Vad finns det för vetenskapligt stöd för att vi står inför en kollaps?

Jag hittade nyligen en video om rapporten ”Limits to Growth” som kom 1972. Det var i början av datorernas historia, och ett antal vetenskapsmän bestämde sig för att försöka räkna ut hur vårt samhälle skulle kunna utveckla sig på sikt. De samlade in olika fakta om råvarutillgångar, befolkningsökning, jordbruket och så vidare och matade in i en stor datormodell. Resultatet blev en förutsägelse att allt tyder på att vår civilisation står inför någon typ av kollaps under första halvan av 2000-talet. Kombinationen av befolkningsökning och hur vi uttömmer vår planets resurser skapar en ekvation som inte går ihop helt enkelt.

Jag kan starkt rekommendera videon. Och jag vill poängtera att under de år som jag försökt sätta mig in i teorierna kring samhällskollapsen, så har jag inte stött på någon egentlig substantiell kritik av den här rapporten, utan tvärtom betraktas den som det bästa vi kan åstadkomma med vetenskaplig modellering av samhällsutvecklingen. Och man har också försökt uppdatera modellen med nya fakta som tillkommit sedan 70-talet, och resultaten blir tyvärr inte mycket bättre.

Här är ett diagram som sammanfattar resultaten, från boken Comment tout peut s’effondrer. Se också Ugo Bardis artikel här.

 

Fotnot: Jag menar inte att med rubriken säga att dessa studier är de enda som ger vetenskapligt stöd för en förestående kollaps, tvärtom så finns det stöd från många områden och angreppssätt, vilket jag hoppas visa här på bloggen, exempelvis i mitt nästa inlägg med en översikt av kollapsforskare.

Fler tankar om quantitative easing

Något jag inte tog upp i mitt förra inlägg om quantitative easing (QE) var att detta projekt kritiserats skarpt för att innebära en stor förmögenhetsomfördelning till de allra rikaste i samhället. När Fed (USA:s motsvarighet till Riksbanken) köper obligationer och liknande värdepapper, så gör de detta på de finansiella marknaderna, och detta gör att de som får del av de nya pengar som skapas, är finansiella institutioner. Och under den tid som QE pågått har dessa institutioner gjort rekordvinster och kunnat köpa tillbaks sina aktier och gett höga bonusar till sina toppchefer. (kolla in podcasts och böcker av Nomi Prins om du vill veta mer om detta sjuka system).

När jag skrev att QE har bidragit till att blåsa upp tillgångsbubblor, så menar jag att när tillgången på pengar ökar, och pengarna i första hand går till finansiella institutioner (banker och liknande) så kommer dessa institutioner inte precis att skänka dem till de fattiga. Utan de kommer exempelvis att investera dem på de finansiella marknaderna, i aktier och fastigheter. Vilket gör att priserna går upp på dessa marknader, för det tillkommer en massa nytt investeringskapital. Priserna stiger alltså inte på grund av det som kallas ”fundamenta”, att företagen går bättre, utan det är bara den ökade tillgången på pengar som blåser upp priserna. Detta blir som en bubbla, för när tillgången på pengar upphör, är sannolikheten stor att luften går ur marknaden och priserna återgår till sina långsiktiga nivåer (dvs nivåer som är i enlighet med långsiktiga trender och normala värderingsmodeller).

De stigande priserna kan te sig väldigt trevliga under en uppgång. Problemet är bara att sådana bubblor har en tendens att spricka. Faktiskt visar historien att bubblor alltid spricker.

Så nu har hela världen tvingats följa efter de stora centralbankerna och ha nollräntor (eller negativa räntor) och detta har bidragit till att det nu finns tillgångsbubblor över hela världen, i fastigheter och aktier. Problemet är just som jag försökte beskriva att när luften går ur bubblorna, så kommer det att bli något slags krasch, och det kan bli väldigt jobbigt i ekonomin när bubblor över hela världen kraschar samtidigt, och dessutom när centralbankerna påverkas, för att de sitter med massa värdepapper som också kan tappa i värde, detta är verkligt problematiska scenarion för världsekonomin.

För att sammanfatta det hela, skulle man kunna räkna upp ett antal områden som med stor sannolikhet kommer att drabbas nästa lågkonjunktur:

  • Fastighetskrascher och finanskriser – ni som var med på nittiotalet vet vad detta innebär, när fastighetspriserna i ett land sjunker tillräckligt mycket blir det problem i banksektorn och det kan uppstå en nedåtgående spiral där bankerna ger färre lån, vilket leder till ytterligare fallande priser och det hela kraschar, både fastighetspriserna och stora delar av banksektorn. Även andra lån till hushåll såsom kreditkort, in-blancolån och billån ligger globalt på höga, riskabla nivåer.
  • Företagslån. Under de senaste åren då vi har haft extremt låg ränta och god tillgång på kapital att låna, har det också inom företagen funnits tendenser att ha förköpt sig, vilket kan visa sig när ekonomin börjar gå sämre. Detta kan leda till stora mängder av konkurser i en nedgång.
  • Landskriser. Många stater har lånenivåer som är extremt riskfyllda. Tänk Greklandskrisen, Grekland är inte ensamma om att sitta i en sådan skuldfälla.
  • Något som tillkommer ytterligare i nästa lågkonjunktur och som kan bli verkligt dramatiskt, är att en av de verkliga grundpelarna i samhället, valutorna, kommer att beröras i krisen. Centralbankerna sitter med osäkra tillgångar, och har redan sänkt räntorna till rekordlåga nivåer, och de har tryckt upp pengar som aldrig förr. Traditionellt kan en centralbank sänka räntorna som ett stimulansmedel till ekonomin, men detta kommer inte att bli möjligt denna gång. Det är svårt att säga exakt hur detta kan se ut. När banker krisar finns ett system att centralbankerna rycker in som s.k. ”lender of last restort” men när centralbanker krisar finns det inte samma slags mekanismer. Världsbanken och BIS är två internationella organisationer som ska finnas i bakgrunden, men det är ytterst osäkert vad de kommer att kunna göra.
  • Till detta kommer alla de områden som beskrivits tidigare här på bloggen, att vi har en lägre tillväxt i grunden i ekonomin nu än under rekordåren i mitten av nittionhundratalet. Att oljepriserna kommer långsiktigt att stiga för att vi tagit upp så mycket av den billigaste oljan ur marken redan. Plus alla andra problem kopplade till miljö och naturresurser, såsom klimatproblemen och att vi tar slut på naturresurser, såsom metaller, odlingsmark och så vidare.

Jag hoppas att läsaren av den här listan kan förstå att i sitter på något av en krutdurk på väg att explodera av lån och finansiella risker, och att tyvärr är läget än mer allvarligt denna gång än 2007-8.

Jag skulle vilja lägga till en tanke apropå hur det här kommer kunna se ut i praktiken. I mitt förra inlägg målade jag upp att dollarn eller euron krisar och triggar något slags kollapsscenario. Tittar man på listan ovan över alla de områden i ekonomin där det kan uppstå, går det kanske att inse komplexiteten när det gäller att gissa hur det kan se ut. Alla punkter i listan påverkar de andra på tusen olika sätt, en kris kan börja på vilket område som helst och sprida sig på helt oväntade sätt. Det är så komplexa system fungerar, det finns till och med en vetenskap som beskriver sådana processer. Det är såklart omöjligt att säga vilken typ av kollaps som kan inträffa, jag ska senare försöka hinna skriva om kollapsologen Dmitry Orlov som försökt systematisera detta genom att föreslå fem grader av kollaps (Finansiell kollaps, det som troligen kommer först och som jag fokuserat på i de senaste inläggen. Kommersiell kollaps. Politisk kollaps. Social kollaps. Kulturell kollaps.)

Håller centralbankerna på att trigga en systemkollaps?

Det finns ett begrepp som är väldigt viktigt för att förstå utvecklingen i ekonomin efter den senaste finanskrisen 2007-8, men som man nästan aldrig hör någonting om i svenska media. På engelska kallas det quantitative easing, eller på svenska kvantitativ lättnad.

Innebörden av detta, låt oss kalla det QE, är att centralbankerna trycker pengar och för dem köper obligationer och andra värdepapper på marknaden. Detta är ett nytt grepp som tillkom för att försöka stimulera ekonomin efter finanskrisen, men som sedan fortsatt. Det leder till en situation med konstgjort låga räntor och stigande priser på aktier och fastigheter (konstgjort eftersom ökningen beror låga räntor och tillskott av nytryckta pengar). Meningen var att det skulle stimulera tillväxten tillfälligt, men sedan så kom man tydligen aldrig upp i en så bra tillväxt att man kunde sluta, och programmet fortsatte över tid, (eftersom bloggen är tänkt att försöka förklara de här sakerna för människor med varierande grad av förkunskaper, har jag skrivit lite extra om centralbanksekonomi längst ner i artikeln för den som tycker att det här känns svårgripbart)

Den amerikanska centralbanken (Fed) har på tio år mer än fyrdubblat sina tillgångar:

US Federal Reserve balance sheet total

(från Wikipedia)

Det normala vore att Fed ökade sina tillgångar och tryckte upp pengar i ungefär samma takt som tillväxten i ekonomin, det vill säga någon procent per år. När ekonomin växer så behövs också mer pengar, och en av centralbankens uppgifter är att trycka upp så mycket som behövs. Så ökningen som syns i diagrammet ovan är helt klart av det extrema slaget.

Det kan tilläggas att under denna tid har den amerikanska börsen stigit till historiskt sett ovanligt höga värderingar i ett läge där tillväxten är ganska svag. Så vad jag kan se så verkar det finnas fog för kritikernas påståenden att QE bidrar till att blåsa upp aktiepriserna. Dessa kritiker säger att centralbankerna gör sina obligationsköp (som alltså kallas QE) av olika finansiella institutioner, affärsbanker, investmentbanker och liknande. Och dessa banker får då möjlighet att investera mer pengar än de annars hade gjort, och då är ett utlopp för bankernas extra köpkraft att de kan köpa aktier, och så verkar också ha skett.

Om detta stämmer sitter centralbankerna nu i en mycket svår situation, de har gång på gång gått ut med föresatsen att avveckla QE, det vill säga sälja bort de okonventionella tillgångarna (obligationer etc), men den dagen de gör det så är risken stor att priserna på aktier och obligationer faller starkt, på ett sätt som leder fram till en ny finanskris. Det är bara det att denna gång är centralbankerna själva också exponerade i och med sina höga innehav av dessa värdepapper. Om priserna faller dramatiskt så finns en risk att en eller flera centralbanker i världen blir obeståndsmässiga, det vill säga att skulderna överstiger tillgångarna, ett läge där normala företag skulle behövt gå i konkurs. Det är kanske ingen slump att de s.k. ”mortgage-backed securities” i diagrammet ovan är markerade i rött, för detta är en väldigt riskfylld sorts värdepapper. Mortgage-based securities är värdepapper som innehåller en massa bostadslån. Man ”förpackar” en större mängd bostadslån och säljer skulden vidare på de finansiella marknaderna. Så länge bostadspriserna stiger och låntagarna betalar av är detta en helt okay investering, men problemet är om priserna faller och det blir problem för låntagarna att betala på lånen, så kan dessa värdepapper bli värdelösa.

Nu ska det nog mycket till innan en centralbank går i konkurs. Men det finns en stor risk att en en eller flera konkursmässiga centralbanker leder till enorma problem inom finanssektorn och faktiskt för hela världens handel.

Ett tänkbart scenario

Bara för att göra det mer konkret skulle man kunna måla upp följande scenario. Just nu, sommaren 2018 är det bra konjunktur i världsekonomin. Men det kommer såklart att komma en lågkonjuktur efter detta, och tecknen finns redan på en avmattning. Eftersom både stater, företag och privatpersoner är historiskt sett väldigt högt skuldsatta, finns en massa sårbarhet och risker i världsekonomin. Många utvecklingsländer och även Italien har redan idag stora svårigheter med att betala sina skulder. Ett stort antal länder har haft kraftigt stigande fastighetspriser och står därmed inför risken av fallande priser när konjunkturen vänder. Exempel är Sverige, Norge, Canada, Nya Zeeland. Även Kina är numera högt belånat och har risk för en fastighetskrasch. Om bara en del av dessa länder får problem, så finns risken att det sprider sig till USA. Även USA har fastighetspriser som ligger långt över vad som borde ses som normalt enligt traditionella värderingsmetoder. Låt oss alltså säga att fastighetspriserna börjar falla i USA, samtidigt som konjunkturen försämras, arbetslösheten ökar, vilket gör att en del av dem som tagit lån för att köpa fastigheter kommer att få problem med att betala på sina lån.

Låt oss säga att det sedan kommer rapporter att Federal Reserve har gjort stora förluster på sina mortgage-backed securities. Tänk om sedan någon aktör, kanske Kina, kanske Ryssland, kanske Georg Soros Quantum-fond, kanske någon annan, börjar sälja dollar i stora mängder, och säger sig sakna förtroende för valutan. Om sedan andra aktörer följer efter och säljer dollar, skulle detta lätt kunna utlösa ett läge där både företag, stater och privatpersoner världen över paniksäljer dollar och amerikanska aktier och värdeppaper. Det skulle kunna sluta i en fullständig krasch, en bankrutt för hela amerikanska ekonomin. Ju fler som säljer dollar och amerikanska tillgångar, ju sämre kommer den amerikanska ekonomin se ut, på kort och lång sikt, och ju mer förluster kommer att synas i Federal reserves finanser, vilket kommer göra det svårare att återfå förtroendet för dollarn. Samma process skulle kunna hända för euron. Här i Europa har vi dessutom ett komplext och svårjobbat politiskt projekt bakom valutan, där den här sortens utveckling kommer att sätta samarbetet på prov ordentligt (samarbetet är faktiskt redan på väg att krascha i och med att kraven i stabilitetspakten inte följs av ett flertal av medlemmarna i valutaunionen).

Här kan det vara intressant att tänka på att dollarn används som extravaluta i hela världen. Inte minst i Latinamerika där det finns en tradition av politisk och ekonomisk instabilitet, har dollarn en roll av att stå för ett stabilt säkert värde. Människor växlar alltså sina besparingar till dollares och spar i madrassen eller på konton någonstans i världen. Vad kommer att hända när det kommer rykten om att dollarn inte längre är så säker som man trott? Jag har svårt att tro att inte dessa människor, som är vana att hantera plötsliga, oförutsedda förändringar, kommer att springa snabbaste vägen till växlingskontoret och växla sina dollar till vadhelst de kan få tag på, guld, schweizerfranc, bitcoin, och så vidare.

Om det skulle uppstå en sådan situation där världen tappar förtroendet för dollarn som valuta, så är det svårt att tänka sig att detta inte skulle påverka världsekonomin. En stor del av de leveranser av varor som sker världen över hela tiden, bygger ju på kontrakt som är uppgjorda i någon stor valuta, oftast dollar. Så problem med dollarn skulle kunna leda till att världshandeln går ner eller helt stannar. Oljetankers, containerfartyg och långtradare skulle kunna sluta fara över världen. Om ett sådant läge skulle vara säg en månad, skulle det bli svårt att liksom bara starta om världsekonomin. Människor skulle ha tappat förtroende för att pengar har ett beständigt värde och för att det ekonomiska systemet kan ge dem mat och uppehälle. Och ett stort antal företag skulle ha gått i konkurs. Vi är så sammanbundna med varandra i ekonomin att sådana här systemrisker kan ha en helt förödande inverkan om det värsta inträffar.

Vad har QE med samhällskollapsen att göra?

Jag har i tidigare inlägg försökt beskriva hur vi lever i ett samhälle där tillväxten, själva motorn i den kapitalistiska ekonomin, håller på och saktar in. När en civilisation håller på och stagnerar är det inte ovanligt att man väljer att devalvera valutan. I romarriket minskade successivt mängden silver i mynten, särskilt på tvåhundratalet e.kr. Devalvering är liksom ett sätt för staten att krama ur sista droppen av rikedom, när det inte finns några andra sätt kvar.

Effekten av QE liknar den vid devalvering, pengarna blir mindre värda, dels genom att det trycks upp så mycket nya pengar, och dels genom att centralbankens tillgångar blir mer riskfyllda. Risken ökar att dollarn i ett läge helt eller delvis tappar sitt värde, för att Fed gjort stora förluster.

Egentligen var redan finanskrisen 2007-8 ett tecken på att industriländernas ekonomi inte var riktigt frisk. Men genom QE kunde centralbankerna blåsa upp olika bubblor i ekonomin. Räntorna blev låga, efterfrågan på aktier och fastigheter ökade vilket spädde på övervärderingen av dessa tillgångar. Allt detta gav ett sken av att allt var som vanligt, och nu har ekonomin fortsatt att se ganska normal ut i tio år sedan dess. Det är lite som någon som fryser och har slut på ved och får för sig att börja elda upp husets väggar. Funkar på kort sikt, men gör en dålig situation tio gånger värre.

Vad som egentligen hade behövts efter finanskrisen var att ekonomierna gick igenom ett rejält stålbad där företag gick i konkurs, och privatpersoner började spara mer och betala av sina lån, och att alla tillgängliga extra resurser investerades i att utveckla alternativa energikällor. I stället har vi sett en fortsatt konsumtionsyra i tio år, som drivits på av ökande fastighetspriser och lånade pengar.

Man skulle kunna säga att vår alltmer komplexa ekonomi- och finansvärld har försett oss med otaliga möjligheter att leva över våra tillgångar genom att låna upp pengar på olika sätt. QE är den senaste twisten på detta, man liksom gömmer undan massa kreditrisk i centralbankernas balansräkning. Det riskerar att bli den sista finansiella uppfinningen för vår civilisation.

Jag vill betona att jag såklart hoppas att vi ska kunna lösa det här och fortsätta med våra liv och våra demokratier som vi gjort ett tag nu. Tyvärr är det just nu lättare att se framför sig en systemkollaps än att se hur situationen ska kunna lösa sig till allas bästa. Jag vill också betona att det scenario jag angav ovan bara är ett försök till illustrativt exempel; när hela världsekonomin är uppblåst med risker överallt inom alla sektorer och länder, så kan en nedgång börja i princip var som helst, för att sen få en dominoeffekt och i förlängningen utlösa en kollaps av hela systemet.

– Läs mer om problemen med QE i Nomi Prins bok Collusion (Adlibris, Bokus). Hon finns också i ett antal videor på Youtube. Det kan kanske nämnas hon tidigare arbetat på höga positioner i finansvärlden, bland annat på investmentbanken Goldman Sachs.

– Kan också rekommendera ett avsnitt i Peak Prosperitys Crash course (om samhällskollapsen) där Quantitative easing gås igenom mer i detalj.

– Tanken att kreditgivning kan stimulera ekonomin ingår inte i den traditionella ekonomiska teorin, trots att det är ganska självklart för en lekman. Detta kan vara en orsak till att politiken är ganska naiv och passiv med att reglera och sätta tak för kreditgivning. Jag rekommenderar därför professor Steve Keen som blivit en förgrundsfigur för alternativ nationalekonomi, där exempelvis sådana här tankar får plats; om krediter och pengars inverkan på ekonomin.

Minikurs i centralbanksekonomi för nybörjare:

I början av centralbankernas historia fanns möjligheten att lösa in sedlarna till guld. Man ägde alltså något av beständigt värde; guld, när man ägde pengar. Centralbankernas balansräkning såg ut så att de deras tillgångar bestod av guld och i vissa fall andra ädla metaller såsom silver. Och på skulderna bestod av utestående sedlar. När vi vanliga människor äger sedlar/pengar ser vi det som tillgångar, men för centralbankerna, utgivarna av pengar, betraktas det som en skuld. Så är det fortfarande. Trots att numera äger centralbankerna endast en liten del guld, resten av deras tillgångar är olika statspapper, dvs sånt som stater ger ut för att låna pengar. Och numera, efter QE, också andra typer av obligationer. När centralbankerna köper obligationer på marknaden, så betalar de med pengar, vilket gör att penningmängden ökar i ekonomin.

En viktig uppgift för en centralbank är att förse landet med ”lagom” med pengar för att ekonomin ska fungera optimalt. Om centralbanken ger ut för mycket pengar så blir det ”överskott” och inflation, prisökningar. Ger centralbanken ut för lite pengar i förhållande till ekonomins tillväxt så leder det normalt sett till deflation, minskning av prisnivån.

Nu verkar det som att centralbankerna hittills genom att köpa värdepapper på marknaden lyckats undvika en prisinflation, men man kan vara orolig att det har gjort att priser på obligationer och aktier har hållits konstgjort höga.

Det kan vara viktigt att förtydliga att när centralbankerna köper obligationer, så stiger priserna på dessa, och när priset på en obligation stiger så innebär detta att räntan sjunker. Detta eftersom räntan är baserad på förhållandet mellan obligationens pris idag och vad den utdelar i framtiden. Detta är optionernas matematik.

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Forskaren Joe Brewer ger upp

Jag hade förmånen för några år sen att lyssna på forskaren Joe Brewer på en konferens. I nästan två decennier har han jobbat på att försöka identifiera vad för slags samhällslösningar som skulle kunna gagna ett långsiktigt förhållande till planetens miljö. Han använder begreppet cultural evolution. Med det menar han att även kulturer utvecklas, och människan kan välja vilken sorts kultur och samhälle som gagnar oss mest i det långa perspektivet.

Det var oerhört uppriskande att höra honom, för han brann verkligen av en energi att göra något åt de problem som så många människor grubblar och finner så svåra att lösa. Hur ska vi både kunna leva lyckliga tillsammans och vårda vår planet? Går det att använda vetenskapliga, kloka metoder för att skapa ett hållbart samhälle?

Förra veckan sände han ut en tweet som sade att han helt enkelt ger upp.

Han publicerade också en essä där han förklarade hur han tänker. Kan starkt rekommendera den. På hans twitter finns också svar där andra ger sina tankar om essän, Brewer formulerade det som en utmaning till sina kollegor bland forskare och aktivister för att höra om andra hittade brister i hans resonemang.

Han har kommit fram till att det finns mekanismer både i den fysiska miljön och i samhället som helt enkelt omöjliggör en positiv utveckling, och att det därför helt enkelt är för sent för att undvika en stor systemkollaps.

Det känns otroligt ledsamt att höra en så varm och klok person som verkligen utforskat både problem och möjligheter ge upp om vår planet. Som tur är har han också gjort den här filmen, som har ett lite mer optimistiskt budskap (vilket i och för sig var innan han kom till den här dystra slutsatsen):

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Vad innebär peak oil?

Vill du förstå vad peak-oil-perspektivet innebär på ett enkelt sätt, skulle jag föreslå att vi fokuserar på en siffra, som gör det ganska tydligt. 11 % – så mycket olja upptäckte vi 2017, räknat i procent av det vi hämtade upp ur jorden och använder. 11 %. Man tar alltså siffran för nyupptäckta oljetillgångar och dividerar med konsumtionen. Det vill säga, man hade önskat att siffran skulle vara minst 100 %, då hade vi varit på den säkra sidan, då hade vi haft lika stora reserver i jorden i slutet av året som i början. Men den här siffran 11 % säger att vi använder ungefär 9 gånger så mycket olja som vi upptäcker.

På 1950-talet började forskare försöka räkna ut hur tillgången på olja skulle utveckla sig i framtiden, och den mest kända kanske är geologen M. King Hubbert, som förutsåg att världens olja skulle se ut ungefär som en klockform:

Hubbert peak oil plot.svg
By Hankwang at English Wikipedia, CC BY 2.5, Link

Den här kurvan säger alltså att någonstans i början av 2000-talet börjar tillgången på olja sjunka, vi kan helt enkelt inte få upp så mycket olja ur jorden som vi behöver.

I början av oljeutvinningens historia ägnade man sig åt de fyndigheter som var enklast att hitta och exploatera. I början sprutade det till och med upp olja ur många av de fyndigheter man hittade i USA. Siffran 11 % beror på att det helt enkelt inte finns några stora oljefält kvar att upptäcka. Man hittar en del nya oljetillgångar, men de är relativt små. Vi har de bästa metoder för att hitta olja, och ett stort antal geologer som arbetar med detta, och ändå så blir utfallet så dåligt.

Man brukar på engelska prata om ”low-hanging fruit”, det vill säga att man började med de oljefyndigheter som var enkla och billiga att exploatera, och sedan har vi fortsatt röra oss till allt mer svårtillgänglig olja. Ett dramatiskt exempel är oljeolyckan i mexikanska golfen 2010, då man höll på och borrade på 1500 meters djup under havsytan. Det säger sig själv att sådan oljeutvinning är både dyr och full av risker.

Kommer oljan att ta slut?

Nej, ingen tror att oljan kommer att ta slut. Detta är ett vanligt nonsens-argument mot peak oil, att man pekar på att det finns ju fortfarande olja och bensin i mängder. Peak-oil-perspektivet handlar om att när vi får upp mindre olja ur jorden, så kommer priserna att gradvis stiga, beroende på att olja är en så enormt viktig energikälla för ekonomin som är svår att ersätta på kort sikt.

De nya oljefyndigheterna

När man mer och mer förbrukar de oljekällor som är enkla och billiga att använda, så rör sig industrin mot att exploatera allt dyrare olja. Detta innebär

  • Att oljan är svårare att få tag på rent geografiskt, den ligger längre bort från de platser där den raffineras och konsumeras. Exempelvis i arktiska områden eller ute i havet.
  • De oljekällor som upptäcks idag är väsentligt mycket mindre än de som tidigare upptäcktes, vilket gör att investeringen att bygga infrastruktur, pumpar och så vidare, blir dyrare jämfört med avkastningen.
  • Den är svårare att få upp. Exempelvis som nyss nämndes att man nu tar upp olja som ligger en och en halv kilometer under havsytan i Mexikanska golfen. Det säger sig självt att denna oljeutvinning kräver enorma investeringar.
  • Man rör sig också i riktning mot olja som är alltmer svår att föräldla. Ett tydligt exempel på detta är den s.k. oljesanden. Där ligger oljan blandad i ett lager av sand, och man måste alltså använda metoder för att först tvätta ur oljan ur sanden, och sedan får man fram en olja som kallas bitumen, som dessutom inte tillhör till de mest värdefulla oljesorterna, för den måste processas vidare i flera steg för att kunna komma till nytta i ekonomin.

Dessa faktorer tillsammans gör att när vi rör oss från mer lättillgänglig olja, såsom de gigantiska fälten på Arabiska halvön, till alltmer svårtillgänglig olja, så kommer priset på oljan att gradvis stiga.

Alternativa energislag, då?

Det kommer mycket nyheter i media om alternativa eller förnyelsbara energikällor. Jag tycker man hör mycket mer om detta än om riskerna att mänskligheten får brist på energi.

Ett exempel är att det rapporteras att Tyskland, som ligger långt framme med att bygga ut vind- och solenergi, flera gånger har kunnat klara sig med enbart så kallad förnyelsebar energi i sitt elnät. Det är såklart väldigt goda nyheter, och detta ger hopp om att vi kommer att kunna ha en hel del bekvämligheter i våra liv framöver trots att oljan inte kommer att vara med oss för evigt.

Tyvärr finns det också problem med att lyfta fram alternativa energislag som lösningen på oljeproblematiken:

  • När man lyfter fram exempelvis den ”förnyelsbara elen” i Tyskland, tenderar man att glömma att elen, om än viktig, bara står för en del av mänsklighetens förbrukning av energi. En viktigt del i att vi kan leva i sådant materiellt överflöd i vårt del av världen är att vi har tillgång till produkter från hela världen. I vår tid skeppas produkter över planeten på ett aldrig tidigare skådat sätt. Och när det gäller transporter, både med båt, bil, flyg och långtradare, är oljan oslagbar. Den har ett högt energiinnehåll per volymenhet och den är enkel att ta med, bara att fylla i en tank och köra iväg. Dessutom används energi från olja i många industriprocesser.
  • Oljan har också fördelen att den kan lagras och sen förbrännas precis när man behöver den. El och sol finns det mer av vissa tider, vilket inte alltid sammanfaller med behovet av energi. Detta leder till ett stort behov av batterier, och skulle vi ge oss på att ersätta hela vår oljeförbrukning med el från sol och vind, skulle det behöva byggas helt orimligt stora batterier (podden Greening the Apocalypse diskuterar här Elon Musks projekt att bygga världens största lithiumbatteri i Australien).
  • Även om det görs fantastiska framsteg när det gäller utbyggnaden av vind- och solel så är de fortfarande jämförelsevis ganska små, om man jämför med de mängder olja som världen konsumerar, och det finns idag få tecken på att vårt behov av energi och olja skulle vara på väg att minska.
  • Dessutom kan man fundera över att det används en hel del olja och fossila bränslen för att få fram sol- och vindkraftverk. Samma sak med biodiesel.
  • I slutändan handlar detta mycket om hur sol- och vindenergin kommer att utveckla sig i termer av effektivitet. Man vill titta på hur mycket energi som behöver investeras i förhållande till det som kommer ut (detta benämns ofta energy return of energy invested ERoEI). I början av oljeutvinningens historia gav oljan helt fantastiska resultat här, man kunde få ut 100 gånger så mycket energi som investerades, och detta kan delvis förklara varför industrisamhället kunde växa fram med en sådan kraft under första halvan av 1900-talet. Det fanns helt enkelt gott om billig energi. Nu när vi måste använda mer svårtillgänglig olja, ligger siffrorna på att man kan få ut ungefär 15 gånger så mycket energi som man sätter in. Det är idag osäkert på hur effektiva de alternativa energislagen kommer att kunna bli, ett stort frågetecken helt enkelt. Helt klart är att vi idag inte känner till något energislag som kan komma i närheten av den tillgång till billig energi som oljan gav oss under 1900-talet.

Sammanfattning

Peak oil-perspektivet handlar inte om att oljan kommer att ta slut, utan om att det finns en begränsad mängd olja på vår planet, vilket gör att så småningom avtar möjligheterna att hela tiden öka vår konsumtion av olja. När tiden går och vi pumpar upp olja ur jorden, så börjar jordens oljekällor ge ifrån sig mindre och mindre olja, och den nya olja vi börjar exploatera är dyrare än den vi hittills använt. Minskande tillgång på olja kommer att leda till högre priser, det finns ännu inga tecken på minskande efterfrågan.

Eftersom hela vårt industrisamhälle bygger på tillgång till billig energi, så kommer förändringar i priset och tillgången på olja få avgörande konsekvenser för hur samhället kommer att kunna utvecklas framöver.

Vi behöver verkligen ta det här problemet på allvar, och jag skriver detta när valrörelsen 2018 håller på och dra igång på allvar, och jag hör överhuvudtaget ingen politiker som ens nämner de utmaningar vi står inför de närmsta åren.

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save

Save