Kollapsologens nyårslöften

Min stora satsning i år är att odla mer av min egen mat. Det är bra för klimatet, man belastar med mindre internationella transporter och binder kol i marken. Dessutom känns det bra för mig och för familjen att lära sig detta den dag kollapsen kommer.

Använder inte bil och flyger inte, så det är inga nyårslöften, men vill uppmuntra andra att göra lika, så jag nämner det här.

Håller på och försöker starta något slags nätverk av kollapsintresserade, jag tror det är väldigt viktigt att kunskap om kollapsrisken förs ut på alla möjliga sätt.
TILLÄGG: Sedan mars 2019 finns en Facebookgrupp som heter kollapsologi för att diskutera kollapsfrågor. Den startades av ovannämnda kollapsnätverk.

Kollapsologens syn på skolstrejkerna

Jag blev så innerligt glad över Greta Tunbergs skolstrejk som startade mitt i valrörelsen. Det var liksom så klockrent, hon formulerade det som ingen vill se och uttala – att vi går mot en fullständig klimatkollaps och att vuxenvärlden, politiker, företag, enskilda, inga gör tillnärmelsevis någonting som är tillräckligt för att kunna stoppa detta. Och det är liksom så helt och hållet rätt att unga människor bara skriker ut till vuxenvärlden att ”det här är inte okay!!”.

Självklart har hon helt rätt i att regering och riksdag måste göra mer. Skogarna och åkrarna kan användas som kolsänka mycket mer än det görs idag, så som t.ex. Anders Wijkman påpekat. Alla naturresursuttag kan beskattas kraftigare, för att sänka skatten på arbete. Detta skulle bland annat främja övergången till ett mer arbetsintensivt ekologiskt jordbruk och generellt minska arbetslösheten.

Samtidigt har jag en invändning som är att jag tycker vi vanliga människor som inte är politiker, vi har ett ansvar för vilken strategi vi väljer. Utifrån kollapsperspektivet är ju en smärtsam sanning att inga civilisationer någonsin har lyckats förhindra sin egen undergång. En tanke är att uppbyggnaden av en civilisation handlar väldigt mycket om utveckling, framsteg och erövring, så att det liksom inte finns någon plan för att det kan komma en tid av avveckling och planerad ”de-growth”. Vi är fångar i framstegs-etoset, skulle man kunna säga.

Är det meningsfullt att vi vuxna människor talar om och förväntar oss att politiken ska kunna vända skutan? Jag lutar åt att det inte är det. Alla tecken tyder på att samhället som helhet just nu är som Titanic när man upptäckte isberget – vi ser problemet men det går bara inte att väja av. Den krismedvetenhet som exempelvis Staffan Lindberg efterfrågar finns bara inte bland de styrande i samhället. Jag lyssnar på en fransk TV-utsändning där en forskare beskriver hur vi i det moderna industrisamhället har en helt osund orientering till här-och-nu, som gör att vi helt förmår förtränga att våra handlingar idag får hemska konsekvenser för framtiden och framtida generationer.

Förutom att det är väldigt lite som tyder på en verklig beredskap hos politiker och andra makthavare att lösa problemen, så lade ju några framstående forskare år 1972 fram tydlig forskning som visade att helheten av vår livsstil kommer att leda till en kollaps under den första halvan av 2000-talet. Och det var innan man hade så mycket koll på klimathotet. Det var ganska enkla principiella resonemang om människans utbyten med naturen, vi tar ut naturresurser och ger tillbaks olika former av föroreningar, och när man i detalj tittade på hur detta utvecklas så ser man att det bara inte håller. Rapportens titel säger egentligen allt: Limits to Growth.

Och om detta stämmer, att vi oundvikligen går mot en kollaps, och det nu handlar om hur smärtsam den kollapsen kommer att bli och hur mycket av vår ”civilisation” och demokrati som vi kommer att kunna ta med in i nästa skede, då är det faktiskt helt oansvarigt när vuxna människor tolkar skolstrejkerna som att ”politiken måste göra något”. Om kollapsen är oundviklig behöver vi framförallt förbereda oss för en tillbakagång till jordbrukssamhället, främst genom att själva odla, vi behöver lära oss detta igen, och också förbereda själva jorden, för det tar tid att bygga upp jord för ekologisk odling. Och vi behöver prata med varandra, våra närstående och våra grannar om hur vi ska lösa dessa utmaningar i stort och smått.

Så missförstå mig rätt: Jag har den största sympati med Greta Tunberg och skolstrejkarna, det är som att den unga generationen skriker ut till vuxenvärlden att nu får ni skärpa er. Vad jag vill lyfta fram är ett strategiproblem, jag ser många tweetar och liknande som utstrålar frustration med att ”ingen gör något”, framförallt inte politikerna, och jag tycker det vore mer konstruktivt använd energi att gå ut och odla och bygga det samhälle som ändå på något sätt kommer att komma.

Tillägg: Hittade den här artikeln: Why Climate Change Won’t be Stopped, och tyckte den passade här.

En långsam eller snabb kollaps?

Look around. If this isn’t collapse, then what do you call it? The standard of living is going down for many people. The climate is moving in directions which threaten the existence of this country. The US presidential election is held between two of the most awful people I ever saw in public life. The oil companies is in a desperate rush to pump the last drop out of the ground, leaving nothing for the future. Is this collapse, or….?
Dennis Meadows

Jag tittar på en intervju med Dennis Meadows, som var med och gjorde rapporten Limits to Growth 1971, som förutsåg att vi går mot en kollaps under de första årtiondena av 2000-talet.

Jag kan starkt rekommendera att titta på intervjun. Meadows har ägnat årtionden av sitt liv åt att studera hur människan samspelar med den här planeten och hur våra liv kommer att kunna utveckla sig.  Han pratar om kollapsen som att den vore ett faktum, samtidigt som han rent filosofiskt uttrycker att det är icke-vetbart. Jag tolkar det som att han efter alla sina studier och samtal med forskarkollegor inte kunnat komma fram till någon annan slutsats och att hans tänkande därför är helt och hållet förberett på en kommande kollaps.

I del fyra gör han ett intressant resonemang om att det som gäller nu är huruvida vi kan ordna så att nedgången/kollapsen blir långsam och mjuk eller om den blir mer snabb och hård. Detta kanske man kan kalla kollapsens dialektik. Å ena sidan något slags intuition eller visshet; det verkar som att de som studerar detta ämne i detalj blir ganska säkra på att vi går mot en kollaps. Men å andra sidan så kan man se att det går att göra saker för att hejda utvecklingen och göra den mindre smärtsam.

Exempel på saker som skulle kunna bromsa upp utvecklingen är högre skatter på allt som förbrukar fossila bränslen, både flyg, uppvärmning, bensin och inte minst konstgödning till jordbruket. Och det finns mycket som går att göra för att bygga upp och stödja ett småskaligt jordbruk. Egentligen är det helt åt skogen att vi betalar så mycket pengar till EU, vilket till stor del går vidare i jordbruksstöd, nästan enbart till storjordbruk.

Jag vill inte låta som något slags kommunistkramare, men man har tittat på Kuba och Nordkorea, som båda utsattes för att oljeimporten från Sovjetunionen försvann när den kollapsade i början på nittiotalet. I Nordkorea svalt befolkningen medan på Kuba lyckades man genomgå denna period utan någon nämnvärd svält. Och det Kuba blivit uppmärksammade för är att de framgångsrikt byggde upp småskalig odling, både på landsbygden och i städerna.

SD:s rekordval – en del av samhällskollapsen

Det verkar som att Sverigedemokraterna fick 17,6 procent av rösterna och 62 mandat i riksdagen.

Jag påminner om ett av temana här på bloggen: Att populismens framgång är ett led i den pågående samhällskollapsen.

I korthet:

  • Tillväxten har gradvis sjunkit de senaste årtiondena. Bäst var den under de årtionden då tillväxten i oljeproduktion var som störst, på 50- och 60-talen. Detta går att förklara med att vi helt enkelt inte kan uppfinna och reformera oss framåt på samma sätt som tidigare. Trots att vi har miljontals välnärda och välutbildade ingenjörer och forskare som jobbar på att förbättra allt möjligt: produktionsprocesser, produkter, samhällsinstitutioner, så bromsas utvecklingen upp. (se vidare komplexitetskrisen)
  • Klyftorna mellan olika grupper i samhället bara ökar, även om vi i Sverige börjar från en ganska hyffsad grundnivå. Intressant nog brukar det sägas att detta också skedde under Romarrikets nedgång och fall. De senaste tio åren har denna utveckling kraftigt drivits på av det som jag skrivit i mina senaste inlägg: Centralbankernas pengatryckspolicy, quantitative easing.
    Här räknar jag också in något som jag tycker det pratas för lite om: Har någonsin vänstern haft så svårt att prata med arbetarklassen? För mig blev Jonas Sjöstedts brännmärkningsstrategi genom att frångå kravet på EU-utträde pga SD, ett tecken på den totala klyftan mellan v och de stora delarna av delarna av arbetarklassen som sympatiserar med SD.

När hela Sveriges ekonomi ångade framåt i rekordfart på 50- och 60-talen var det lätt att engagera sig i folkhemsprojektet – klart vi skulle dela med oss och bygga det starka, goda samhället. Med Erlander som partiledare fick Socialdemokraterna 50,1 procent 1968. Jag tror att många idag på något sätt känner av att samhället inte går framåt på samma sätt idag som då. Tänker särskilt på Ulf Lundell som ofta i intervjuer pratar nostalgiskt om de drömmar och visioner som fanns under hans unga år och som han saknar idag. Jag skulle gissa att SD-väljarna någonstans känner i ryggmärgen att de får en alltmer krympande del av en kaka som inte blir större – inte så konstigt att ilska och besvikelse måste riktas åt något håll.

Det känns ändå lite tragiskt att just nu under den här epoken där vi verkligen skulle behöva en stark och kraftfull ledning, så får vi en otroligt låst parlamentarisk situation.

Försöker man lyfta blicken lite över valbaksmällan måndagen den 10 september, så kan man ändå se att det här stämmer in i ett större sammanhang, det är såklart att även de demokratiska beslutsprocesserna påverkas av att hela samhället är på väg att bromsa upp och börja gå kräftgång.

För den som vill läsa mer om detta kan jag starkt rekommendera Paul Arbairs essä: #Trump and the Autumn of Democracy

Politiskt känns läget ganska förtvivlat för Sverige denna måndag. Som tur är finns det en hel del konstruktivt att göra: Mina privata åtgärder: Gick med i omställningsrörelsen förra veckan, 2019 ska bli året jag börjar självhushålla och odla min egen mat på allvar. Och: totalstopp för flyg och bil här i familjen (intressant nog nås vi samtidigt av nyheten att jordens temperatur nu utan återvändo ökat med 1,5 grader)

Den gröna omställningen är en bluff (Therese Uddenfeldt)

Jag hade helt missat att SVT:s Idévärlden har gjort ett eget program om de frågor som jag pratar om här på bloggen. Programmet har tyvärr bara några dagar kvar, men Thereses utmärkta presentation ligger ute på på Youtube: Den gröna omställningen är en bluff.

Jag har tidigare skrivit att en av de viktigaste anledningarna att var rädd för en mer snabb och dramatisk kollaps är att de människor som har makt över de här frågorna inte har någon koll. Här fick vi se ett praktexempel på detta (skulle nog säga att det var en stor portion mansplaining också, männen som skulle ”kommentera” tilläts lägga ut texten rätt rejält, tråkigt eftersom detta är frågor som berör vår civilisations överlevnad). Man hade tagit in två personer som skulle föreställa experter, och de arbetar också med frågor av den här typen. Deras svar på Uddenfeldts välformulerade kritik mot omställningsoptimismen bestod i att upprepa fraserna ”förnybara energikällor” och ”det kommer vi att lösa”. De hade alltså inte särskilt mycket till argument för att bemöta kritiken.

Det hela kändes arrogant, för de hade inte bemödat sig att verkligen sätta sig in på djupet i kritiken. Som ett exempel kan jag nämna att Tomas Kåberger raljerade med att Uddenfeldt pekade på vår civilisations beroende av olja. Han tyckte att el är mycket mer praktiskt som energislag i många avseenden. I Canada används värdefull flytande gas till att framställa olja från oljesand, en både kostsam och miljöförstörande process. Detta att använda gas till att framställa just olja, detta kan väl inte tyda på något annat än att världsekonomin i dagsläget har en preferens just för olja – för annars hade väl gasen använts direkt till att ge energi?

Jag skriver just nu på en bloggpost om varför de alternativa energikällorna inte kommer att kunna hindra kollapsen, kommer snart. Jag uppfattar Uddenfeldts argument såhär:

För det första är hela vår livsstil helt ohållbar. Om hela planeten ska köpa och konsumera och åka bil som vi i den rika världen, så kommer vi att slå i taket, inte bara med olja, utan också med andra råvaror och i vår påverkan på klimatet och ekosystemen. Till exempel: För alla elbilar som vi ska köra enligt den gröna omställningen, och för att lagra elen från alla vind- och solkraftverk, behöver vi en enorm mängd litium till batterier, och det är mycket osäkert om vi kan få fram denna. Det talas redan nu om brist på litium. Blir det litiumbrist, så kommer priserna på litium självklart kraftigt bromsa denna utveckling. Detta gäller på alla områden; hur mycket olja som går åt till all plast som vi konsumerar. Järnet som används i alla bilkarosser och så vidare.

För det andra så behövs en massa resurser och tid för omställningen till dessa nya energislag. Nu går vi in i en allvarlig finanskris, och om vi klarar oss helskinnade ur den så kommer oljebristen snart att börja ställa till det för oss- Oljepriserna kommer att öka, och ekonomin kommer att krisa ytterligare. Här ser man tydligt att om man betraktar frågan ur ett rent tekniskt perspektiv som Tomas Kåberger gjorde, så kan man idag säga att alternativel är konkurrenskraftig jämfört med el från fossila bränslen. Men om man lägger till kunskap om geologi (olja m.m.) och ekonomi, så ser läget betydligt mer problematiskt ut. Oljeproblematiken har kraftigt bidragit till att ekonomin vuxit långsamt de senaste årtiondena, vilket lett till en accelererande skuldsättning, vilket vi snart får betala för genom en finanskrasch. Detta kommer att göra det mer eller mindre omöjligt att snabbt få fram de mångmiljoninvesteringar som kommer att behövas för att ersätta den olja som vi snart inte kommer att kunna få upp ur jorden. Det faktum att det är bara genom att se problemen ur ett helhetsperspektiv som man förstår allvaret; att det kan se optimistiskt ut för experter som grundar sig på en enskild vetenskap, ska jag försöka skriva mer om senare.

Det gläder mig dock att se att Thereses bok Gratislunchen är slutsåld, det ger hopp att så många vill läsa den. (E-boken på Bokus)