så mycket olja upptäckte vi 2017, räknat i procent av det vi hämtade upp ur jorden och använder. 11 %. Man tar alltså siffran för nyupptäckta oljetillgångar och dividerar med konsumtionen. Det vill säga, man hade önskat att siffran skulle vara minst 100 %, då hade vi varit på den säkra sidan, då hade vi haft lika stora reserver i jorden i slutet av året som i början. Men den här siffran 11 % säger att vi använder ungefär 9 gånger så mycket olja som vi upptäcker.

På 1950-talet började forskare försöka räkna ut hur tillgången på olja skulle utveckla sig i framtiden, och den mest kända kanske är geologen M. King Hubbert, som förutsåg att världens olja skulle se ut ungefär som en klockform:

By Hankwang at English Wikipedia, CC BY 2.5, Link

Den här kurvan säger alltså att någonstans i början av 2000-talet börjar tillgången på olja sjunka, vi kan helt enkelt inte få upp så mycket olja ur jorden som vi behöver.

I början av oljeutvinningens historia ägnade man sig åt de fyndigheter som var enklast att hitta och exploatera. I början sprutade det till och med upp olja ur många av de fyndigheter man hittade i USA. Siffran 11 % beror på att det helt enkelt inte finns några stora oljefält kvar att upptäcka. Man hittar en del nya oljetillgångar, men de är relativt små. Vi har de bästa metoder för att hitta olja, och ett stort antal geologer som arbetar med detta, och ändå så blir utfallet så dåligt.

Man brukar på engelska prata om ”low-hanging fruit”, det vill säga att man började med de oljefyndigheter som var enkla och billiga att exploatera, och sedan har vi fortsatt röra oss till allt mer svårtillgänglig olja. Ett dramatiskt exempel är oljeolyckan i mexikanska golfen 2010, då man höll på och borrade på 1500 meters djup under havsytan. Det säger sig själv att sådan oljeutvinning är både dyr och full av risker.

Kommer oljan att ta slut?

Nej, ingen tror att oljan kommer att ta slut. Detta är ett vanligt nonsens-argument mot peak oil, att man pekar på att det finns ju fortfarande olja och bensin i mängder. Peak-oil-perspektivet handlar om att när vi får upp mindre olja ur jorden, så kommer priserna att gradvis stiga, beroende på att olja är en så enormt viktig energikälla för ekonomin som är svår att ersätta på kort sikt.

De nya oljefyndigheterna

När man mer och mer förbrukar de oljekällor som är enkla och billiga att använda, så rör sig industrin mot att exploatera allt dyrare olja. Detta innebär

Att oljan är svårare att få tag på rent geografiskt, den ligger längre bort från de platser där den raffineras och konsumeras. Exempelvis i arktiska områden eller ute i havet.
De oljekällor som upptäcks idag är väsentligt mycket mindre än de som tidigare upptäcktes, vilket gör att investeringen att bygga infrastruktur, pumpar och så vidare, blir dyrare jämfört med avkastningen.
Den är svårare att få upp. Exempelvis som nyss nämndes att man nu tar upp olja som ligger en och en halv kilometer under havsytan i Mexikanska golfen. Det säger sig självt att denna oljeutvinning kräver enorma investeringar.
Man rör sig också i riktning mot olja som är alltmer svår att föräldla. Ett tydligt exempel på detta är den s.k. oljesanden. Där ligger oljan blandad i ett lager av sand, och man måste alltså använda metoder för att först tvätta ur oljan ur sanden, och sedan får man fram en olja som kallas bitumen, som dessutom inte tillhör till de mest värdefulla oljesorterna, för den måste processas vidare i flera steg för att kunna komma till nytta i ekonomin.

Dessa faktorer tillsammans gör att när vi rör oss från mer lättillgänglig olja, såsom de gigantiska fälten på Arabiska halvön, till alltmer svårtillgänglig olja, så kommer priset på oljan att gradvis stiga.

Alternativa energislag, då?

Det kommer mycket nyheter i media om alternativa eller förnyelsbara energikällor. Jag tycker man hör mycket mer om detta än om riskerna att mänskligheten får brist på energi.

Ett exempel är att det rapporteras att Tyskland, som ligger långt framme med att bygga ut vind- och solenergi, flera gånger har kunnat klara sig med enbart så kallad förnyelsebar energi i sitt elnät. Det är såklart väldigt goda nyheter, och detta ger hopp om att vi kommer att kunna ha en hel del bekvämligheter i våra liv framöver trots att oljan inte kommer att vara med oss för evigt.

Tyvärr finns det också problem med att lyfta fram alternativa energislag som lösningen på oljeproblematiken:

När man lyfter fram exempelvis den ”förnyelsbara elen” i Tyskland, tenderar man att glömma att elen, om än viktig, bara står för en del av mänsklighetens förbrukning av energi. En viktigt del i att vi kan leva i sådant materiellt överflöd i vårt del av världen är att vi har tillgång till produkter från hela världen. I vår tid skeppas produkter över planeten på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och när det gäller transporter, både med båt, bil, flyg och långtradare, är oljan oslagbar. Den har ett högt energiinnehåll per volymenhet och den är enkel att ta med, bara att fylla i en tank och köra iväg. Dessutom används energi från olja i många industriprocesser.
Oljan har också fördelen att den kan lagras och sen förbrännas precis när man behöver den. El och sol finns det mer av vissa tider, vilket inte alltid sammanfaller med behovet av energi. Detta leder till ett stort behov av batterier, och skulle vi ge oss på att ersätta hela vår oljeförbrukning med el från sol och vind, skulle det behöva byggas helt orimligt stora batterier (podden Greening the Apocalypse diskuterar här Elon Musks projekt att bygga världens största lithiumbatteri i Australien).
Även om det görs fantastiska framsteg när det gäller utbyggnaden av vind- och solel så är de fortfarande jämförelsevis ganska små, om man jämför med de mängder olja som världen konsumerar, och det finns idag få tecken på att vårt behov av energi och olja skulle vara på väg att minska.
Dessutom kan man fundera över att det används en hel del olja och fossila bränslen för att få fram sol- och vindkraftverk. Samma sak med biodiesel.
I slutändan handlar detta mycket om hur sol- och vindenergin kommer att utveckla sig i termer av effektivitet. Man vill titta på hur mycket energi som behöver investeras i förhållande till det som kommer ut (detta benämns ofta energy return of energy invested ERoEI). I början av oljeutvinningens historia gav oljan helt fantastiska resultat här, man kunde få ut 100 gånger så mycket energi som investerades, och detta kan delvis förklara varför industrisamhället kunde växa fram med en sådan kraft under första halvan av 1900-talet. Det fanns helt enkelt gott om billig energi. Nu när vi måste använda mer svårtillgänglig olja, ligger siffrorna på att man kan få ut ungefär 15 gånger så mycket energi som man sätter in. Det är idag osäkert på hur effektiva de alternativa energislagen kommer att kunna bli, ett stort frågetecken helt enkelt. Helt klart är att vi idag inte känner till något energislag som kan komma i närheten av den tillgång till billig energi som oljan gav oss under 1900-talet.

Sammanfattning

Peak oil-perspektivet handlar inte om att oljan kommer att ta slut, utan om att det finns en begränsad mängd olja på vår planet, vilket gör att så småningom avtar möjligheterna att hela tiden öka vår konsumtion av olja. När tiden går och vi pumpar upp olja ur jorden, så börjar jordens oljekällor ge ifrån sig mindre och mindre olja, och den nya olja vi börjar exploatera är dyrare än den vi hittills använt. Minskande tillgång på olja kommer att leda till högre priser, det finns ännu inga tecken på minskande efterfrågan.

Eftersom hela vårt industrisamhälle bygger på tillgång till billig energi, så kommer förändringar i priset och tillgången på olja få avgörande konsekvenser för hur samhället kommer att kunna utvecklas framöver.

Vi behöver verkligen ta det här problemet på allvar, och jag skriver detta när valrörelsen 2018 håller på och dra igång på allvar, och jag hör överhuvudtaget ingen politiker som ens nämner de utmaningar vi står inför de närmsta åren.

Save

Nästa lågkonjunktur – the perfect storm?

En grundtanke i den här bloggen är att vi just nu lever i en tid när samhället, vår civilisation, befinner sig i stress av ett aldrig tidigare skådat slag. Vi har liksom förbrukat våra marginaler och därför lever vi farligt och riskerar att hamna i en negativ utveckling av något slag.

Flera av de peak-oil-författare och kollapsologer som jag läst och lyssnat på, beskriver de kommande åren som en ”perfect storm”. Enkelt uttryckt kan man se det som att ett flertal trender sammanfaller och riskerar att tillsammans att leda till ett väldigt negativt utfall:

Finansvärlden. Under de senaste årtiondena har mängden skulder i världen ökat kraftigt. Det är både privatpersoner, företag och länder som satt sig mer och mer i skuld. I Sverige ser vi detta i att en stor del av dem som köpt villor och bostadsrätter de senaste åren rimligen aldrig kommer att kunna betala tillbaks sina skulder under sin livstid. Med ökande skuldsättning följer såklart ökande risker, och när hela världen är skuldsatt, ökar riskerna exponentionellt. Sedan finanskrisen 2007-8 har centralbankerna spelat en stor roll i detta, genom att köpa olika typer av skuldpapper, bland annat så kallade ”junk bonds” (skräpobligationer). Världen kan hantera om Sverige och några andra länder drabbas av en fastighetskris, men nu står vi inför en risk för en global ”tillgångsbubbla”, det vill säga att priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar är uppblåsta och kan falla samtidigt när marknaden och konjunkturen vänder. Vilket kan leda till att stora företag går omkull, såsom Lehman Brothers, eller att hela länder blir bestraffade av de finansiella marknaderna, såsom har skett när George Soros har spekulerat mot exempelvis Storbritannien och Sverige.

Energin. Jag kommer att skriva mer i detalj om detta senare, och här bara konstatera att det bara finns en begränsad mängd olja på vår planet, och sedan olja upptäcktes har vi använt en stor del av oljan, och särskilt de delar som är lätta och billiga att få upp ur jorden. Detta innebär att olja kommer att vara dyrare för all framtid. Det kommer enkelt uttryckt att vara dyrare att få fram oljan och därför kommer vi att få betala mer för den.

Planetens begränsningar. Vi befinner oss just nu i ett skede där vi på allvar börjar slå i taket för hur vi kan leva på den här planeten. När detta skrivs är det ca 410 ppm koldioxid i atmosfären. Helst skulle vi inte släppa ut något koldioxid alls som vi inte på något sätt fångar upp, den nuvarande nivån är extremt riskfylld, vi vet inte när golfströmmen påverkas, eller tundran i sibirien. Många viktiga fiskpopulationer är utfiskade. Och så vidare.

Politisk instabilitet. När tillväxten och optimismen i ekonomin minskar och förbyts i pessimism, så har vi människor en tendens att vilja hitta en syndabock. Det är invandrarnas fel, eller romernas eller judarnas. Eller EU:s, eller Mexikanarnas. Vi ser just nu att populistiska partier och strömningar ökar i hela västvärlden. Jag säger inte att alla dessa ”har fel”, tvärtom tror jag att de har många poänger. Men populismens framväxt gör för det första att vi vänder uppmärksamheten åt fel håll, vi diskuterar inte grundproblemen som mänskligheten står inför, och för det andra ökar den konfliktnivån inom och mellan länder, och demokratierna blir svagare. Igår till exempel fick vi veta på nyheterna att två månader efter det italienska valet när populistpartier fick en majoritet av rösterna, så veto:ar den italienska presidenten förslaget på finansminister, vilket gör att de står inför en svårlöslig parlamentarisk situation, vilket i sin tur riskerar att leda till nyval och politiskt kaos. En stor risk för oss här i Europa är att populistiska politiker kommer att ställa till med oreda inom EU i en tid när vi verkligen behöver samarbeta i vår del av världen.

Krigshot. Rent konkret står vi inför krigshot av de allvarligare slaget i och med president Trumps utspel mot Iran och Nordkorea. En konflikt med Nordkorea kommer förutom det humanitära lidandet att kunna föra med sig användande av kärnvapen, med förödande konsekvenser för planeten. Och blir det ett krig med Iran, vilket verkar mer och mer sannolikt, så påverkas den del av världen där en stor del av vår billiga olja kommer från.

Jag skriver det här våren 2018 när allt ser ut väldigt ”som vanligt” här i Sverige. Människor åker bil, går till sina jobb och äter på restaurang, och det finns inget som tyder på att det är någon slags kris på gång. Det tydligaste trenbrottet som man märker är att bostadsrättspriserna har sjunkit det senaste året. Jag säger inte att allt vårt välstånd kommer att förbytas i misär och olycka. Vad jag vill varna för att nästa lågkonjunktur, och det kommer garanterat att komma en, kommer att kunna bli svår. Och om vi har en finanskris, en lågkonjunktur plus höga oljepriser samtidigt, så kommer det bli väldigt svårt få till ett uppsving för konjunkturen. Vi i Sverige och västeuropa riskerar att hamna i ett liknande läge som varit de senaste åren i länder som Argentina, Grekland och Spanien, med konstant hög arbetslöshet och en ekonomi som aldrig kommer igång.

De ovannämnda riskerna kan kombineras på en mängd olika sätt. Till exempel: Oljepriserna stiger och då stiger även priserna på konstgödsel. Vilket gör det svårare att få fram mat till alla på planeten. Om detta sammanfaller med någon typ av extremt väder, såsom El Nino eller förändringar i golfströmmen eller andra havsströmmar, kan resultatet i värsta fall bli helt katastrofalt, så att stora mängder människor svälter ihjäl eller drivs på flykt.

Peak mat

I det här första inlägget (efter sammanfattningen i det förra) vill jag börja med det som kanske är allra allra mest oroande i bilden om man tittar på människan i världen i ett större perspektiv och tar med energitillgången i beräkningen: Att vi är på väg mot en situation där vi inte kommer att kunna få tillräckligt med mat för att överleva.

Innan vi hade tillgång till fossila bränslen, det vill säga fram till 1800-talet, begränsades mänsklighetens tillväxt av möjligheterna att odla på den odlingsbara jord som vi hade, och väder, missväxter och liknande såg till att befolkningsmängden var relativt konstant under en lång tid. Sedan när vårt moderna industrisamhälle växte fram, så började vi bruka jorden industriellt och snabbt kunde vi få fram mycket större mängder mat ur samma areal jord, och med mindre antal människotimmar. Vi tillverkade konstgödsel och bekämpningsmedel som ökade avkastningen. Vi började bruka med maskiner; traktorer, skördetröskor och så vidare. Och vi slog ihop mindre åkerlappar för att göra detta maskinella bruk ännu effektivare.

En siffra som ofta nämns i detta sammanhang är att för att få fram en kalori mat till slutkonsumenten, så används idag tio kalorier i produktionen och distributionen. (Denna siffra är från USA, men jag tror inte att den är lägre i Sverige, vi använder lika mycket jordbrukskemikalier och fraktar vår mat minst lika långa sträckor som amerikanerna).

Vi tar alltså energi i form av fossila bränslen (kol och olja) och använder energin till att tillverka gödningsmedel och bekämpningsmedel, och till att bruka jorden med maskiner. Och vi fraktar mat långa sträckor för att dra nytta av olika regioners fördelar att odla mat.

Problemet är att vi inte har hur mycket fossila bränslen som helst. Det är en tillgång som kommer att ta slut och innan den tar slut så kommer det att bli mer och mer brist på den. Vi står alltså inför ett läge där vi kommer att få allt svårare att få fram den mat vi behöver för att föda de 7,6 miljarder människorna på planeten.

Tyvärr är dessutom Sverige i ett utsatt läge. Vi har ingen egen, inhemsk produktion av olja, som vi skulle kunna utnyttja i ett krisläge (tänk storkrig i Mellanöstern) och vi importerar över 50 procent av vår mat från omvärlden. Importen är naturligtvis beroende av att ha nuvarande tillgång på fossila bränslen. Och den här siffran på cirka 50 procent av maten som kommer från Sverige, det är inte ens säkert att vi kan få fram så mycket mat i ett krisläge, eftersom produktionen idag är helt inställd på att ha dagens tillgång på olja, konstgödsel och andra insatsvaror från industrisamhället.

Hur det här med samhällskollapsen hänger ihop

I det här inlägget tänkte jag lite kortfattat försöka sammanfatta grundtankarna i den här bloggen. Senare kommer jag att komplettera med artiklar som förklarar mer i detalj de olika delarna i resonemanget, så den här artikeln är avsiktligt på en översiktlig nivå.

Vår oro

Jag tror allt fler människor i världen idag känner något slags oro för tillståndet i världen. Hela tiden får vi ny information om hur arter utrotas, hur haven fiskas ut och allt möjligt elände som händer med planeten. Och samtidigt pågår våra vardagsliv ungefär som vanligt, vi går till våra arbeten och för lönen köper vi saker och sparar och betalar av våra lån om vi har några.

Det är liksom någonting som inte stämmer i den här bilden. Vi bedriver en rovdrift på vår natur som aldrig förr, och det verkar inte som att allt det vi tar ut av naturen gör oss lyckligare. Användningen av psykofarmaka ökar hela tiden, fastän vi har mer resurser än någonsin att kunna må bra av. Och det finns inga starka, tydliga visioner för vägen framåt, varken för hur vi ska leva mer i harmoni med planeten, eller för hur vi ska bli lyckligare.

Istället så ser vi stora krig utkämpas som inte verkar ha någon lösning, och i politiken ökar de populistiska tendenserna i de flesta västländer.

Man kan sammanfatta detta som:

Hur kan det se så mörkt ut när vi har det så bra?

Här kommer mitt försök till förklaring; jag säger inte att jag har hela svaret, men för mig är nedanstående några pusselbitar som jag tror man behöver titta på för att förstå tillståndet i världen i dag:

Komplexitetskrisen

Den amerikanske antropologen Joseph Tainter har studerat civilisationer som kollapsat. Det är ju några stycken vid det här laget. Maya-civilisationen. Aztekerna. Påskön. Faraonernas Egypten. Romarriket. Och så vidare. Tainter kom fram till att det som verkar driva på att civilisationer kollapsar är vad han kallar den avtagande marginalnyttan av komplexitet. I början när en civilisation tar form så ökar komplexiteten i samhället och leder till förbättringar för människorna. Man stiftar lagar och ordnar med domstolar, man inför en enhetlig valuta som alla kan lita på. En stark armé byggs upp som försvarar mot fiender. För att bekosta armén behövs det drivas in skatter, vilket varit en viktig komponent i att bygga upp en civilisation. Centralmakten skapar ett system för att skicka ut fogdar och representanter som håller i ordning och ser till så att överskott i ekonomin kommer in i gör nytta för det gemensamma.

Men när dessa grundläggande funktioner byggts upp, så blir det svårare och svårare att göra nya förbättringar. Avtagande marginalnytta av komplexitet betyder att när vi investerar en miljon i att göra något slags förbättring, så ju mer samhället går framåt, desto svårare blir det att få ut så mycket nytta av den där miljonen. Tänk på de stora upptäckter och förbättringar som gjordes på 1800-talet och i början av 1900-talet. Telefonen. Allmän rösträtt. Ångmaskinen. Helt revolutionerande saker som kostade relativt lite. Idag är tusentals människor involverade i varje ny release av iPhone, och även om iPhonen är minituöst väldesignad, så tillför den inte särskild mycket ny funktionalitet, jämfört med den förra modellen. Jag tror ni förstår principen.

Peak oil

När jag gick i skolan så fick jag bilden av att det välstånd som vi lever i idag, byggdes upp under några århundraden då vi kastade av oss religionens ok och började tänka förnuftigt och vetenskapligt. Historien om Galileo som blev dömd av en domstol för att han sa att jorden snurrade kring solen är en sådan historia som nog alla barn hört. Denna story om det mänskliga förnuftets seger stämmer säkert till viss del, men det som utelämnas i den här historieskrivningen är att de stora förändringarna i samhället kom när vi lärde oss att använda fossila bränslen; kol och sedan olja. Kol och olja möjliggjorde en explosion av transporter, kommunikation, masstillverkning av industriprodukter, förbättringar i vardagsliv såsom kläder, diet, utbildning, uppvärmningen i hemmen och mycket mera. (jag kommer alltså att skriva mer i detalj om dessa saker senare, det här är bara en kort sammanfattning).

Ett exempel är att när ett land börjar lägga om jordbruket från att baseras på människokraft, oxe och plog, till att använda traktorer, konstgödsel och bekämpningsmedel, så frigörs massa människor från landsbygden, som dels kan jobba i fabriker och dels kan utbilda sig och kanske jobba som IT-konsulter, lärare eller något annat i det alltmer komplexa samhällsbygget.

Man kan se ett tydligt samband mellan tillväxten i samhället och användningen av fossila bränslen, även rent statistiskt. De historiska kurvorna för tillväxtutvecklingen följer helt enkelt oljekonsumtionskurvorna med en hög korrelation. Problemet med allt detta är att det finns begränsade mängder av kol och olja. När man pumpat upp en viss mängd olja ur en oljekälla så börjar flödet avta, och det går inte att få upp lika mycket som förut, och till slut sinar källan. Norge och Storbritannien har redan råkat ut för detta, de har så många oljekällor där flödet avtagit att hela landet nu producerar avtagande mängder med olja; man brukar säga att de peakat. Lite skrämmande kanske, men också två av de länder som har det eländigast i världen har också gått förbi sin olje-peak: Syrien och Venezuela.

Naturens gränser

Oljan är i själva verket bara en av alla de gränser som mänskligheten håller på att slå i, men eftersom oljan är så absolut central i det ekonomiska systemet är det där som läget är mest akut. Det finns gränser även för andra råvaror vi tar ut, såsom järn, koppar, uran och andra metaller. Och dessutom finns det gränser för hur mycket fisk vi kan ta ut ur haven, och där är situationen på väg att bli riktigt allvarlig. Och vi hittar på effektiva bekämpningsmedel för att få bort insekter från våra grödor, med konsekvensen att insektspopulationerna sjunker dramatiskt, vilket kan få en effekten att ekosystemet, där vi är en del, kan råka i problem. Och så vidare och så vidare. På många områden är vi på väg att slå i taket. Ett sätt att beskriva detta är i s.k. planetary boundaries som Johan Rockström och Stockholm Resilience Centre lanserat.

Varför är civilisationen i fara?

De senaste två hundra åren har vi alltså kunnat bygga upp ett ständigt ökande välstånd med hjälp av ökande komplexitet och ökad energianvändning i form av olja och fossila bränslen. Mer energi har hjälpt oss att bygga upp mer komplexa samhällen, vilket i sin tur har hjälpt oss att utvinna än mer energi ur jordskorpan. Tänk till exempel på hur komplicerat företag det är att bygga en oljerigg, som används i bland annat Nordsjön för att få fram olja från under havsbottnen.

Om vi nu alltså i vår tid får ut allt mindre nytta av alla uppfinningar och förbättringar, all komplexitet som vi skapar, och samtidigt vi får mindre olja att tillgå, så säger det sig själv att samhället inte kan gå framåt i samma hastighet som tidigare. Och det är också vad man kan se. En sådan siffra är produktivitetstillväxten. När människan gjort nya uppfinningar och förbättringar har det lett till att vi kunnat använda våra resurser bättre och skapa mer med samma insats av arbete och energi. Detta kallas produktivitetstillväxt. Statistik visar att de senaste åren har produktivitetstillväxten stagnerat i västerlandet. Detta har i sin tur gjort att tillväxten stagnerat. Som helhet har västerlandet inte haft särskilt mycket tillväxt överhuvudtaget de senaste tio åren. Bara förra veckan kom statistik som sa att Storbritannien just nu ligger på nolltillväxt.

Om man ska försöka illustrera detta, så är komplexitetstillväxt och energiutvinning som motorn i vårt samhällsmaskineri, och nu är motorn på väg att förlora sin kraft, den kanske rentav redan är pensionsmässig.

Och när samhällsutvecklingen gradvis bromsas in, så gör det att den optimism som präglade västerlandet under efterkrigstiden, nu byts ut mot pessimism och svartsyn. Och detta banar vägen för populism, såsom när Donald Trump kommer och lovar att göra Amerika ”great again”.

Observera alltså att jag ska försöka gå igenom delarna i detta resonemang lite mer i detalj senare i särskilda artiklar.

Konsekvenser av samhällskollapsen

Detta får som jag ser det flera viktiga konsekvenser: Att samhället är på väg in i ett skede där vi inte längre växer till ekonomiskt, utan något annat som vi knappt har ord för kommer att ske. Ekonomerna pratar hela tiden om tillväxt, men jag har aldrig hört någon ekonom prata om ”krympning”; så väsensskilt är detta från hur vi är vana att tänka. Exakt hur det här kommer att se ut är svårt att säga, Joseph Tainter som nämndes i början berättar om civilisationer som fallit samman under en kort tid av några år, medan romarrikets nedgång pågick under flera århundraden. Det kan alltså ta sig väldigt olika uttryck.

Den stora frågan är om den nedgång som oundvikligen kommer att följa med den minskade tillgången på olja och energi, om denna kommer att leda till en smärtsam, förstörande kollaps, eller om vi kommer att kunna göra en mjukare inbromsning som inte påverkar människors livskvalitet negativt. Meningen med att jag skriver den här bloggen är att dra ett strå till stacken för att det inte ska behöva bli någon smärtsam, svår kollaps, utan snarare en positiv nyorientering.

För det är detta som är möjligheten i det här, att samhällskrisen (om vi kallar det så) kommer att tvinga oss att omvärdera vad som är viktigt i livet. Aldrig förut har människor varit så inriktade på att köpa, ha och konsumera saker och tjänster. På Internet, i tidningar och på tågstationer och överallt vi går är det fullt med förslag på hur vi ska spendera våra pengar, för att göra oss tryggare, gladare, lyckligare eller vad det nu är. Nu är den här tiden med ständigt ökande konsumtion på väg att ta slut, och jag är övertygad om att det finns möjligheter att med ändrade värderingar uppnå en bättre livskvalitet, samtidigt som livsomständigheterna starkt förändras.

Boktips: David Jonstad har skrivit en bok som mer ingående beskriver den här utvecklingen: Kollaps (Adlibris, Bokus)