Varför vara orolig för Wuhanviruset?

Vetenskapsreportern Therese Bergstedt skriver på Svt:s hemsida idag ”Därför är jag inte rädd för coronaviruset – än”.

Det man åtminstone borde vara orolig för är ett stort kinesiskt virusutbrotts påverkan på världsekonomin där hela städer och industrizoner stängs ner i veckor och månader (skrev om detta igår också).

Jag tänker också såhär. Rimligen speglar de officiella siffrorna av antalet drabbade huvudsakligen dem som tagit sig till sjukhus för att söka vård (idag 4610 personer). Totala antalet smittade kan vara 30 000 eller 100 000 eller 300 000. Titta på den här kartan på spridningen idag:

Det har gjorts heroiska ansträningar för att stänga in smittan i staden Wuhan och i provinsen Hebei men man ser ändå att smittan har tagit sig över till angränsande provinser. I ett så tätbefolkat och fattigt land har jag svårt att tro att man kommer att kunna begränsa smittan till en viss provins, utan så småningom kommer merparten av den kinesiska befolkningen ha eller ha haft smittan. Viruset möter ju jungfrulig mark – inga människor är immuna i dagsläget.

Detta innebär att mängden smittbärare kommer att kunna öka hundrafallt eller tusenfallt. Det kommer alltså att komma allt fler smittade personer till olika flygplatser över hela världen. I dag fick vi veta att en person från Kina smittat en person i Munchen som sedan smittat ytterligare tre personer på samma företag. Detta kommer att upprepas hundratals gånger och för mig ser sannolikheten liten ut att man i längden kommer att kunna fånga in smittan varje gång. Det räcker ju att någon smittar sin partner, som är lärare, som smittar elever på sin skola, som smittar sina föräldrar, för att smittan snart ska vara utom all kontroll precis som i Kina (eller någon annan godtycklig smittväg).

Fallet i Bayern bevisar ju också att personer kan smitta utan att ha symtom på sjukdomen.

Och om det nu är så som Bergstedt påstår att vi har mer eller mindre vattentäta system här i den rika världen för att hejda smittan. Då finns ändå en överhängande risk att smittan fortsätter att spridas i fattigare länder och på något sätt förr eller senare tar sig in i Europa och USA.

– Deena Grayson är läkare, politiker och har arbetat med Ebola – har bra information på Twitter.

– Dr. Julie Gerberding har arbetat med SARS-epidemin och är också mycket oroad ”it’s beginning to look like the transmission pattern is pretty intense”

Kan Wuhanviruset leda till en samhällskollaps?

Här kommer några snabbt nedklottrade tankar. Följ gärna Chris Martensons updateringar på PeakProsperity/Youtube och läs vidare om kollapsen här på bloggen.

  • Svenska media och experter hävdar att ”ingen anledning till oro” men andra internationella experter är mycket oroade (28 jan -20).
  • Det verkar som att viruset kan spridas under en inkubationstid då man är symtomfri. Inkubationstiden kan vara upp till fem dagar. Detta gör att risken för en pandemi är mycket stor (vi vet redan att det enkelt sprids mellan människor). Och dessutom verkar det som att det nu sprids ohämmat i Kina, ett mycket tättbefolkat och ganska fattigt land, i alla fall i stora delar på landsbygden. Redan finns idag rapporter om att smitta skett utanför Kinas gränser; i Japan och Tyskland.
  • En internationell pandemi skulle garanterat leda oss rakt in i den svåra lågkonjunktur som redan är på gång. Denna har förutsättningar att bli så svår att den kan mynna ut i en kollaps. Se vidare i andra artiklar här på bloggen samt min Twitter. (här pratar jag bara om pandemin som trigger för ännu värre svårigheter – på ett mänskligt plan skulle det vara en otrolig katastrof i sig om det blir så)
  • Även om viruset stannar inom Kinas gränser så är det tveksamt om världsekonomin klarar av ett kvartal av nolltillväxt i Kina. Kombinerat med kraftigt försämrat ”consumer confidence” där. Allmänheten i Kina skulle tappa framtidstron efter en svår epidemi med många dödsfall. En sådan stämningsförändring kan ha kraftiga effekter på hur mycket allmänheten väljer att låna/spara etc, vilket får följdeffekter inom och utanför landet. Observera att epidemin fortfarande växer exponentiellt i landet och inte visar några tecken på att lugna sig, och vi ser redan att städer och fabriker är kraftigt påverkade av smittläget.
  • Den kloke ekonomen Tuomas Malinen pekade redan innan viruset var känt ut Kina som en mycket trolig drivande faktor i nästa lågkonjunktur/finanskris. Nu när Kina av allt att döma går in i en ekonomisk nedgång kommer detta att kunna ha förödande effekter för världsekonomin.

Jag vill betona att jag inte kan ha någon aning om ifall den här kollapsprocessen kommer att ta några veckor eller flera år. Det viktigaste jag vill kommunicera är att det är bra om människor är medvetna om att de här mekanismerna som leder till en kollaps existerar och att vi som samhälle behöver börja tänka tanken att all bekvämlighet och rikedom vi har idag inte varar för alltid.

Ekonomin och världen på avgrundens rand

There is a strong sense of denial among the vast majority of analysts and economists—not to mention the general population—that we could be heading into something catastrophic—but we are. There is simply no denying it anymore.
Tuomas Malinen: Towards the crisis

Det pratas mer och mer om en kommande finanskris eller -krasch. Exempelvis såg jag idag det här klippet, ”The developed world is on the brink of financial, economic, social and political crisis”:

Jag tycker det kan vara viktigt att se helheten och vad en eventuell kris/krasch egentligen beror på och därför tänkte jag här försöka kort sammanfatta resonemanget jag försökt föra tidigare här på bloggen:

  • Grundorsaken till att det finns problem i det finansiella systemet är att tillväxten i industriländerna sjunker årtionde för årtionde. Och en bra förklaring till detta är att det är grundläggande faktorer i vårt samhälle som gör att vi når en ”peak”, en topp och efter toppen går det utför. Jag har tidigare skrivit om två sådana faktorer: Komplexitetskrisen och energipredikamentet (predikament är ett lån från engelskan, betyder en omständighet som vi inte kan fly eller komma undan ifrån på något sätt).
  • Från åttiotalet har finansiell avreglering och ökad skuldsättning använts för att kompensera för den fallande tillväxten. Detta har lett till återkommande globala finanskriser. -92, -00, -07 brukar de benämnas. Vi borrar oss gradvis ner i ett hål som vi inte kommer upp ur. En alltmer krympande tillväxt ska användas till att betala räntor och amorteringar på en allt större börda av lån.
  • Nu är vi i ett läge när världens samlade lån (skuldsättning/BNP) ligger på samma nivå som vid den stora kraschen 1929.
  • Det är omöjligt att säga exakt när eller var kraschen kommer att börja. Men att den kommer är säkert. Rent matematiskt kan ekonomin inte fortsätta för alltid med minskande tillväxt och ökande skuldsättning. Just nu går vi in i en global lågkonjunktur och då ökar risken förstås avsevärt.
  • De senaste elva åren har vi kortsiktigt dopat ekonomin genom nollränta. Vilket har ökat på tillgångsbubblor såsom exempelvis de uppblåsta svenska fastighetspriserna, vilket i sin tur har mångdubblat riskerna i finanssektorn. Samtidigt som möjligheterna att sänka räntan i ett nedåtgående konjunkturläge är minimala. (för mer analyser kring detta, sök på nätet efter ”quantitative easing”, Nomi Prins är exempelvis en kunnig expert på detta)
  • Alla sansade bedömare jag hör om är överrens om att nollräntan är en kortsiktig politik som på längre sikt bara leder till problem. Men ändå fortsätter den och fortsätter. Detta är för mig det yttersta beviset för att något fundamentalt är fel i världsekonomin; kunde man stoppa nollräntan och återvända till sundare penningpolitik, så hade centralbankerna och världens makthavare satt sig ner och löst situationen, men ingenting tyder på att detta är på väg att hända.
  • Jag kan egentligen bara se två scenarion när krisen slår som hårdast:
  • Antingen så får vi en långvarig ekonomisk depression av det slag som var på 1930-talet. Massarbetslöshet, hungerdemonstrationer på gatorna, årtionden av ekonomisk nedgång och så vidare.
  • Eller så kollapsar hela systemet. Vad som talar för detta är att minsta del av vår ekonomi är så beroende av alla andra delar, så om en del fallerar finns stora risker att det leder till följdeffekter för andra delar, även på stort avstånd från där det började. Man brukar prata om dominoeffekter.
  • Jag brukar exemplifiera med att problem med produktionen i ett fjärran östernland, exempelvis en jordbävning i Korea, kan medföra att operationer ställs in på ett vanligt svenskt sjukhus, för all verksamhet i vårt samhälle är så beroende av snabba leveranser av material, produkter och reservdelar från hela världen.
  • Forskning om komplexa system bekräftar också att ju mer komplext ett system är, desto lättare att det kollapsar helt om en liten del får problem.
  • Hur kommer det hela att börja? Helt omöjligt att säga. Överallt i världsekonomin är det ansträngt och höga risker efter 50 år av ständigt ökande skuldsättning och 10 år av nollränta. Det kan vara ett land i ”utkanten”, t.ex. i Latinamerika eller Hong Kong där ekonomin krisar och allmänheten börjar ta ut alla sina pengar från banken, en s.k. bankrun, och sen sprider detta sig från land till land. Det kan vara att någon populistpolitiker i Europa kommer på att hoppa på ECB för att de spekulerat med medborgarnas pengar och köpt diverse riskfyllda obligationer. I nästa steg kan det hända att en grupp medborgare börjar göra sig av med Euro och i stället ordna med en lokal guldbaserad valuta. Det kan börja med en fastighetskrasch, i Sverige eller något annat land med högt värderade fastigheter.  Alla dessa scenarier sätter hela finansiella systemet på prov, och vi är idag i ett läge där systemets stresstålighet är nästan obefintlig. Någonstans på vägen när krisen sprider sig börjar allmänheten tappa förtroendet för pengarna och banksystemet, och då kan kollapsen vara ett faktum väldigt snabbt. Att nollräntan kunnat pågå i 11 år nu är bara för att industrisamhället utvecklats så otroligt effektivt under ett drygt århundrade vilket gör att alla har ett grundmurat förtroende för att samhället och politikerna fixar alla kriser. När det förtroendet börjar svaja blir det väldigt svårt att göra något för att stoppa att krisen eskalerar snabbt.
  • Och by the way: I dagarna har USA dödat den iranske generalen Qasem Soleimani. Om det blir en fortsatt upptrappning och om detta utlöser en finanskrasch, så kommer det säkert heta att det var kriget som orsakade kraschen, och detta är en av anledningarna till att jag skriver det här inlägget. Det är en utveckling under minst 50 år som har lett till det extremt svåra läget vi har idag, inte någon kortsiktig ”trigger”.

Det här inlägget är skrivet lite i hast, som ett sätt att sammanfatta hur man kan se finansläget ur ett kollapsperspektiv, det är i första hand en inbjudan och en uppmaning till läsaren att fortsätta sätta sig in i den här problematiken. Läs t.ex. gärna mina första inlägg här på bloggen, t.ex. Hur det här med samhällskollapsen hänger ihop.

I nästa inlägg skriver jag mer av dagsboksanteckningar från kraschen.

Måste vi ha tillväxt?

I kölvattnet efter Greta Thunbergs framfart ser jag att det kommit igång en debatt om tillväxten. Det var på tiden!

Jag ser att ekonomen Henrik Jönsson publicerat en väldigt snygg och välargumenterad sammanfattning av argumenten för tillväxten (Tillväxt för klimataktivister) och tänkte kommentera lite på den.

  • För det första så säger han ungefär samma sak som det ofta sades när jag gick på Handelshögskolan: Att den kapitalistiska marknadsekonomin helt enkelt måste växa för att överleva. Han beskriver med några målande ord att får vi inte till tillväxten så väntar en ohygglig framtid med svält och massdöd. Det finns alltså ingen plan B för vår ekonomi; det är tillväxt eller undergång. Ur ett kollapsperspektiv bekräftar detta att när vi kört vår relation till moder jord i botten så kommer det att vara i princip omöjligt att bromsa ekonomin på ett mjukt sätt, vi kommer att landa på ett hårt sätt som kommer att göra ont.
  • Annars är det som framstår som mest uppenbart för mig att han inte alls har någon koll på energiaspekten. Han pratar en del om att det det var när vi började använda fossila bränslen som samhället tog sjumilakliv framåt, men verkar inte inse att detta kommer att innebära att när de fossila bränslena börjar ta slut så får ekonomin problem (se vidare i min post om alternativa energikällor)
  • Han pratar också vitt och brett om mänsklig innovation och hur detta kan driva tillväxt – hur vi kan göra mer saker med mindre insatsvaror. Tyvärr säger erfarenheten och forskningen att detta inte stämmer. Trots att hundratusentals forskare jobbar med detta på olika sätt, så händer det inte när man tittar på statistiken. Mer produktion innebär hela tiden större insats i energi. Detta konstaterade för övrigt också miljöforskaren Johan Rockström härom veckan i artikeln med den talande titeln Grön tillväxt är önsketänkande.
  • Vi ser också en nedåtgående trend i produktivitetstillväxten årtionde för årtionde, vilket är i enlighet med Joseph Tainters tankar om minskande marginalnytta av uppfinningar. Det som jag tidigare nämnt här på bloggen som komplexitetskrisen. När vi redan har uppfunnit det löpande bandet, bilar, datorer, jetplan etcetera, så är det svårare att komma på saker som ger lika stor utdelning. Särskilt i ett läge där vi inte längre kan öka vårt energiuttag obehindrat (så som skedde på 50- och 60-talen, när våra ekonomier var som mest expansiva).

Sammanfattningsvis tänker jag att Jönsson argumenterar otroligt väl, men när man tittar i detalj på vad han säger, och det finns såhär fundamentala felslut, så är det inte så imponerande.

– Henrik Jönssons youtube-video Tillväxt för klimataktivister: Vad händer om tillväxten stoppas?

– Isobel Hadley-Kamptz är också inne på det här området i sin artikel Bara tillväxt kan lösa klimatkrisen.

Till dig som demonstrerar för klimatet…

Då var det fredag och dags för klimatdemonstrationer igen. Jag hör många uttrycka att de vill vara med och demonstrera för att ”kunna säga till sina barn och barnbarn att de åtminstone försökte göra något”.

Här kommer ett viktigt budskap till dig som demonstrerar av sådana orsaker:

Det är inte bara klimatet som är i kris – många planetära gränser har för länge sedan överskridits. Haven är utfiskade, en stor del av den produktiva odlingsjorden är förstörd eller eroderad, viktiga arter dör ut hela tiden osv osv. Detta vet du säkert.

För att vi ska kunna närma oss ett hållbart samhälle måste vår konsumtion ner på ungefär en tiondel av idag. Detta innebär att 9 av 10 bilar måste bort. 9 av 10 semesterresor måste ställas in. 9 av 10 restaurangbesök går bort. Och så vidare.

Kommer någon politiker någonsin kunna gå till val på ett sådant program? Jag har svårt att se det, av flera orsaker. För det första är det fortfarande en liten minoritet som engagerar sig på allvar för miljö- och klimatfrågor. Så att gå till val med de åtgärder som behövs vore politiskt självmord. Men även om du som demonstrerar såklart vill se att detta växer som en rörelse, så finns det också ett systemfel här. Hela vår civilisation, från första början, är byggd på det kapitalistiska samhället; marknadsekonomin. Hittills har detta ”fungerat” på så sätt att vi i den rika världen fått vårt ”välstånd”. Men det finns ingen plan B för att skapa en hållbar nivå på konsumtionen. Systemet har ingen sådan knapp att trycka på; ”återgå till steady-state”. Snarast har vi skapat en farkost som saknar broms. Trots att all forskning visar att vi är på fel väg, finns det inom vårt paradigm ingen vettigt sätt att bromsa allt och skapa negativ tillväxt, nedväxt.

Till och med grunddokumenten till FN:s klimatöverenskommelser hävdar att klimatmålen ska uppnås med bibehållen ekonomisk tillväxt. Johan Rockström, forskaren som lanserade begreppet planetära gränser, gick nyligen ut och konstaterade att det kommer att vara omöjligt att uppnå ekonomisk tillväxt på ett sätt som är hållbart för planeten.

Så mitt tips till dig som klimatdemonstrerar ”för barn och barnbarns skull” är: Tänk dig tanken att det redan idag går att komma fram till att en kollaps är mycket trolig. Tänk dig att du sitter med barn och barnbarn efter kollapsen, när vi inte har tillräckligt med tid att ställa om Sverige till ekologiskt jordbruk när oljan och konstgödseln är slut. Tänk dig att barnen är hungriga och undernärda och frågar ”men mamma/pappa, varför gick du inte hela vägen ut och började förbereda för kollapsen?”

Ur det här perspektivet är det alltså att vanliga människor, du och jag, ägnar sig åt ekologisk odling, frivillig enkelhet och sådant som verkligen gör skillnad. Passar på att rekommendera en ny fantastisk video som förklarar allt detta mycket bättre än jag kan:

Kan också rekommendera den här franska videon, som förklarar lite mer akademiskt med diagram hur läget ser ut (engelsk voiceover).

Tillägg: Vill vara tydlig med att jag egentligen inte är emot själva idén med skolstrejker, är glad att de unga reagerar. Har skrivit om detta tidigare.