Håller centralbankerna på att trigga en systemkollaps?

Det finns ett begrepp som är väldigt viktigt för att förstå utvecklingen i ekonomin efter den senaste finanskrisen 2007-8, men som man nästan aldrig hör någonting om i svenska media. På engelska kallas det quantitative easing, eller på svenska kvantitativ lättnad.

Innebörden av detta, låt oss kalla det QE, är att centralbankerna trycker pengar och för dem köper obligationer och andra värdepapper på marknaden. Detta är ett nytt grepp som tillkom för att försöka stimulera ekonomin efter finanskrisen, men som sedan fortsatt. Det leder till en situation med konstgjort låga räntor och stigande priser på aktier och fastigheter (konstgjort eftersom ökningen beror låga räntor och tillskott av nytryckta pengar). Meningen var att det skulle stimulera tillväxten tillfälligt, men sedan så kom man tydligen aldrig upp i en så bra tillväxt att man kunde sluta, och programmet fortsatte över tid, (eftersom bloggen är tänkt att försöka förklara de här sakerna för människor med varierande grad av förkunskaper, har jag skrivit lite extra om centralbanksekonomi längst ner i artikeln för den som tycker att det här känns svårgripbart)

Den amerikanska centralbanken (Fed) har på tio år mer än fyrdubblat sina tillgångar:

US Federal Reserve balance sheet total

(från Wikipedia)

Det normala vore att Fed ökade sina tillgångar och tryckte upp pengar i ungefär samma takt som tillväxten i ekonomin, det vill säga någon procent per år. När ekonomin växer så behövs också mer pengar, och en av centralbankens uppgifter är att trycka upp så mycket som behövs. Så ökningen som syns i diagrammet ovan är helt klart av det extrema slaget.

Det kan tilläggas att under denna tid har den amerikanska börsen stigit till historiskt sett ovanligt höga värderingar i ett läge där tillväxten är ganska svag. Så vad jag kan se så verkar det finnas fog för kritikernas påståenden att QE bidrar till att blåsa upp aktiepriserna. Dessa kritiker säger att centralbankerna gör sina obligationsköp (som alltså kallas QE) av olika finansiella institutioner, affärsbanker, investmentbanker och liknande. Och dessa banker får då möjlighet att investera mer pengar än de annars hade gjort, och då är ett utlopp för bankernas extra köpkraft att de kan köpa aktier, och så verkar också ha skett.

Om detta stämmer sitter centralbankerna nu i en mycket svår situation, de har gång på gång gått ut med föresatsen att avveckla QE, det vill säga sälja bort de okonventionella tillgångarna (obligationer etc), men den dagen de gör det så är risken stor att priserna på aktier och obligationer faller starkt, på ett sätt som leder fram till en ny finanskris. Det är bara det att denna gång är centralbankerna själva också exponerade i och med sina höga innehav av dessa värdepapper. Om priserna faller dramatiskt så finns en risk att en eller flera centralbanker i världen blir obeståndsmässiga, det vill säga att skulderna överstiger tillgångarna, ett läge där normala företag skulle behövt gå i konkurs. Det är kanske ingen slump att de s.k. ”mortgage-backed securities” i diagrammet ovan är markerade i rött, för detta är en väldigt riskfylld sorts värdepapper. Mortgage-based securities är värdepapper som innehåller en massa bostadslån. Man ”förpackar” en större mängd bostadslån och säljer skulden vidare på de finansiella marknaderna. Så länge bostadspriserna stiger och låntagarna betalar av är detta en helt okay investering, men problemet är om priserna faller och det blir problem för låntagarna att betala på lånen, så kan dessa värdepapper bli värdelösa.

Nu ska det nog mycket till innan en centralbank går i konkurs. Men det finns en stor risk att en en eller flera konkursmässiga centralbanker leder till enorma problem inom finanssektorn och faktiskt för hela världens handel.

Ett tänkbart scenario

Bara för att göra det mer konkret skulle man kunna måla upp följande scenario. Just nu, sommaren 2018 är det bra konjunktur i världsekonomin. Men det kommer såklart att komma en lågkonjuktur efter detta, och tecknen finns redan på en avmattning. Eftersom både stater, företag och privatpersoner är historiskt sett väldigt högt skuldsatta, finns en massa sårbarhet och risker i världsekonomin. Många utvecklingsländer och även Italien har redan idag stora svårigheter med att betala sina skulder. Ett stort antal länder har haft kraftigt stigande fastighetspriser och står därmed inför risken av fallande priser när konjunkturen vänder. Exempel är Sverige, Norge, Canada, Nya Zeeland. Även Kina är numera högt belånat och har risk för en fastighetskrasch. Om bara en del av dessa länder får problem, så finns risken att det sprider sig till USA. Även USA har fastighetspriser som ligger långt över vad som borde ses som normalt enligt traditionella värderingsmetoder. Låt oss alltså säga att fastighetspriserna börjar falla i USA, samtidigt som konjunkturen försämras, arbetslösheten ökar, vilket gör att en del av dem som tagit lån för att köpa fastigheter kommer att få problem med att betala på sina lån.

Låt oss säga att det sedan kommer rapporter att Federal Reserve har gjort stora förluster på sina mortgage-backed securities. Tänk om sedan någon aktör, kanske Kina, kanske Ryssland, kanske Georg Soros Quantum-fond, kanske någon annan, börjar sälja dollar i stora mängder, och säger sig sakna förtroende för valutan. Om sedan andra aktörer följer efter och säljer dollar, skulle detta lätt kunna utlösa ett läge där både företag, stater och privatpersoner världen över paniksäljer dollar och amerikanska aktier och värdeppaper. Det skulle kunna sluta i en fullständig krasch, en bankrutt för hela amerikanska ekonomin. Ju fler som säljer dollar och amerikanska tillgångar, ju sämre kommer den amerikanska ekonomin se ut, på kort och lång sikt, och ju mer förluster kommer att synas i Federal reserves finanser, vilket kommer göra det svårare att återfå förtroendet för dollarn. Samma process skulle kunna hända för euron. Här i Europa har vi dessutom ett komplext och svårjobbat politiskt projekt bakom valutan, där den här sortens utveckling kommer att sätta samarbetet på prov ordentligt (samarbetet är faktiskt redan på väg att krascha i och med att kraven i stabilitetspakten inte följs av ett flertal av medlemmarna i valutaunionen).

Här kan det vara intressant att tänka på att dollarn används som extravaluta i hela världen. Inte minst i Latinamerika där det finns en tradition av politisk och ekonomisk instabilitet, har dollarn en roll av att stå för ett stabilt säkert värde. Människor växlar alltså sina besparingar till dollares och spar i madrassen eller på konton någonstans i världen. Vad kommer att hända när det kommer rykten om att dollarn inte längre är så säker som man trott? Jag har svårt att tro att inte dessa människor, som är vana att hantera plötsliga, oförutsedda förändringar, kommer att springa snabbaste vägen till växlingskontoret och växla sina dollar till vadhelst de kan få tag på, guld, schweizerfranc, bitcoin, och så vidare.

Om det skulle uppstå en sådan situation där världen tappar förtroendet för dollarn som valuta, så är det svårt att tänka sig att detta inte skulle påverka världsekonomin. En stor del av de leveranser av varor som sker världen över hela tiden, bygger ju på kontrakt som är uppgjorda i någon stor valuta, oftast dollar. Så problem med dollarn skulle kunna leda till att världshandeln går ner eller helt stannar. Oljetankers, containerfartyg och långtradare skulle kunna sluta fara över världen. Om ett sådant läge skulle vara säg en månad, skulle det bli svårt att liksom bara starta om världsekonomin. Människor skulle ha tappat förtroende för att pengar har ett beständigt värde och för att det ekonomiska systemet kan ge dem mat och uppehälle. Och ett stort antal företag skulle ha gått i konkurs. Vi är så sammanbundna med varandra i ekonomin att sådana här systemrisker kan ha en helt förödande inverkan om det värsta inträffar.

Vad har QE med samhällskollapsen att göra?

Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva hur vi lever i ett samhälle där tillväxten, själva motorn i den kapitalistiska ekonomin, håller på och saktar in. När en civilisation håller på och stagnerar är det inte ovanligt att man väljer att devalvera valutan. I romarriket minskade successivt mängden silver i mynten, särskilt på tvåhundratalet e.kr. Devalvering är liksom ett sätt för staten att krama ur sista droppen av rikedom, när det inte finns några andra sätt kvar.

Effekten av QE liknar den vid devalvering, pengarna blir mindre värda, dels genom att det trycks upp så mycket nya pengar, och dels genom att centralbankens tillgångar blir mer riskfyllda. Risken ökar att dollarn i ett läge helt eller delvis tappar sitt värde, för att Fed gjort stora förluster.

Egentligen var redan finanskrisen 2007-8 ett tecken på att industriländernas ekonomi inte var riktigt frisk. Men genom QE kunde centralbankerna blåsa upp olika bubblor i ekonomin. Räntorna blev låga, efterfrågan på aktier och fastigheter ökade vilket spädde på övervärderingen av dessa tillgångar. Allt detta gav ett sken av att allt var som vanligt, och nu har ekonomin fortsatt att se ganska normal ut i tio år sedan dess. Det är lite som någon som fryser och har slut på ved och får för sig att börja elda upp husets väggar. Funkar på kort sikt, men gör en dålig situation tio gånger värre.

Vad som egentligen hade behövts efter finanskrisen var att ekonomierna gick igenom ett rejält stålbad där företag gick i konkurs, och privatpersoner började spara mer och betala av sina lån, och att alla tillgängliga extra resurser investerades i att utveckla alternativa energikällor. I stället har vi sett en fortsatt konsumtionsyra i tio år, som drivits på av ökande fastighetspriser och lånade pengar.

Man skulle kunna säga att vår alltmer komplexa ekonomi- och finansvärld har försett oss med otaliga möjligheter att leva över våra tillgångar genom att låna upp pengar på olika sätt. QE är den senaste twisten på detta, man liksom gömmer undan massa kreditrisk i centralbankernas balansräkning. Det riskerar att bli den sista finansiella uppfinningen för vår civilisation.

Jag vill betona att jag såklart hoppas att vi ska kunna lösa det här och fortsätta med våra liv och våra demokratier som vi gjort ett tag nu. Tyvärr är det just nu lättare att se framför sig en systemkollaps än att se hur situationen ska kunna lösa sig till allas bästa. Jag vill också betona att det scenario jag angav ovan bara är ett försök till illustrativt exempel; när hela världsekonomin är uppblåst med risker överallt inom alla sektorer och länder, så kan en nedgång börja i princip var som helst, för att sen få en dominoeffekt och i förlängningen utlösa en kollaps av hela systemet.

– Läs mer om problemen med QE i Nomi Prins bok Collusion (Adlibris, Bokus). Hon finns också i ett antal videor på Youtube. Det kan kanske nämnas hon tidigare arbetat på höga positioner i finansvärlden, bland annat på investmentbanken Goldman Sachs.

– Kan också rekommendera ett avsnitt i Peak Prosperitys Crash course (om samhällskollapsen) där Quantitative easing gås igenom mer i detalj.

– Tanken att kreditgivning kan stimulera ekonomin ingår inte i den traditionella ekonomiska teorin, trots att det är ganska självklart för en lekman. Detta kan vara en orsak till att politiken är ganska naiv och passiv med att reglera och sätta tak för kreditgivning. Jag rekommenderar därför professor Steve Keen som blivit en förgrundsfigur för alternativ nationalekonomi, där exempelvis sådana här tankar får plats; om krediter och pengars inverkan på ekonomin.

Minikurs i centralbanksekonomi för nybörjare:

I början av centralbankernas historia fanns möjligheten att lösa in sedlarna till guld. Man ägde alltså något av beständigt värde; guld, när man ägde pengar. Centralbankernas balansräkning såg ut så att de deras tillgångar bestod av guld och i vissa fall andra ädla metaller såsom silver. Och på skulderna bestod av utestående sedlar. När vi vanliga människor äger sedlar/pengar ser vi det som tillgångar, men för centralbankerna, utgivarna av pengar, betraktas det som en skuld. Så är det fortfarande. Trots att numera äger centralbankerna endast en liten del guld, resten av deras tillgångar är olika statspapper, dvs sånt som stater ger ut för att låna pengar. Och numera, efter QE, också andra typer av obligationer. När centralbankerna köper obligationer på marknaden, så betalar de med pengar, vilket gör att penningmängden ökar i ekonomin.

En viktig uppgift för en centralbank är att förse landet med ”lagom” med pengar för att ekonomin ska fungera optimalt. Om centralbanken ger ut för mycket pengar så blir det ”överskott” och inflation, prisökningar. Ger centralbanken ut för lite pengar i förhållande till ekonomins tillväxt så leder det normalt sett till deflation, minskning av prisnivån.

Nu verkar det som att centralbankerna hittills genom att köpa värdepapper på marknaden lyckats undvika en prisinflation, men man kan vara orolig att det har gjort att priser på obligationer och aktier har hållits konstgjort höga.

Det kan vara viktigt att förtydliga att när centralbankerna köper obligationer, så stiger priserna på dessa, och när priset på en obligation stiger så innebär detta att räntan sjunker. Detta eftersom räntan är baserad på förhållandet mellan obligationens pris idag och vad den utdelar i framtiden. Detta är optionernas matematik.

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Forskaren Joe Brewer ger upp

Jag hade förmånen för några år sen att lyssna på forskaren Joe Brewer på en konferens. I nästan två decennier har han jobbat på att försöka identifiera vad för slags samhällslösningar som skulle kunna gagna ett långsiktigt förhållande till planetens miljö. Han använder begreppet cultural evolution. Med det menar han att även kulturer utvecklas, och människan kan välja vilken sorts kultur och samhälle som gagnar oss mest i det långa perspektivet.

Det var oerhört uppriskande att höra honom, för han brann verkligen av en energi att göra något åt de problem som så många människor grubblar och finner så svåra att lösa. Hur ska vi både kunna leva lyckliga tillsammans och vårda vår planet? Går det att använda vetenskapliga, kloka metoder för att skapa ett hållbart samhälle?

Förra veckan sände han ut en tweet som sade att han helt enkelt ger upp.

Han publicerade också en essä där han förklarade hur han tänker. Kan starkt rekommendera den. På hans twitter finns också svar där andra ger sina tankar om essän, Brewer formulerade det som en utmaning till sina kollegor bland forskare och aktivister för att höra om andra hittade brister i hans resonemang.

Han har kommit fram till att det finns mekanismer både i den fysiska miljön och i samhället som helt enkelt omöjliggör en positiv utveckling, och att det därför helt enkelt är för sent för att undvika en stor systemkollaps.

Det känns otroligt ledsamt att höra en så varm och klok person som verkligen utforskat både problem och möjligheter ge upp om vår planet. Som tur är har han också gjort den här filmen, som har ett lite mer optimistiskt budskap (vilket i och för sig var innan han kom till den här dystra slutsatsen):

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Vad innebär peak oil?

Vill du förstå vad peak-oil-perspektivet innebär på ett enkelt sätt, skulle jag föreslå att vi fokuserar på en siffra, som gör det ganska tydligt. 11 % – så mycket olja upptäckte vi 2017, räknat i procent av det vi hämtade upp ur jorden och använder. 11 %. Man tar alltså siffran för nyupptäckta oljetillgångar och dividerar med konsumtionen. Det vill säga, man hade önskat att siffran skulle vara minst 100 %, då hade vi varit på den säkra sidan, då hade vi haft lika stora reserver i jorden i slutet av året som i början. Men den här siffran 11 % säger att vi använder ungefär 9 gånger så mycket olja som vi upptäcker.

På 1950-talet började forskare försöka räkna ut hur tillgången på olja skulle utveckla sig i framtiden, och den mest kända kanske är geologen M. King Hubbert, som förutsåg att världens olja skulle se ut ungefär som en klockform:

Hubbert peak oil plot.svg
By Hankwang at English Wikipedia, CC BY 2.5, Link

Den här kurvan säger alltså att någonstans i början av 2000-talet börjar tillgången på olja sjunka, vi kan helt enkelt inte få upp så mycket olja ur jorden som vi behöver.

I början av oljeutvinningens historia ägnade man sig åt de fyndigheter som var enklast att hitta och exploatera. I början sprutade det till och med upp olja ur många av de fyndigheter man hittade i USA. Siffran 11 % beror på att det helt enkelt inte finns några stora oljefält kvar att upptäcka. Man hittar en del nya oljetillgångar, men de är relativt små. Vi har de bästa metoder för att hitta olja, och ett stort antal geologer som arbetar med detta, och ändå så blir utfallet så dåligt.

Man brukar på engelska prata om ”low-hanging fruit”, det vill säga att man började med de oljefyndigheter som var enkla och billiga att exploatera, och sedan har vi fortsatt röra oss till allt mer svårtillgänglig olja. Ett dramatiskt exempel är oljeolyckan i mexikanska golfen 2010, då man höll på och borrade på 1500 meters djup under havsytan. Det säger sig själv att sådan oljeutvinning är både dyr och full av risker.

Kommer oljan att ta slut?

Nej, ingen tror att oljan kommer att ta slut. Detta är ett vanligt nonsens-argument mot peak oil, att man pekar på att det finns ju fortfarande olja och bensin i mängder. Peak-oil-perspektivet handlar om att när vi får upp mindre olja ur jorden, så kommer priserna att gradvis stiga, beroende på att olja är en så enormt viktig energikälla för ekonomin som är svår att ersätta på kort sikt.

De nya oljefyndigheterna

När man mer och mer förbrukar de oljekällor som är enkla och billiga att använda, så rör sig industrin mot att exploatera allt dyrare olja. Detta innebär

  • Att oljan är svårare att få tag på rent geografiskt, den ligger längre bort från de platser där den raffineras och konsumeras. Exempelvis i arktiska områden eller ute i havet.
  • De oljekällor som upptäcks idag är väsentligt mycket mindre än de som tidigare upptäcktes, vilket gör att investeringen att bygga infrastruktur, pumpar och så vidare, blir dyrare jämfört med avkastningen.
  • Den är svårare att få upp. Exempelvis som nyss nämndes att man nu tar upp olja som ligger en och en halv kilometer under havsytan i Mexikanska golfen. Det säger sig självt att denna oljeutvinning kräver enorma investeringar.
  • Man rör sig också i riktning mot olja som är alltmer svår att föräldla. Ett tydligt exempel på detta är den s.k. oljesanden. Där ligger oljan blandad i ett lager av sand, och man måste alltså använda metoder för att först tvätta ur oljan ur sanden, och sedan får man fram en olja som kallas bitumen, som dessutom inte tillhör till de mest värdefulla oljesorterna, för den måste processas vidare i flera steg för att kunna komma till nytta i ekonomin.

Dessa faktorer tillsammans gör att när vi rör oss från mer lättillgänglig olja, såsom de gigantiska fälten på Arabiska halvön, till alltmer svårtillgänglig olja, så kommer priset på oljan att gradvis stiga.

Alternativa energislag, då?

Det kommer mycket nyheter i media om alternativa eller förnyelsbara energikällor. Jag tycker man hör mycket mer om detta än om riskerna att mänskligheten får brist på energi.

Ett exempel är att det rapporteras att Tyskland, som ligger långt framme med att bygga ut vind- och solenergi, flera gånger har kunnat klara sig med enbart så kallad förnyelsebar energi i sitt elnät. Det är såklart väldigt goda nyheter, och detta ger hopp om att vi kommer att kunna ha en hel del bekvämligheter i våra liv framöver trots att oljan inte kommer att vara med oss för evigt.

Tyvärr finns det också problem med att lyfta fram alternativa energislag som lösningen på oljeproblematiken:

  • När man lyfter fram exempelvis den ”förnyelsbara elen” i Tyskland, tenderar man att glömma att elen, om än viktig, bara står för en del av mänsklighetens förbrukning av energi. En viktigt del i att vi kan leva i sådant materiellt överflöd i vårt del av världen är att vi har tillgång till produkter från hela världen. I vår tid skeppas produkter över planeten på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och när det gäller transporter, både med båt, bil, flyg och långtradare, är oljan oslagbar. Den har ett högt energiinnehåll per volymenhet och den är enkel att ta med, bara att fylla i en tank och köra iväg. Dessutom används energi från olja i många industriprocesser.
  • Oljan har också fördelen att den kan lagras och sen förbrännas precis när man behöver den. El och sol finns det mer av vissa tider, vilket inte alltid sammanfaller med behovet av energi. Detta leder till ett stort behov av batterier, och skulle vi ge oss på att ersätta hela vår oljeförbrukning med el från sol och vind, skulle det behöva byggas helt orimligt stora batterier (podden Greening the Apocalypse diskuterar här Elon Musks projekt att bygga världens största lithiumbatteri i Australien).
  • Även om det görs fantastiska framsteg när det gäller utbyggnaden av vind- och solel så är de fortfarande jämförelsevis ganska små, om man jämför med de mängder olja som världen konsumerar, och det finns idag få tecken på att vårt behov av energi och olja skulle vara på väg att minska.
  • Dessutom kan man fundera över att det används en hel del olja och fossila bränslen för att få fram sol- och vindkraftverk. Samma sak med biodiesel.
  • I slutändan handlar detta mycket om hur sol- och vindenergin kommer att utveckla sig i termer av effektivitet. Man vill titta på hur mycket energi som behöver investeras i förhållande till det som kommer ut (detta benämns ofta energy return of energy invested ERoEI). I början av oljeutvinningens historia gav oljan helt fantastiska resultat här, man kunde få ut 100 gånger så mycket energi som investerades, och detta kan delvis förklara varför industrisamhället kunde växa fram med en sådan kraft under första halvan av 1900-talet. Det fanns helt enkelt gott om billig energi. Nu när vi måste använda mer svårtillgänglig olja, ligger siffrorna på att man kan få ut ungefär 15 gånger så mycket energi som man sätter in. Det är idag osäkert på hur effektiva de alternativa energislagen kommer att kunna bli, ett stort frågetecken helt enkelt. Helt klart är att vi idag inte känner till något energislag som kan komma i närheten av den tillgång till billig energi som oljan gav oss under 1900-talet.

Sammanfattning

Peak oil-perspektivet handlar inte om att oljan kommer att ta slut, utan om att det finns en begränsad mängd olja på vår planet, vilket gör att så småningom avtar möjligheterna att hela tiden öka vår konsumtion av olja. När tiden går och vi pumpar upp olja ur jorden, så börjar jordens oljekällor ge ifrån sig mindre och mindre olja, och den nya olja vi börjar exploatera är dyrare än den vi hittills använt. Minskande tillgång på olja kommer att leda till högre priser, det finns ännu inga tecken på minskande efterfrågan.

Eftersom hela vårt industrisamhälle bygger på tillgång till billig energi, så kommer förändringar i priset och tillgången på olja få avgörande konsekvenser för hur samhället kommer att kunna utvecklas framöver.

Vi behöver verkligen ta det här problemet på allvar, och jag skriver detta när valrörelsen 2018 håller på och dra igång på allvar, och jag hör överhuvudtaget ingen politiker som ens nämner de utmaningar vi står inför de närmsta åren.

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Nästa lågkonjunktur – the perfect storm?

En grundtanke i den här bloggen är att vi just nu lever i en tid när samhället, vår civilisation, befinner sig i stress av ett aldrig tidigare skådat slag. Vi har liksom förbrukat våra marginaler och därför lever vi farligt och riskerar att hamna i en negativ utveckling av något slag.

Flera av de peak-oil-författare och kollapsologer som jag läst och lyssnat på, beskriver de kommande åren som en ”perfect storm”. Enkelt uttryckt kan man se det som att ett flertal trender sammanfaller och riskerar att tillsammans att leda till ett väldigt negativt utfall:

Finansvärlden. Under de senaste årtiondena har mängden skulder i världen ökat kraftigt. Det är både privatpersoner, företag och länder som satt sig mer och mer i skuld. I Sverige ser vi detta i att en stor del av dem som köpt villor och bostadsrätter de senaste åren rimligen aldrig kommer att kunna betala tillbaks sina skulder under sin livstid. Med ökande skuldsättning följer såklart ökande risker, och när hela världen är skuldsatt, ökar riskerna exponentionellt. Sedan finanskrisen 2007-8 har centralbankerna spelat en stor roll i detta, genom att köpa olika typer av skuldpapper, bland annat så kallade ”junk bonds” (skräpobligationer). Världen kan hantera om Sverige och några andra länder drabbas av en fastighetskris, men nu står vi inför en risk för en global ”tillgångsbubbla”, det vill säga att priser på aktier, fastigheter och andra tillgångar är uppblåsta och kan falla samtidigt när marknaden och konjunkturen vänder. Vilket kan leda till att stora företag går omkull, såsom Lehman Brothers, eller att hela länder blir bestraffade av de finansiella marknaderna, såsom har skett när George Soros har spekulerat mot exempelvis Storbritannien och Sverige.

Energin. Jag kommer att skriva mer i detalj om detta senare, och här bara konstatera att det bara finns en begränsad mängd olja på vår planet, och sedan olja upptäcktes har vi använt en stor del av oljan, och särskilt de delar som är lätta och billiga att få upp ur jorden. Detta innebär att olja kommer att vara dyrare för all framtid. Det kommer enkelt uttryckt att vara dyrare att få fram oljan och därför kommer vi att få betala mer för den.

Planetens begränsningar. Vi befinner oss just nu i ett skede där vi på allvar börjar slå i taket för hur vi kan leva på den här planeten. När detta skrivs är det ca 410 ppm koldioxid i atmosfären. Helst skulle vi inte släppa ut något koldioxid alls som vi inte på något sätt fångar upp, den nuvarande nivån är extremt riskfylld, vi vet inte när golfströmmen påverkas, eller tundran i sibirien. Många viktiga fiskpopulationer är utfiskade. Och så vidare.

Politisk instabilitet. När tillväxten och optimismen i ekonomin minskar och förbyts i pessimism, så har vi människor en tendens att vilja hitta en syndabock. Det är invandrarnas fel, eller romernas eller judarnas. Eller EU:s, eller Mexikanarnas. Vi ser just nu att populistiska partier och strömningar ökar i hela västvärlden. Jag säger inte att alla dessa ”har fel”, tvärtom tror jag att de har många poänger. Men populismens framväxt gör för det första att vi vänder uppmärksamheten åt fel håll, vi diskuterar inte grundproblemen som mänskligheten står inför, och för det andra ökar den konfliktnivån inom och mellan länder, och demokratierna blir svagare. Igår till exempel fick vi veta på nyheterna att två månader efter det italienska valet när populistpartier fick en majoritet av rösterna, så veto:ar den italienska presidenten förslaget på finansminister, vilket gör att de står inför en svårlöslig parlamentarisk situation, vilket i sin tur riskerar att leda till nyval och politiskt kaos. En stor risk för oss här i Europa är att populistiska politiker kommer att ställa till med oreda inom EU i en tid när vi verkligen behöver samarbeta i vår del av världen.

Krigshot. Rent konkret står vi inför krigshot av de allvarligare slaget i och med president Trumps utspel mot Iran och Nordkorea. En konflikt med Nordkorea kommer förutom det humanitära lidandet att kunna föra med sig användande av kärnvapen, med förödande konsekvenser för planeten. Och blir det ett krig med Iran, vilket verkar mer och mer sannolikt, så påverkas den del av världen där en stor del av vår billiga olja kommer från.

Jag skriver det här våren 2018 när allt ser ut väldigt ”som vanligt” här i Sverige. Människor åker bil, går till sina jobb och äter på restaurang, och det finns inget som tyder på att det är någon slags kris på gång. Det tydligaste trenbrottet som man märker är att bostadsrättspriserna har sjunkit det senaste året. Jag säger inte att allt vårt välstånd kommer att förbytas i misär och olycka. Vad jag vill varna för att nästa lågkonjunktur, och det kommer garanterat att komma en, kommer att kunna bli svår. Och om vi har en finanskris, en lågkonjunktur plus höga oljepriser samtidigt, så kommer det bli väldigt svårt få till ett uppsving för konjunkturen. Vi i Sverige och västeuropa riskerar att hamna i ett liknande läge som varit de senaste åren i länder som Argentina, Grekland och Spanien, med konstant hög arbetslöshet och en ekonomi som aldrig kommer igång.

De ovannämnda riskerna kan kombineras på en mängd olika sätt. Till exempel: Oljepriserna stiger och då stiger även priserna på konstgödsel. Vilket gör det svårare att få fram mat till alla på planeten. Om detta sammanfaller med någon typ av extremt väder, såsom El Nino eller förändringar i golfströmmen eller andra havsströmmar, kan resultatet i värsta fall bli helt katastrofalt, så att stora mängder människor svälter ihjäl eller drivs på flykt.

Peak mat

I det här första inlägget (efter sammanfattningen i det förra) vill jag börja med det som kanske är allra allra mest oroande i bilden om man tittar på människan i världen i ett större perspektiv och tar med energitillgången i beräkningen: Att vi är på väg mot en situation där vi inte kommer att kunna få tillräckligt med mat för att överleva.

Innan vi hade tillgång till fossila bränslen, det vill säga fram till 1800-talet, begränsades mänsklighetens tillväxt av möjligheterna att odla på den odlingsbara jord som vi hade, och väder, missväxter och liknande såg till att befolkningsmängden var relativt konstant under en lång tid. Sedan när vårt moderna industrisamhälle växte fram, så började vi bruka jorden industriellt och snabbt kunde vi få fram mycket större mängder mat ur samma areal jord, och med mindre antal människotimmar. Vi tillverkade konstgödsel och bekämpningsmedel som ökade avkastningen. Vi började bruka med maskiner; traktorer, skördetröskor och så vidare. Och vi slog ihop mindre åkerlappar för att göra detta maskinella bruk ännu effektivare.

En siffra som ofta nämns i detta sammanhang är att för att få fram en kalori mat till slutkonsumenten, så används idag tio kalorier i produktionen och distributionen. (Denna siffra är från USA, men jag tror inte att den är lägre i Sverige, vi använder lika mycket jordbrukskemikalier och fraktar vår mat minst lika långa sträckor som amerikanerna).

Vi tar alltså energi i form av fossila bränslen (kol och olja) och använder energin till att tillverka gödningsmedel och bekämpningsmedel, och till att bruka jorden med maskiner. Och vi fraktar mat långa sträckor för att dra nytta av olika regioners fördelar att odla mat.

Problemet är att vi inte har hur mycket fossila bränslen som helst. Det är en tillgång som kommer att ta slut och innan den tar slut så kommer det att bli mer och mer brist på den. Vi står alltså inför ett läge där vi kommer att få allt svårare att få fram den mat vi behöver för att föda de 7,6 miljarder människorna på planeten.

Tyvärr är dessutom Sverige i ett utsatt läge. Vi har ingen egen, inhemsk produktion av olja, som vi skulle kunna utnyttja i ett krisläge (tänk storkrig i Mellanöstern) och vi importerar över 50 procent av vår mat från omvärlden. Importen är naturligtvis beroende av att ha nuvarande tillgång på fossila bränslen. Och den här siffran på cirka 50 procent av maten som kommer från Sverige, det är inte ens säkert att vi kan få fram så mycket mat i ett krisläge, eftersom produktionen idag är helt inställd på att ha dagens tillgång på olja, konstgödsel och andra insatsvaror från industrisamhället.