Problemen med Riksbankens köp av bostadsobligationer

Lyssnar på podden Kapitalet där ekonomijournalisten Andreas Cervenka intervjuas om Riksbankens stödköp av bostadsobligationer. Och Vice Riksbankschef Martin Flodén intervjuas också. Denne säger rakt på sak att ”om fastighetspriserna i Sverige skulle falla så skulle hela ekonomin kollapsa”. Det känns väldigt rakt på sak. Hur blev det så, undrar man.

Riksbanken har alltså sedan början av coronakrisen köpt s.k. bostadsobligationer, det vill säga Riksbanken äger nu massa bostadslån. Och som det ser ut nu har de för avsikt att totalt köpa för 700 miljarder kronor fram till nyår (2021). Denna summa, som dock också innefattar lån till företag, företagsobligationer, motsvarar ofattbara 70 tusen kronor per svensk medborgare.

Poddens rubrik är ”monstret vi måste mata” och man får bilden av att Riksbanken är helt inmålad i ett hörn, eftersom det är betraktas som otänkbart att fastighetspriserna skulle sjunka, så måste det tryckas pengar och stödjas utav bara helvete så att det otänkbara inte inträffar.

All heder åt redaktionen som tar upp dessa knepiga frågor på ett kritiskt sätt, det behövs. Men tyvärr saknade jag de allra svåraste frågorna som borde ha ställts, så jag skriver lite om dem här.

Hur får du som högutbildad ekonom ihop det att ha som en av dina arbetsuppgifter att att montera ned en marknad?

Är det något som genomsyrar utbildningen i ekonomi så är det tron att genom välfungerande marknader så skapar ekonomin effektivitet, innovation och välstånd. Det är inte för inte som vårt samhällssystem kallas marknadsekonomi. På en välfungerande marknad möts köpare och säljare och priset reglerar bland annat hur mycket som kommer att handlas av varan (priset på obligationsmarknaderna är proportionellt till räntan). Priset behöver alltså kunna röra sig både uppåt och nedåt för att det ska vara en välfungerande marknad. Jag vet faktiskt inte om ekonomin skulle definiera situationen på bostadsobligationsmarknaden som en marknad när Riksbanken bestämt sig för att endast låta priset röra sig åt ett håll.

Är ni på Riksbanken säkra på att detta aldrig kommer att krascha?

Hur svenska fastighetsmarknaden utvecklar sig beror på tusentals små och stora saker. Världsekonomin, arbetslösheten, flyttning inom landet, räntan, befolkningsutvecklingen och så vidare. 1992 och 2007-8 till exempel, såg vi större krascher då priserna sjönk, vilket fick svåra följder såsom bankkriser etc. Hur har Riksbanken kommit fram till att vi ska skjuta upp risken för en krasch på framtiden, och den dagen ha ännu mer uppblåsta fastighetspriser och en Riksbank som äger en betydande del av bostadslånen? Går det att veta att det aldrig kommer att komma någon ny krasch? Och vad grundar de i så fall denna bedömning på?

Hur ser ni på det moraliska dilemmat att många svenskar har hela sina livs besparingar i svenska kronor, i kontanter och banksparande, och nu agerar Riskbanken på ett spekulativt sätt med denna gemensamma tillgång, en stark och pålitlig valuta?

Jag tror att de flesta svenskar helt enkelt utgår från att kronorna i våra plånböcker och på våra bankkonton är skyddade av experter som gör allt de kan för att pengarna ska behålla sitt värde. Det är det vi avlönar riskbanksekonomerna för att göra, typ. Men nu är Riksbanken inne i en helt annan härad. Man använder mandatet att skapa pengar till att gå in och stödja en specifik marknad. Borde inte detta kommuniceras på något sätt till alla de människor som godtroget ser pengar som något som alltid kommer att behålla sitt värde?

Cervenka liknade situationen med att hela Sverige har blivit som en hedgefond som lånar stora summor pengar och investerar i fastigheter. Ingen kan veta när det någon gång kraschar, men utifrån hur historien sett ut hittills så framstår det som ytterst osannolikt att priserna skulle kunna fortsätta gå upp. Förtjänar inte alla innehavare av svenska kronor få informationen att de framledes är investerare i Hedgefonden Sverige som tar stora och riskfyllda positioner i fastigheter?

Varning för allvarlig finanskrasch 2021

Ni som har läst tidigare poster här på bloggen känner till bakgrunden:

Vi befinner oss i ett läge när människosläktet mer och mer arbetar mot naturen. Vi använder och uttömmer jordens tillgångar på energi, råvaror och till och med odlingsjorden utarmas på ett otroligt oroande sätt. Ett tydligt tecken är att tillväxten sedan 1960-talet har minskat årtionde efter årtionde. Sedan finanskrisen 2007-8 har hela världsekonomin gått på en väldigt speciell konstgjord andning: Otroliga mängder ”likviditet” har tillförts det finansiella systemet, något som många väljer att något förenklat kalla pengatryckande, även om det är lite mer komplicerat än så; man tillför en slags virtuella pengar som pumpas in i bankerna. (sök på quantitative easing om du vill veta mer om detta).

Det var väntat att det bara skulle gå att hålla på så här en kortare period. Se på 1920-talets enorma expansion, det var även då till stor del baserat på lån och det slutade i en rejäl krasch 1929 som det tog årtionden att återhämta sig från.

Redan innan coronaepidemin 2020-21 så var alltså världsekonomin i ett utomordentligt känsligt läge. Världens skulder mätt som skulder/BNP var uppe på samma nivå som 1929. Nu har vi alltså ett läge när stater, företag och individer i hela världen är skuldsatta som aldrig förr, och under coronakrisen har vi bara fortsatt låna. I de flesta stora länder i väst har staterna upptagit lån på omkring 10 % av BNP och mer under 2020.

Många verkar tro att det här sättet att hantera problemen ska gå att upprätthålla hur länge som helst. Det finns till och med ett ord för detta: ”japanifiering”, för i Japan har centralbanken hållit på och stöttat ekonomin på det här sättet i mer än 20 år, och än har det inte kraschat.

Nu har vi dock en situation när världsekonomin beräknas ha krympt med ca 3,5 % under 2020. Detta är väldigt svårt för en ekonomi med så mycket skulder. Banker, företag, ja alla ekonomiska aktörer blir stressade, de får det svårare att gå ihop. Konkurserna ökar. Och när både företag och allmänheten får det svårare att betala tillbaks sina lån, så får bankerna det svårare, och krisen sprids genom samhället. Till exempel genom att när bankerna tvingas skydda sig och göra det svårare att låna, så faller priserna på fastighetsmarknaderna och allmänheten får det än svårare, än fler tvingas gå i konkurs och så vidare. 2007-8 lyckades man hejda att detta spridde sig och fick hela ekonomin att kollapsa, men med än mycket större lån och en mycket allvarligare ekonomisk nedgång, så blir det mycket svårare att rädda systemet denna gång.

Till exempel ser vi de senaste veckorna att småsparare i det amerikanska RobinHood-systemet stått för stora kursrörelser, ungefär som det var i slutet av uppgången 1929. I förrgår, den 26-27 januari såg vi ett enormt rally i Gamestop-aktien, orsakat av rykten på Reddit bland småhandlare. Detta ha nu följts av att kraftig spekulation i silver, något som jag pratade om som en enorm risk i en av mina senaste poster. Samtidigt ser jag idag att RobinHood gör det svårare att handla, vilket kommer att kyla av spekulationen, något som på ett plan är bra, men samtidigt riskerar det att bidra till att utlösa kraschen.

Så länge vi har kunnat fylla på med ”likviditet” har skenet uppehållits av att allt är okay i ekonomin, bostadsrättspriserna har fortsatt stiga, folk har haft jobb. Men redan 2018-19 började det bli tydligt att krutet centralbankernas arsenal försvann. Det går inte att sänka räntorna mycket under noll. Och även om man experimenterar med negativa räntor, så ser man att räntesänkningar gradvis mist sin tillväxtfrämjande effekt.

När det en dag börjar krascha, så blir det som att det uppenbarar sig att allt som sett så bra ut bara har varit ett korthus.

Fastighetspriserna är ett bra exempel faktiskt. De har stigit och stigit ju mer räntorna har sjunkit. Det låga ränteläget har gjort att människor lurats att titta på den låga månadskostnaden och bortse från att räntorna ligger på historiskt rekordlåga nivåer. Detta har gjort att man har varit villig att betala mer och mer för fastighetsobjekten. Och det har samtidigt etablerat sig en känsla av att priserna aldrig kommer att gå ner på allvar. Nedgångar benämns som ”korrektioner”, som att den rätta vägen alltid är uppåt. Och människors känsla av rikedom när bostadsrätten ständigt ökar i värde, har lett till överdriven konsumtion, som yttrar sig som ”bra” BNP-siffror och låg arbetslöshet. När systemet kraschar behöver räntan höjas och när människor inser att fastighetspriserna sjunker och räntorna stiger så uppstår ett väldigt deppigt läge. Samtidigt som arbetslösheten stiger. Exekutiva auktioner börjar då öka, vilket späder på prisfallet. Ni förstår principen. Alla de krafter som förut drivit på priserna uppåt, samverkar nu och driver allt ner i en jobbig spiral.

Centralbankerna hade uttömt sitt ”krut” att kunna tillföra ”likviditet” och sänka räntorna någon gång 2018-19, nu finns knappast den möjligheten, även negativa räntor kommer inte att ge någon nämnvärd effekt på ekonomin.

Jag skrev om det här den tidigare nämnda postningen om 2020. Efter att detta skrevs har vi sett en andra våg av corona, som håller på att avlösas av den tredje, med de olika farligare varianterna som är på väg att sprida sig, samtidigt som vi är långt från att ha hunnit vaccinera alla som behöver. Och den djävulska spiralen av konstgjord andning, likviditet och lån till ekonomin har bara fortsatt till helt absurda nivåer. Och trots att ekonomin kommer att krympa med rekordsiffror, så stiger världens aktiebörser hela tiden. Det är så stor obalans i ekonomin, så att det liksom inte går att tänka sig att det inte kommer att krascha riktigt, riktigt rejält.

Nu står mycket på spel: Kommer euron att finnas kvar efter kraschen? Kommer EU att finnas kvar? Kommer valutorna att tvingas att knyta värdet till guldet? Var kommer räntorna ligga efter: 5, 10, 15, 20 %? Kommer vi att få se bankpaniker (bankruns)? Kommer betalningssystemet och civilsamhället att klara av den enorma stress som vi kommer att få se i betalningssystemen? Vad händer i Sverige om internetbetalningar och kortbetalningar ligger nere i några dagar, eller till och med veckor? Kommer vi att få se deflation eller farligt hög inflation?

Alla dessa scenarion är destruktiva i sig, och kommer självklart också bidra med ytterligare problem som en slags kedjeeffekt, man talar om dominoeffekter när en bricka faller och sedan fäller fler och fler. Ingen kan säga exakt vad som blir den första dominobrickan, men orosmolnen är många. Den ovannämnda spekulationen på aktiemarknaderna är bara ett av många tecken på att nedgången kan börja när som helst. Vi ser också stigande inflation samtidigt som penningmängden (benämnd M2) har ökat oroväckande eftersom det inte skett i paritet med växande ekonomi. Ökande penningmängd har alltid i världshistorien lett till inflation. Och galopperande inflation är en av de mest destruktiva saker som kan hända i en ekonomi, eftersom det förstör förutsägbarheten för både företag och allmänheten. Plus alla länder som är i på ruinens brant. Libanon och Hong Kong är några exempel, men vi kommer att få höra om många andra.

Världens ekonomi har aldrig varit så stor och så komplex som idag. Så det är helt omöjligt att säga hur kraschen kommer att se ut. Men det är svårt att tro att förödelsen inte kommer att bli mycket stor. Risken finns att en verklig systemkollaps utlöses. Eller så får vi se en stor del av den rika världens ekonomi gå kraftig kräftgång. Hela Europa kommer då att närma sig Grekland och Spanien när det gäller umbäranden, arbetslöshet och samhällsproblem. Vissa länder kanske kollapsar på ett liknande sätt som Venezuela, så att människor fortsätter att gå till sina arbeten, men utan förväntningar på att få lön på kontot i slutet av månaden. Att brist mat och förnödenheter blir vanligt.

Jag kan inte sia exakt om hur djup krisen kommer att bli, men hoppas jag lyckats förmedla att jag tycker situationen förtjänar att tas på yttersta allvar.

Kommer Donald Trump att införa diktatur i USA?

Den här rubriken hade jag väl aldrig trott att jag skulle behöva skriva. USA:s demokrati har varit en grundpelare i vår civilisation i över hundra år.

Jag tror de flesta har hört om alla likheter som Trump har med diktatorer:

  • Han är självcentrerad och tror att världen kretsar kring honom. Han verkar barnsligt road av att inneha kanske världens mäktigaste position.
  • Han har därför svårt med att ta emot synpunkter och kritik. Hans värld är uppdelad i dem som är med mig och dem som är mot mig.
  • De i hans närhet som faller i onåd blir snabbt avpolleterade – jag tror inte någon annan president har avskedat så många medarbetare som Trump.
  • Han sätter in sina egna familjemedlemmar på viktiga poster i regeringen. Märk väl att detta händer i diktaturer och inte i demokratier.

  • Trump har svårt att skilja på sin privata business och sin roll som statschef. Han gillar till exempel att ha viktiga möten på sin golfresort Mar-a-Lago.
  • Han verkar tycka att han står över lagen och har ofta beslagits med att ljuga.
  • Adolf Hitler använde konspirationsteorin Sions vises protokoll för att motivera folkmordet på judar. Trump står nära flera konspirationsteorier och -teoretiker såsom Q-anon och Alex Jones. På senare tid har dessa rört sig i riktning mot att förespråka våld.
  • Trump verkar beundra Vladimir Putin och har sagt att den regimvänliga presskåren i Nordkorea är något han skulle vilja ha i USA också.

Hittills har jag uppfattat det som att de flesta trott att han skulle bli något slags parantes inom den amerikanska presidentlängden. Knasiga presidenter har ju funnits förut. Men nu finns det flera oroväckande tecken på att han rör sig i samma riktning som andra diktatorer gjort.

Till att börja med tycker jag att det ser ut som att USA under hans tid har gått en liknande väg som Jugoslavien under åren efter Tito. I en krissituation när hela landet hade det tufft tog nationalistiska ledare över det offentliga samtalet och gjorde på bara några år så att gammalt misstroende kom upp i dagen. De olika nationaliteterna som levt i fred under årtionden vände sig mot varandra och våldet eskalerade.

I Trumps USA ser vi att de har svårt att vara överrens om så grundläggande saker som att polisbrutalitet är dåligt och att det är bra att ha en gemensam strategi för coronapandemin. Det är som att landet har sönderfallit i flera smågrupper som tjafsar med varandra som barnungar. Medan många länder har valt att införa obligatorisk ansiktsmask på offentliga platser, och befolkningen då rättat sig efter detta, så har frågan om att bära mask blivit en fråga som orsakar våldsamma, upprörda urladdningar mellan människor i affärer och liknande platser.

Och när våldet eskalerat i samband med Black Lives Matter-demonstrationerna,  då skapade Trump en egen polisstyrka styrd från Vita Huset. Som enligt rapporter opererade utan att bära namnskyltar och som arresterade människor på ett godtyckligt olagligt sätt, utan någon laglig rättsprocess. Ungefär som i Pinochets Chile eller andra diktaturer.

När BLM-demonstrationerna var som mest intensiva vaktades Vita Huset av en stor beväpnad styrka som bland annat innehöll fängelsevakter från Texas. Vet inte om jag behöver nämna att en central del av att etablera en diktatur är att samla ihop styrkor som är lojala till regimen och visa upp dem i huvudstaden.

Och det senaste är nu att Trump den senaste tiden pratat med och mer om att valet inte kommer att gå rätt till. Och han har genomfört stora neddragningar i postverket (USPS), vilket kommer att kunna försvåra möjligheterna att poströsta, i ett läge när fler än någonsin vill poströsta för att minimera smittrisken. Listan på åtgärder som på olika sätt påverkar valresultatet är lång.

Trump har också pratat om att skjuta på valet. Många bedömare tolkar alla dessa handlingar som signaler att Trump förbereder sig för att hitta sätt att stanna kvar som president även om valresultatet pekar på en vinst för Biden.

Ett flertal statsvetare med Sarah Kendzior i spetsen har i flera år pekat på att Trumps handlande följer ett tydligt mönster – han går precis samma väg som diktatorer brukar göra, detta är något som man forskat på.

När man tittar närmare på fakta så är det svårt att inte se att Trump håller på att göra USA till en diktatur. Trots att jag blev otroligt chockad och engagerad när Trump kom till makten, så var det först de senaste veckorna som jag tagit in detta. Man vill liksom bara inte tro att Amerika går åt det här hållet.

Jag vill råda alla som tvivlar på om detta verkligen kan stämma att lyssna på Sarah Kendzior och hennes kollegor. Hon har skrivit boken Hiding in plain sight och deltagit i åtskilliga podcasts.

Hela Sverige och Europa borde agera och sätta ner foten innan det är försent, men jag tror knappast att det kommer att bli så.

– Jag påminner om att jag ser hela den här negativa utvecklingen som del av den kollapsutveckling som jag beskriver på resten av bloggen, varmt välkommen att läsa vidare där.

Augusti 2020: noteringar om året hittills

Nu har vi alltså upplevt ungefär ett halvår av corona-pandemin. Vi har fått se tomma butikshyllor när människor var rädda och hamstrade mat och toapapper. Vi har fått se brister på sjukvårdsmaterial, ansiktsmasker, reagensvätskor, och allehanda varor; till och med ögonfransförlängningsbranschen har haft svåra problem med leveranserna.

Jag tror många i den rika delen av världen blivit plågsamt medvetna om vårt samhälles sårbarhet.

Och samtidigt tar ekonomin svårt stryk av alla nedstängningar och restriktioner. En BNP-minskning på åtminstone fem till tio procent verkar vara att förvänta för helåret 2020. Och när arbetslösheten och den ekonomiska osäkerheten ökar så ökar också de sociala spänningarna. De enorma demonstrationerna och oroligheterna i USA den senaste månaden hade knappast blivit så våldsamma om det inte hade eldats på av en det svåra ekonomiska läget. Det finns till och med bedömare som är oroliga för en kupp eller ett uppseglande inbördeskrig i USA.

Och samtidigt ser vi konsekvenser av den globala uppvärmningen som bara ökar och ökar. Enorma skogsbränder i Australien i början av året. Och nu i sommar temperaturer mellan 30 och 40 grader i Sibirien, ca 20 grader över normalt. Följt av svåra skogsbränder även där.

Ett flertal länder befinner sig nära att krascha eller kollapsa. Just nu vänds blickarna mot Libanon på grund av den enorma explotionen i hamnen häromdagen. Deras ekonomi har varit på fallrepet länge och coronakrisen håller på att göra läget helt ohållbart och alla verkar nu överrens om att det kommer att krascha på något sätt, vilket kan komma att få stora konsekvenser för hela regionen.

Ett stort antal länder dras med liknande problem, såsom accelererande statsskuld, låg tillväxt, politiskt kaos etc. Vad ska man till exempel tro om alla rapporter om att det inte går att växla RMB mot dollar i Kina? Någon påstod att Folkrepubliken Kina kan vara bara månader från att kollapsa.

Ekonomin världen över är ett kapitel för sig. Samtidigt som BNP minskar drastiskt överlag så är börserna på all-time-high. Inte ens ekonomiexperter verkar ha någon vettig förklaring till hur detta kan komma sig. Mycket tyder såklart på att det beror på den enorma expansion av pengatryckande och skuldsättning som följt med coronakrisen. I ett känsligt läge där vi redan lånat för mycket under flera årtionden har vi alltså gjort våra ekonomier ytterligare mycket mer sårbara genom ”more-of-the-same”, mer av samma.

Som jag sagt tidigare här på bloggen: Det handlar inte om att politiker och centralbanker är inkompetenta, utan på att tillväxten varit låg under en lång tid vilket har lett oss in i en återvändsgränd. Där vi artficiellt stimulerar ekonomin genom att konsumera och investera för lånade pengar som egentligen inte finns. Jag kan inte se något annat än att vi kommer att få se hur den här sårbarheten gör att världsekonomi snart börjar krackelera, troligen innan årets slut. Ytterst få företag lär kunna dela ut några pengar till aktieägarna nästa år, och åtminstone när detta blir uppenbart borde det få något slags effekter på börserna. Samtidigt som det är svårt att veta exakt hur det kommera att se ut, en så omfattande global ekonomi som vi har idag har aldrig kraschat ordentligt. 1929 var världsekonomin långt mycket mindre än idag.

Vi ser också att intresset för fröer och hus på landet har ökat. När det skakar i omvärlden verkar det alltså som att människor instinktivt tänker sig tillbaks till jordbrukssamhället – jag behöver kunna odla min egen mat.

Sammanfattning: Coronapandemin har gjort så att många underliggande problem och sårbarheter hos vår civilisation kommer i dagen. Den risk för att vårt samhälle ska kollapsa som gått att se i årtionden blir nu mycket tydligare. Jag har svårt att se att vi hade kunnat undvika den här utvecklingen även utan pandemin, men nu har den tagit fart på allvar. Jag skulle så önska att vi kunde arbeta gemensamt för att att göra fallet så mjukt som möjligt, men just nu går utvecklingen åt motsatt håll: Ökade politiska spänningar inom och mellan länder. Galopperande skuldsäggning och pengatryckning. Och så vidare.

Eftersom jag bara är en obetydlig bloggare som väldigt få läser, så tillåter jag mig att göra några gissningar om vart vi är på väg. Jag kommer säkert ha fel i mångt och mycket, men om jag skulle få rätt på någon eller några punkter så vill jag få njuta av den sötman i allt det här eländet…

– EU och valutasamarbetet (euron) kommer att ha enorma problem under det kommande åren, troligt är att euron på något sätt splittras och bryts upp. Stor risk att detta sker på ett oordnat sätt som skapar kaos inom ekonomi och politik.

– Ökande kaos i USA, stor risk för något i stil med inbördeskrig och demokratins upphörande. Exempelvis kring presidentvalet, där Trump nu i dagarna börjar försöka krångla till det genom att prata om det ska uppskjutas.

– En rad kraschande och kollapsande länder mer i periferin, såsom Libanon. Kina är också en stark kandidat.

– Bankkrascher och bankruns över hela världen, som riskerar att sprida sig som en präriebrand och ödelägga hela det finansiella systemet. (läs gärna mer av den finske ekonomidocenten Tuomas Malinen om detta).

– Problem med prisstabilitet världen över – deflation eller inflation eller olika kombinationer därav. Exempelvis att matvarupriserna stiger medan allt annat faller. Vilket i sin tur ensamt har kraften att ödelägga ekonomin.

– Underliggande problem såsom uppblåsta fastighetspriser (världen över, inte minst i Sverige) och skuldberg inom studieskulder, billån osv kommer nu att komma upp i dagen.

– Det skulle heller inte förvåna mig om guldpriset fortsätter stiga framöver, vilket i sig sänder en signal till allmänheten om att finansmarknadens aktörer är oroliga för framtiden. Detta i sig kan bli en ond spiral där människor blir alltmer ovilliga att äga pengar, sedlar och mynt; pengarna byts mot guld etc istället. Och pengarna är ju inte bara betalningsmedel, utan sätt för staterna att låna, så denna utveckling kan leda till att stater går i bankrutt när lånemöjligheterna stryps.

– Om ett par av ovanstående punkter blir verklighet så finns risk att allmänheten tappar förtroendet för systemet och för valutorna och då kan det bli nödvändigt med åtgärder för att återupprätta förtroendet, såsom att knyta valutor till guldet. Detta riskerar dock att förvärra krisen för det skulle göra det svårare att upprätthålla dagens låga räntor. Och vid högre räntor skulle än fler hushåll och företag gå i konkurs, så det riskerar att bli en ond spiral.

*Vill du läsa mer och förstå allt detta mer på djupet så finns förstås massa artiklar tidigare här på bloggen (se också min Twitter) och nyligen kom också en brilliant sammanfattning av dessa tankar i en artikel av Nathan Hagens: Economics for the future – Beyond the superorganism. På YouTube finns en bra film med den uppmuntrande titeln There’s no Tomorrow. Fler litteraturtips finns också i andra artiklar här på bloggen.

Jo, och så vill jag lägga till en sak… Samtidigt som grunden i det här är en kollapsutveckling som går att studera, förstå och förutsäga. Samtidigt så finns det individer, politiker och ekonomer som fattar beslut och gör saker i detta och som har ett ansvar. De som nu är ansvariga för att ytterligare försöka blåsa upp våra ekonomier med pengatryckning och lån har ett ansvar för den ödeläggelse som kommer att följa, detta måste vi också prata om. Särskilt drabbad blev jag av att höra finansminister Magdalena Andersson tidigt i krisen prata vitt och brett om hur bra det var att Sverige lånar en massa nu.

Kollapsexperterna: Covid-19 kan att få korthuset att falla

Paul Arbair var den som fick mig att få upp ögonen för att kollapsutvecklingen kan förklara inte bara det här med oljan och växthuseffekten, utan också populismen, Donald Trumps seger i presidentvalet m.m.

En annan framstående person som nu flaggar för att coronaviruset kan det som sänker skutan är statsvetaren och journalisten Nafeez Ahmed: Coronavirus, Synchronous Failure and the Global Phase-Shift.

Frankrikes mest namnkunniga kollapsolog, som faktiskt myntade begreppet kollapsologi (collapsologie), Pablo Servigne, är inne på samma tankegångar i två nyutkomna artiklar – i kollapsmagasinet Yggdrasil och på sin Facebook-sida (tyvärr bara på franska).

En av de tidigaste med att blogga på svenska om kollapsen, Flute-tankar, även han verkar i sin twitter-ström vara inne på detta, att Covid-19 kan bli det som triggar att systemet brakar samma.

Charles Hugh Smith skrev i förra veckan om The Economic Cataclysm Ahead. Han är lite extra intressant för många kollapsologer är tydligt till vänster, men Smith är mer till höger, vilket visar att det här inte handlar om någon slags allmän vänster-dystopism.

Om du kommit till den här postningen utan att ha läst så mycket annat på bloggen så vill jag bara upplysa om att det är absolut inte så att Covid-19 orsakar kollapsen, det är bara en utlösande faktor som kombineras med allt det andra jag skrivit om här.