Nybörjarens guide till samhällskollapsen

Först kom en enorm pandemi som visade på åtskilliga av vårt hypermoderna samhälles sårbarheter. Sen kom århundradets energikris. Men vi pratade ändå inte om tillväxtens gränser. Och nu denna vår så kom finanskrisen på allvar. Den har bubblat och sjudit ett tag, men när Silicon Valley Bank fick problem så kom det upp på mediernas agenda. Och senaste veckan stora upplopp i Frankrike och Grekland. Inte konstigt när inflationen gröpt ur åtminstone 10-20 procent ur vanligt folks plånböcker det senaste året.

Nu väntar, vad jag kan se, en tid av statsbankrutter, fastighetskrascher, bankruns och liknande skakande och förödande händelser. Jag kände mig larvig och överdriven när jag skrev om risken för bankruns för några år sen, men nu visar det sig att elektroniska bankärenden ökar riskerna för detta.

Som jag skrivit tidigare: det är helt omöjligt att förutsäga exakt hur det kommer att förlöpa, men allt tyder på att vårt samhälle står i begrepp att krascha rejält den närmaste tiden. Tillväxtens gränser, energikris, en skulddriven ekonomi och många andra faktorer gör sammantaget att stressen för vårt samhälle är enorm. Med ”stress” menar jag här att viktiga samhällsfunktioner såsom betalningar, transporter av varor (t.ex. mat), polis och domstolar kan få problem att fungera.

När vi dessutom har ett krig på nära håll i Ukraina, så får vi dessutom lägga till risken för sabotage från Ryssland till de övriga problemen. Det är ganska enkelt för en främmande makt att ta ned viktiga försörjningssystem för Sverige eller Europa, såsom el- eller vattennätet.

Det som oroar mig mest är: Kommer dollarn och euron att fallera? Kommer Sverige och Europa att klara av de 15-20 procents minskning av BNP som vi står inför? Kommer vi fortfarande att ha ett samhälle där de flesta går till sina jobb så att samhällets grundfunktioner står kvar? Eller kommer det att krisa på ett sätt så att människor väljer att lämna arbetsplatser och städer för att försöka få mat ur naturen så gott de kan?

En central faktor, som vi tar för givet och typ aldrig pratar om är människors tilltro till samhället. Så länge samhället, marknadsekonomin, ger oss allt vi behöver, särskilt mat, bostad, skydd och så, så är allt frid och fröjd. Jag ser framför mig till exempel att någonstans på vägen i alla dessa kriser så börjar människor att preppa och hamstra mat och förnödenheter och när butikshyllorna blir mer och mer tomma så försvinner också tilltron till systemet. Eller så blir det som i Venezuela och andra ”semi-failed states”, att man inte längre kan räkna med att få sin lön i slutet av månaden, den kommer en eller flera månader försent. Och hur länge kommer en sådan situation att kunna fortgå tills människor bara tröttnar och slutar jobba?

Kort om tidtabellen

Jag funderar en del kring hur snabbt den här processen kan tänkas gå. Såhär kan man resonera:

Vi har cirka 10-15 år kvar med olja. Detta baserar jag på att nu när vi går in i en lågkonjunktur så kommer vi att borra mycket mindre efter ny olja än förut. Och de oljefyndigheter som finns kvar nu är mycket mindre lönsamma än de vi exploaterat tidigare, så till största delen lär vi få nöja oss med de fyndigheter vi utnyttjar idag. Dessa minskar med 6-7 procent per år, helt naturligt, när vi tömmer dem på olja.

Det svenska samhället lär kollapsa långt innan detta. För de stater som har olja kommer mer och mer att använda den olja de har internt, inom det egna landet, så det kommer att finnas begränsade volymer till oss som inte har några egna fyndigheter. Nu under den tid jag skrivit detta inlägg så annonserade OPEC att de drar ner på oljeproduktionen. Det har spekulerats om olika orsaker till detta, men jag tror inte oljefrågor hade varit så svåra och kontroversiella om det inte i bakgrunden hade funnits brister; att länder som Saudiarabien snart inte kommer att kunna ta ut så mycket som världen efterfrågar.

Och nu den närmsta tiden står vi inför en finanskrasch som kommer att bli minst lika allvarlig som den som följde på 1929. Då backade världens BNP med 15 %. Coronakrisen visade att när det börjar gå fel i systemet så kan följdverkningarna bli enorma. Brist p¨å insatsvaror från bland annat Kina ledde till att fabriker över hela världen fick stänga ner.

Någonstans i den här finanskraschen kan vi förvänta oss att de stora valutorna, såsom dollarn och euron fallerar, och då blir det också ett antal större nationer såsom USA som får problem att betala av sina lån. Samtidigt lär fastighets- och aktiemarknaderna krascha, så hela systemet vi har byggt upp med enorma krediter lär få svårt att överleva. På något sätt lär alla lån knappast gå att betala tillbaks. Ytterst handlar det om att lånen är enorma, och den BNP-tillväxt som skulle kunna betala av lånen är mer eller mindre obefintlig. Hur ska vårt ekonomiska system kunna överleva detta?

Personligen ser jag en överhängande risk att hela systemet går ner någonstans i den här processen (se tex David Korowicz texter). Eventuellt kan vi klara oss så bra att samhället fortfarande står kvar, men då ser jag framför mig att vi blir något slags ”semi-failed nation”, ungefär som Venezuela, där vissa samhällsfunktioner fungerar samtidigt som andra inte fungerar.

Vad är egentligen en kollaps?

Jag tror att de flesta tänker på något slags dramatiskt sammanbrott när de hör ordet kollaps. Men egentligen tycker jag att ordet borde användas för hela processen. Ta bara det faktum att på 1960-talet så handlade politiken mest om utbyggnader. Vägar, universitet, daghem och mycket annat byggdes upp. Men de senaste årtionden har politiken till stor del handlat om neddragningar och kostnadsbesparingar på olika sätt.

Men samtidigt ser jag ju som sagt en stor risk för att vi verkligen får se en mer dramatisk utveckling så småningom. När/om det uppstår brist på mat och drivmedel till exempel.

Hoppas detta kan bidra till att ge en något mer nyanserad bild av kollapsen, att vi befinner oss mitt inne i en stor och långsam insaktning. Samtidigt som vi har byggt upp ett system med stora risker för att det en dag bara brakar ihop.

 

[Observera att resonemangen i det här inlägget bygger på tankar om tillväxtens gränser som gås igenom i tidigare inlägg på bloggen]

Efter att jag skrev det förra inlägget har det tillkommit att stora delar av världen nu har en brist på energi (se mer på min Twitter om detta). Läget i världen börjar mer och mer se ut ungefär som ett av de scenarion kollapsologer beskrivit som början på en kollaps:

• Alltmer av det vi bara utgår från att det ska funka har börjar hacka och fungerar inte lika smidigt som tidigare. Vi ser nu brist på transporter, mikroelektronik och många andra saker världen över, till exempel. För några veckor sedan så tog bensinen slut på brittiska bensinmackar.
• Stor världsomspännande energibrist.
• En global fastighets- och lånebubbla som nu i Kina börjar spricka.
• Världen är också på väg in i en lågkonjunktur. Detta är inget konstigt, vi har haft ganska bra konjunktur i ca femton år nu, och lågkonjunkturer brukar komma ganska regelbundet med ca 8-10 års mellanrum.

Jag har tidigare här på bloggen skrivit att våra samhällen blir svagare och fungerar sämre när vi får alltmer ont om energi. Riskforskaren David Korowicz har beskrivit detta som att civilisationen just nu blir alltmer destabiliserad (läs gärna Korowicz om du är intresserad av att få en mer detaljerad bild av hur kollapsen kan tänkas gå till, han är enligt min uppfattning en av dem som skriver mest tydligt om detta).

En metafor för den här processen är ett torn i spelet Jenga.

Spelet går ut på att man staplar upp träklotsar i ett torn, och sedan ska man dra ut en klots i taget tills tornet rasar. Just nu befinner vi oss i att alltfler länkar i det globala världshandelssystemet försvagas och fungerar sämre. Transporterna är ett exempel. Först kom coronan och hamnar stängdes ner och leveranser ställdes in på grund av nerstängda fabriker och liknande orsaker. Det var som att ett par klotsar drogs ur, men tornet föll inte helt och hållet, utan destabiliserades. Sedan började världen öppna upp, och regeringar i hela världen genomförde frikostiga stimulanspaket, så att företag och konsumenter fick möjlighet att sitta vid datorn och beställa massvis med varor från främmande länder. Ytterligare en påfrestning tillkom; att transportsystemet skulle gå från en låg nivå till maxnivå, samtidigt som vissa delar fortfarande hade problem på grund av pandemin.

Den här typen av orsaker har nu gjort att världen har ett enormt problem med att få fram varor i tid. Precis som i Jenga-spelet är det svårt att ange exakt var destabiliseringen satt, det är alltför många faktorer som beror på varandra som är inblandade.

Transportproblemen ingår nu i sin tur i andra system, såsom att förse fabriker med material, och problemen med transporter gör nu att produktionen i många fabriker är mindre pålitlig och stabil. Vi har något slags domino- eller Jenga-spel med tiotusentals klotsar där alla är beroende av varandra på olika sätt. Vissa processer är ganska oberoende och det ska mycket till innan de får problem. Medan andra är väldigt kopplade till omvärlden och har därför lätt att påverkas av andras problem. Problemet att en fabrik får stoppa produktionen för att någon insatsvara är slut är ett exempel på det sistnämnda.

Det säger sig självt att ju större och komplexare vårt globala system är och ju större del av världens industriproduktion som är just-in-time, desto känsligare för störningar är systemet.

För att sammanfatta läget:

• Den kommande lågkonjunkturen lär bli ordentligt svår, för det finns inte längre möjlighet för centralbankerna att sänka räntorna, de är redan på botten. Tvärtom är det sannolikt med att det kommer perioder av räntehöjningar, då inflationen nu börjat stiga globalt. Något som kritiker av centralbankernas penningtryckpolitik varnat för länge.
• Vi ser redan att världsekonomin är i ett läge då den har svårt att hantera större påfrestningar, såsom corona-pandemin. Det är då mycket oroande att vi lär få se en omfattande ekonomisk nedgång redan innan störningarna från coronan har hunnit komma tillrätta. Och nedgången kommer att vara såpass stor att det finns risk att störningarna blir ännu större den här gången.
• Dessutom på detta har världen dragit på sig enorma mängder skulder under de senaste årtiondena, vilket bland annat bidragit till att driva upp fastighetspriserna till höga nivåer. I Sverige till exempel finns åtskilligt med utrymme för en fastighetskrasch, vilket till och med Riksbanken pratar öppet om.
• Lägg till detta en hel del risker med fortsatta och ökande klimatproblem, ekosystemkollapser och liknande.

Jag vill alltså hävda att världsekonomin i det här avseendet är som ett Jenga-spel. När konjukturen går ned och olika påfrestningar sätter in så är det som när man drar ut en klots i taget. Tornet står än så länge kvar, men blir destabiliserat. Nu behövs det mindre stötar för att det ska rasa. Om den svenska bostadsmarknaden kraschar så blir det som ytterligare en klots dras ut och instabiliteten ökar ytterligare. Ingen kan säga exakt när det rasar eller hur. Det enda som går att säga är att om de här scenarierna som beskrivs här och av andra kollapsologer; om detta blir verklighet, så kommer det en dag komma ett läge när inte bygget håller och tornet rasar. En metafor för detta är när långtradarna inte längre kommer. När vi inte får mat och förnödenheter från det de internationella marknaderna så kommer vi att få ordentliga problem i vår vardag.

Som vanligt vill jag framhålla att det inte heller går att veta exakt hur en sådan nedgång kommer att se ut. Det faktum att jag ser ganska lite av förberedelser från de officiella myndigheterna gör att jag fruktar att vi kommer att bli tagna på sängen med stor turbulens och kaos till följd. Har vi tur kommer vi för en tid kunna fortsätta på en lägre nivå, kanske blir situationen här i Sverige mer som läget i krisländer såsom Grekland eller Spanien.

Jag hoppas Jenga-liknelsen gör att läsaren förstår att när de flesta av världens länder har en liknande situation med överskuldsättning och fastighetsbubblor, och våra ekonomier är väldigt ihopbyggda och påverkar i stor utsättning varandra, då gör detta att vi nu står inför väsentliga kollapsrisker.

Tillägg november -21

Krisen utvecklas snabbt till det värre. Och det är verkligen obehagligt att man inte hör ett ljud i media eller från makthavare. Faktiskt hör man mer inom affärspress och typ The Economist, för de är upptagna med världens realiteter och inte med alla tomma ord.

• Nu har vi dessutom en allvarlig magnesiumkris. Och en uppseglande brist på konstgödsel, vilket har stor risk att leda till brist på mat i världen; risk för svält alltså.
• Jag märker också att världens kollapsologer är allvarligt oroade över situationen på ett mer akut sätt som jag inte märkt tidigare. Till exempel Gail Tverberg, Chris Martenson. Märker också på sociala media att Nicole Foss och Ugo Bardi är tydligt oroade av läget. Som jag skrev tidigare är världsläget nu kusligt likt det som kollapsologer har förutspått länge.
• Läs gärna mer på min Twitter om hur läget försämras.

Tillägg augusti 2022

Den utvecklingen som jag beskrivit i inlägget ovan och i andra inlägg på bloggen har det senaste året bara fortsatt. Och nu verkar det ofrånkompligt att det närmaste åren blir något av ett inferno av konkurser, arbetslöshet, bank-, börs- och fastighetskrascher. Människor som dör i Europa av svält och av att inte kunna köpa gas och el för att värma sig. Klimatproblemen ser ut att fortsätta att eskalera. Inflationen ser också den problematisk ut. Ledsen att låta så pessimistisk, men jag tror på att säga som det är.

Det är så mycket som kan gå fel i det här. Man hör sällan om risken för en stor blackout i de europeiska elnäten. Risken för demonstrationer, revolutioner och upplopp ökar också när inflationen gröper hål i alla plånböcker. Vi har nyligen sett långtradarchaufförer, bönder och piloter blockera transporterna, vilket riskerar att lamslå hela länder och regioner. För att ha allt vi behöver i vår vardag så krävs en intrikat väv av transporter, transaktioner och mycket annat, och nu börjar den väven försvagas och brista här och där.

En risk som jag nämnt tidigare är att när att när man har tryckt upp så mycket pengar de senaste åren, så kan allmänheten en vacker dag förlora intresset för att inneha pengar, i form av kontanter eller banksparande. Och den risken ökar nu när det pratas mer och mer om brist på mat och energi. Vi vet inte exakt när det inträffar, men risken är att fler och fler börjar skynda sig till bensinmacken och mataffären så fort de fått en lön; att man hellre innehar förnödenheter än pengar. Och då är det mer eller mindre slut med förtroendet för våra pengar (Fiat-valutorna som de kallas), vilket skulle leda till en enorm turbulens och svåra följdverkningar.

Jag säger inte att allt detta kommer inträffa, det här är enormt komplexa system som ingen kan förutsäga exakt hur de kommer att utvecklas. Huvudpoängen här i bloggen är att många länkar i kedjan försvagas vilket gör att vi riskerar att få se oförutsägbara och dramatiska förändringar som gör våra liv svårare.

Det här måste vara årets bild. Den speglar liksom inte bara grundstötningen i Suezkanalen utan den speglar på någotvis tillståndet i hela världen. Världen har gått på grund och vi står handfallna inför våra problem utan tillräckliga resurser och metoder för att göra något åt dom. pic.twitter.com/IbBdPnEADF

— Lennart (@MilenSub40) March 27, 2021

Det slår mig att hittills i den här bloggen har jag fokuserat i stort sett bara på det negativa. Orsaken till att jag skrivit så pessimistiskt har varit att jag tycker alla dessa risker lyfts fram alldeles för lite. Kanske är dags att skriva lite om det som inger hopp. Så idag väljer jag att göra en liten inventering över läget uppdelat i två avsnitt, hopp och förtvivlan.

Goda nyheter

Det känns som att det aldrig har funnits så många olika initiativ som på olika sätt syftar till att hitta något nytt bortom industrisamhället. Det är en sån mångfald att jag inte kan räkna upp alla. Här kommer några exempel som jag kommer på just nu:

• Intresset för ”Downshifting” och frivillig enkelhet ökat snabbt. Kollar och ser att gruppen Downshifting Sverige på Facebook har 8 tusen medlemmar. Människor med ett gemensamt intresse att konsumera mindre och leva enklare. ”Utflyttare” är en annan grupp på Facebook på detta tema.
• Nyss kom en bok som känns lite som ett slags manifest för den här rörelsen: Meningen med landet av David Jonstad. Jonstad har tidigare skrivit om kollapsen och som det ser ut för mig så blir styrkan i hans argumentation bara starkare av att han själv väljer att försöka leva ett enklare liv långt ifrån storstaden.
• Potatisuppropet och 1 kvm lin – olika initiativ som vill lyfta fram det viktiga i att vi åter lär oss odla saker vi behöver för vår överlevnad; mat och kläder.
• TV-programmet Hjälp vi har köpt en bondgård och podden I väntan på katastrofen. Skildrar hur en familj från Stockholms innerstad försöker leva på landet. Jag ska erkänna att jag inte är någon TV-tittare, så jag ska inte uttala mig om programmet, men jag har lyssnat på podden och den innehåller en hel del matnyttigt ur kollapsperspektiv. Patrik Sellman förklarar både risker för vårt samhälle och hur man kan hantera dessa praktiskt.
• Intresset för odling och trädgård i största allmänhet exploderar, skulle jag säga. Och antalet folkhögskolekurser i permakultur, omställning och liknande ökar också lavinartat.

Sämre nyheter

Samtidigt som det verkar som att allt fler människor i coronakrisens fotspår får upp ögonen för hur sårbart vårt samhälle är, så ser jag allt fler tecken som pekar på att det inte är långt kvar för den relativa stabilitet som vi levt i under en lång tid.

Många tecken pekar nu på att vi är på väg in i en problematisk ekonomisk nedgång. Som jag skrev i mitt förra inlägg så säger Vice Riksbankschef Martin Flodén nu öppet att han tror att Sveriges ekonomi kommer att kollapsa om bostadsmarknaden skulle börja falla. Riksbanken väljer i det läget att stödköpa bostadsobligationer och fortsätta med extremlåga räntor, vilket ytterligare bidrar till att blåsa upp bostadsbubblan. Tänker de aldrig på att det kan komma en lågkonjunktur, som kan göra att bostadspriserna faller oavsett hur låga räntorna är? I dagsläget har ju allmänheten vant sig vid att betala extremt låga räntor, vilket också gjort att många har satt sig med farligt höga lån i förhållande till sin inkomst. Hur många av dem som nyligen köpt villor i storstädernas förorter, skulle klara av om en i familjen blev arbetslös? Jag är rädd att relativt små förändringar i arbetslöshetssiffrorna skulle kunna leda till tydliga prisnedgångar och då är vi inne i samma spiral som i samband med fastighetskrisen 1992, när bostadspriserna faller, så stramar bankerna åt lånemöjligheterna, vilket leder till ytterligare fall, och priserna hamnar i en nedåtgående spiral.

Tecken som tyder på att vi kan vara nära en nedgång är:

• Tendenser till avmattning i Kina.
• Stigande oljepriser (detta bidrog till kraschen 2007).
• Flera månader av inflation över vad som anses som sunt (i exempelvis USA och Tyskland). Om inflationen fortsätter vara hög lär detta leda till ett behov av att höja räntorna. Inflation räknas nämligen som skadligt för ekonomin, detta är grundorsaken till att centralbankerna sedan ett antal år har ett inflationsmål att styra mot. De höga oljepriserna i kombination med brister och stigande priser på en rad viktiga produktgrupper talar för att inflationen inte är snabbt övergående som vissa har hävdat. Det är brist på halvledare i världen. Containertransporter har också ökat i pris dramatiskt det senaste året. Se vidare om andra brister och prisökningar i den här videon av Chris Martenson.
• Vi hör inte så mycket om detta på nyheterna men på flera håll i världen går ekonomi rätt bedrövligt. Libanon är ett exempel; vill du veta mer om hur en kollaps kan se ut är det bara att läsa om hur de har haft det senaste året. Stora delar av Afrika har det också svårt. Det finns också en oro för hur Australien och sydostasien kommer att påverkas av fortsatta restriktioner kopplade till Covid-19.

Som jag skrivit tidigare så ser jag det som att vi står inför en mycket svår kris när hela världsekonomin har enorma skulder samtidigt som tillväxten inte är mycket att hurra för. Dessutom tror jag att få undgått att klimatet på jorden nu börjar bete sig på ett sätt att det på många sätt allvarligt stör människors liv och vår ekonomi. Risken ökar år för år att klimatförändringarna ställer till det på ett sätt som ytterligare bidrar till den här nedgången. Exempelvis genom att torka i viktiga matproducerande länder leder till brist på mat i världen. I kombination med alla andra risker som kommer av att vi är ett så enormt komplext samhälle som samtidigt på alla sätt frestar på naturen som är källan till våra liv.

Jag tror att tweeten i inläggets början speglar hur många människor känner kring samhällsutvecklingen just nu. På en massa fronter verkar det helt enkelt gå åt fel håll, och det är svårt att förstå om det hänger ihop, om det är en trend eller något slumpartad. Men oroande känns det. Det är detta som jag vill få fram i den här bloggen. Att det finns en gemensam bakgrundfaktor till att det finns problem inom politiska området, inom ekonomin, ekologin, klimatet och många andra områden: Att vi har nått tillväxtens gränser. Läs gärna mer i andra tidigare inlägg om hur detta hänger ihop.

Forskaren Nathan Hagens beskriver i sin artikel Economics for the future – Beyond the superorganism att det finns ganska lite hopp om att samhället som helhet frivilligt ska kunna ställa om sig till en rimligt, långsiktigt sätt att leva på. Men det hopp som finns är att mindre grupper: föreningar, byar, grannar, familjer och så, kommer att fungera som ”fröbärare” till något nytt. Bondesamhället hade många vedermödor och nackdelar jämfört med hur vi lever. Men samtidigt var det också ett hållbarare sätt att leva. På modernt språkbruk skulle man kanske säga att det ekologiska fotavtrycket var mindre. När människor på olika sätt börjar jobba för att närma sig en lantbrukande livsstil, så som jag beskrev i början av inlägget så är detta, ur mitt perspektiv, tecken på att det planteras sådana ”frön”. Frön som så småningom kan bli något större och leda till att människosamhället går vidare in i något nytt skede.

Lyssnar på podden Kapitalet där ekonomijournalisten Andreas Cervenka intervjuas om Riksbankens stödköp av bostadsobligationer. Och Vice Riksbankschef Martin Flodén intervjuas också. Denne säger rakt på sak att ”om fastighetspriserna i Sverige skulle falla så skulle hela ekonomin kollapsa”. Det känns väldigt rakt på sak. Hur blev det så, undrar man.

Riksbanken har alltså sedan början av coronakrisen köpt s.k. bostadsobligationer, det vill säga Riksbanken äger nu massa bostadslån. Och som det ser ut nu har de för avsikt att totalt köpa för 700 miljarder kronor fram till nyår (2021). Denna summa, som dock också innefattar lån till företag, företagsobligationer, motsvarar ofattbara 70 tusen kronor per svensk medborgare.

Poddens rubrik är ”monstret vi måste mata” och man får bilden av att Riksbanken är helt inmålad i ett hörn, eftersom det betraktas som otänkbart att fastighetspriserna skulle sjunka, så måste det tryckas pengar och stödjas utav bara helvete så att det otänkbara inte inträffar.

All heder åt redaktionen som tar upp dessa knepiga frågor på ett kritiskt sätt, det behövs. Men tyvärr saknade jag de allra svåraste frågorna som borde ha ställts, så jag skriver lite om dem här.

Hur får du som högutbildad ekonom ihop det att ha som en av dina arbetsuppgifter att att montera ned en marknad?

Är det något som genomsyrar utbildningen i ekonomi så är det tron att genom välfungerande marknader så skapar ekonomin effektivitet, innovation och välstånd. Det är inte för inte som vårt samhällssystem kallas marknadsekonomi. På en välfungerande marknad möts köpare och säljare och priset reglerar bland annat hur mycket som kommer att handlas av varan (priset på obligationsmarknaderna är proportionellt till räntan). Priset behöver alltså kunna röra sig både uppåt och nedåt för att det ska vara en välfungerande marknad. Jag vet faktiskt inte om ekonomin skulle definiera situationen på bostadsobligationsmarknaden som en marknad när Riksbanken bestämt sig för att endast låta priset röra sig åt ett håll.

Är ni på Riksbanken säkra på att detta aldrig kommer att krascha?

Hur svenska fastighetsmarknaden utvecklar sig beror på tusentals små och stora saker. Världsekonomin, arbetslösheten, flyttning inom landet, räntan, befolkningsutvecklingen och så vidare. 1992 och 2007-8 till exempel, såg vi större krascher då priserna sjönk, vilket fick svåra följder såsom bankkriser etc. Hur har Riksbanken kommit fram till att vi ska skjuta upp risken för en krasch på framtiden, och den dagen ha ännu mer uppblåsta fastighetspriser och en Riksbank som äger en betydande del av bostadslånen? Går det att veta att det aldrig kommer att komma någon ny krasch? Och vad grundar de i så fall denna bedömning på?

Hur ser ni på det moraliska dilemmat att många svenskar har hela sina livs besparingar i svenska kronor, i kontanter och banksparande, och nu agerar Riskbanken på ett spekulativt sätt med denna gemensamma tillgång, en stark och pålitlig valuta?

Jag tror att de flesta svenskar helt enkelt utgår från att kronorna i våra plånböcker och på våra bankkonton är skyddade av experter som gör allt de kan för att pengarna ska behålla sitt värde. Det är det vi avlönar riskbanksekonomerna för att göra, typ. Men nu är Riksbanken inne i en helt annan härad. Man använder mandatet att skapa pengar till att gå in och stödja en specifik marknad. Borde inte detta kommuniceras på något sätt till alla de människor som godtroget ser pengar som något som alltid kommer att behålla sitt värde?

Cervenka liknade situationen med att hela Sverige har blivit som en hedgefond som lånar stora summor pengar och investerar i fastigheter. Ingen kan veta när det någon gång kraschar, men utifrån hur historien sett ut hittills så framstår det som ytterst osannolikt att priserna skulle kunna fortsätta gå upp. Förtjänar inte alla innehavare av svenska kronor få informationen att de framledes är investerare i Hedgefonden Sverige som tar stora och riskfyllda positioner i fastigheter?